# ID: svediakorp-gov420208
# author: Michel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,235
# sentences: 87
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, kära kolleger!
Jag hade ursprungligen för avsikt att svara alla talare punkt för punkt, men jag är tyvärr rädd att den sena timmen gör att jag inte kan gå in på detaljerna.
Jag skall i alla fall försöka svara så konkret som möjligt.
Till att börja med skulle jag mycket uppriktigt vilja tacka Europaparlamentet och de flesta talare för kvaliteten i de inlägg jag hört och för den fantastiska europeiska voluntarism jag upplevt här.
Jag måste säga att i andra europeiska kammare där jag är ledamot hör jag inte varje dag samma voluntarism.
Här genomgår man faktiskt en kur av optimism som jag inte väntade mig.
Den ambitionsnivå ni fastställt för det europeiska bygget motsvarar självfallet till mycket stor del en idé och en ambition som jag instämmer i, och som vi instämmer i.
Några dagar före Laeken är det ett odiskutabelt välkommet engagemang som jag hört från i stort sett alla.
Någon sade att toppmötet i Laeken skulle bli en svår övning, det är jag övertygad om, eftersom den via debatten om Europas framtid kommer att ställa de femton unionsländerna inför ett antal val som också är brytpunkter och som är så viktiga för Europas framtid att vissa absolut måste tillämpa en dygd som är mycket svår i politiken: dygden att avstå.
Mina damer och herrar!
Jag skulle vilja koncentrera mig på konventet en stund, och jag skulle till att börja med vilja säga vad konventet inte är.
Det gör det kanske möjligt för mig att lugna dem som i konventet ser tusen och en anledningar till att avstå från vissa saker som de alltid trott på, trots att det hämmar Europa.
Konventet är inte, och har aldrig i någons tanke varit, regeringskonferensen.
Konventet kan inte heller, och jag tror att det var Méndez de Vigo som sade det, vara ett alibi.
Ur min synvinkel skall det först och främst vara en användbar resonanslåda.
Jag skulle kunna tolka det på ytterligare ett annat sätt.
Det kan också vara en utmaning för det politiska ansvaret för ledamöterna i regeringskonferensen, som kan anta denna utmaning eller ej, för jag antar att den ändå kommer att ställa var och en av deltagarna i rådet inför deras politiska ansvar.
Låt oss exempelvis tänka oss att konventet, i en fråga som är grundläggande för Europas framtid, föreslår tre eller fyra möjligheter, varav en läggs fram enhälligt eller med konsensus, en annat läggs fram av 80 procent av medlemmarna och en tredje läggs fram av 50-50.
Vi vet mycket väl att regeringskonferensen inte kommer att tvingas att välja bland dessa möjligheter och att den mycket väl skulle kunna besluta att välja en annan möjlighet, uppfinna något annat, eller komma med en annan lösning än den som konventet tagit fram.
I det fallet kommer varje medlem i regeringskonferensen, när han tar sitt ansvar, när han antar den ena eller andra möjligheten, eller frångår de möjligheter som lagts fram av konventet, att samtidigt ta risken att vara i obalans, inte bara med konventet utan även med det civila samhället som någonstans måste göra av sina avsikter, förväntningar, förhoppningar om detta konvent.
Låt oss därför inte undervärdera konventet för att det inte är ett beslutsorgan, låt oss inte underskatta dess politiska betydelse och kraft.
Jag skall inte dölja för er att när det gäller sammansättningen är jag lite tveksam, även om jag inte tror att man redan i dag kommer att slutbehandla begäran om att öka antalet ledamöter i Europaparlamentet.
Jag tycker att det är en ganska berättigad fråga, även om jag måste erinra om att vi i vårt förslag tog med de proportioner som valdes för stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Skillnaden jämfört med stadgan är att kandidatländerna deltar.
Det är en skillnad man måste ta hänsyn till.
Jag erinrar om att det vid Europeiska rådet i Gent framfördes krav i motsatt riktning mot vad Europaparlamentet kräver.
Flera länder krävde att antalet nationella parlamentariker skulle öka, antingen för att koalitionen vid makten skulle vara bättre representerad eller av hänsyn till subnationella enheter, eller på grund av tvåkammarsystemet.
När allt kommer omkring är det inte kvantiteten utan kvaliteten som räknas, och jag tror att de europeiska parlamentarikerna alltid kommer att ha fördel av att de behärskar frågan och förfarandena.
Jag skulle vilja lägga till ytterligare en liten kommentar när det gäller sammansättningen: det skulle vara beklagligt om det uppstår ofruktsam rivalitet mellan olika block eller mellan specifika komponenter.
Jag tror att debatten måste vara öppen, man skall inte bedömas utifrån vilken korpus man tillhör.
Jag tror att det måste ske på grundval av en intellektuell stramhet, en intellektuell objektivitet, en fri intellektuell, filosofisk, kulturell och politisk tanke.
Det måste ske med god överblick.
Jag betvivlar för övrigt inte att vi alla klarar det när som helst.
Personligen är jag alltså beredd att titta på om bättre representation i Europaparlamentet inte kommer att innebära alltför mycket nackdelar, som exempelvis alltför många personer i konventet, och inte kommer att stöta på liknande krav.
Det skulle leda till ett antal företrädare eller ställföreträdare i konventet som skulle vara negativt för ett bra arbete i konventet.
Jag hade redan i början av mitt inlägg möjlighet att säga vad jag ansåg om resultatet och nyttan av konventet.
Jag tycker att vårt förslag går i samma riktning som det parlamentet föreslår.
Samförståndsmetoder där det går, med möjligheten att lägga fram förslag där det är nödvändigt, exempelvis i prioritetsordning.
Man måste emellertid undvika att redan från början införa samförståndsmetoden, eftersom jag tror att det skulle leda till att konventet försvagas, något som skulle innebära att man antar minsta gemensamma nämnare.
Konventets möjlighet att lägga fram olika förslag måste göra det möjligt att genomföra en ordentlig debatt.
Jag skulle snabbt vilja ta upp de frågor som ställts till mig när det gäller utvidgningen.
Jag skulle vilja svara de personer som varit inte bara skeptiska utan uppriktigt oroade.
Alla säger att de är positiva till utvidgningen, alla säger att det är en viktig politisk och historisk handling, men samtidigt förefaller ett antal personer använda argument som om de inte hade hört vad man sagt, för att uttrycka ett visst förbehåll när det gäller utvidgningen.
Jag skulle vilja uttrycka mig klart: Det har hela tiden sagts att man för det första skulle försöka fortsätta med samma mycket höga förhandlingstakt som det svenska ordförandeskapet höll, och att vi för det andra skulle göra det genom att bedöma var och en efter egna meriter.
Att vi i dag kan notera att översynen efter halva tiden av dessa förhandlingar är ovanligt positiv innebär självfallet inte, vilket påståtts i vissa inlägg, att det skulle föreligga någon slags politisk släpphänthet som skulle göra att vi redan skulle vara beredda att acceptera tio länder före 2004 utan någon annan form av kontroll, bedömning eller kriterier.
Så är det självfallet inte och vi fortsätter därför att säga när det gäller utvidgningen: " ja ", den är oåterkallelig, men också " ja " till att var och en måste bedömas på egna meriter.
Så långt utvidgningen.
Jag tror att det var Barón Crespo som talade om presidium.
Han ville att de kommande ordförandeskapen skulle delta.
Jag är inte alls emot det, men vi måste undvika att det uppstår obalans.
Ett kompromissförslag skulle kunna vara att de kommande ordförandeskapen deltar som observatörer.
Konventet kan ta sig an alla frågor, inbegripet den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Vi har de fyra frågorna från Nice när det gäller konventet, det vet vi.
Men när man säger att konventet inte var regeringskonferensen, inte skulle besluta, förstår jag inte riktigt varför man i vissa fall verkar vilja att till varje pris begränsa utvidgningsområdet för frågorna från Nice.
Om man, när man går till botten med diskussionen om frågorna från Nice, berör även andra frågor skulle det vara ganska oroande, när det gäller en operation där det stora civila samhället skall delta i debatten, att säga: " vi kommer att begränsa er till mycket bestämda frågor, ni kommer bara att kunna diskutera frågor som vi vill att ni diskuterar. "
Det är lite kortfattat.
Vi är snarare positiva till en mer optimistisk syn, en bredare tolkning av de fyra frågorna från Nice.
Jag hoppas kunna räkna med Europaparlamentet, åtminstone de mest optimistiska ledamöterna, för att hjälpa oss att övertyga om detta synsätt och denna riktlinje.
När det gäller Cox inlägg instämmer jag i tanken, som också uttryckts av Poettering, att kommissionen även fortsättningsvis skall stå i centrum av gemenskapssystemet.
Frågan om tidsfrister är också viktig.
Det finns många krav, och det finns ett stort antal förfallodagar när det gäller valen.
Enligt min uppfattning bör tidsfristen mellan konventet och regeringskonferensen vara sex månader.
Om den blir längre tror jag det finns risk för att vi hinner rasera det vi åstadkommit inom konventet och i debatten, och det värsta skulle vara att konstatera att efter tillräckligt lång tid kommer vi till regeringskonferensen och har glömt, eller har gett vissa tillräckligt med tid för att låtsas glömma, eller fullständigt tömt möjligheterna på sitt innehåll, och därmed resultatet av det användbara arbete som utförts inom konventet.
Mina damer och herrar!
Det var det viktigaste av det jag ville säga.
Jag har säkert glömt något, men jag har tid att svara den som talade sist, och som frågade om jag var positiv till öppenheten i rådets arbete.
Jag är naturligtvis positiv till öppenheten i rådets arbete.
Jag är tyvärr mycket mer tveksam när det handlar om att skapa villkor för offentliga åtbörder som skulle försämra kvaliteten på debatten i rådet.
Jag är en erfaren parlamentsledamot, jag har suttit över tjugo år i parlamentet.
Jag har också under lång tid varit ansvarig för oppositionen i mitt land, alltför länge enligt min mening.
Även i parlamentet är det för vissa frågor, vissa ämnen, bra om man verkligen vill ta hänsyn till medborgarnas allmänna intresse, att bedriva debatten inom stängda dörrar, inte bara när man tar upp namn eller personer.
Jag tror att det skulle vara oförsiktigt att förse medierna med grundläggande debatter som syftar till att få femton stats- och regeringschefer eller utrikesministrar att komma överens om mycket känsliga frågor.
Jag är inte alls emot att det skall finnas offentliga debatter om ett antal frågor, men att säga att alla råd skall arrangeras och genomföras offentligt, jag är inte säker på att det skulle ge det resultat ni önskar, och som jag också önskar.
Jag säger alltså " ja " till öppenhet, medan jag är betydligt mer reserverad när det gäller propaganda.
När det gäller hur det civila samhället skall göras delaktigt i konventets arbete fanns det två möjligheter.
Den första var att inrätta ytterligare ett forum, ytterligare en institution, en andra kammare.
Den första svårigheten med det var på vilka grunder ledamöterna i denna andra kammare skulle väljas ut, vilka skulle få det enorma ansvaret att personifiera hela det europeiska civila samhället?
Det är mycket svårt att göra ett urval för att ta reda på vem som är den bästa talesmannen för vad.
Vi skulle alltså ha skapat en konkurrerande institution, vid sidan av konventet, som skulle bestå av företrädare för institutionerna.
Det var ett val, det var en första möjlighet.
Den andra möjligheten som vi övervägde var att arbeta med det som jag skulle kalla ett strukturerat nätverk från det civila samhället.
Vi måste se till att detta strukturerade nätverk inte blir praktiskt taget begränsande, se till att alla som förkroppsligar, alla som talar för en del av opinionen, kan berätta för konventet vad de anser, vilka förväntningar och vilken kritik de har, och lämna sina förslag, så att konventet i förekommande fall kan vända sig till dem för utfrågning, dvs. ett system av dynamiskt utbyte mellan konventet och alla dem som lever i det europeiska samhället, vare sig det gäller den akademiska världen, skolorna, de icke-statliga organisationerna eller föreningslivet.
Det är viktigt att låta alla dessa små kanaler uttala sig.
Vi förespråkade ett strukturerat nätverk med tanke på att allt som dessa människor producerar kommer att ingå i konventets officiella dokumentation, och att alla som vänder sig till konventet kommer att erhålla ett svar som inte bara är en bekräftelse på att skrivelsen mottagits.
Jag tror att man för eller senare kommer att se till att få fram vårt samhälles mest representativa krafter.
Jag vill precisera detta så att det inte blir några missförstånd.
