# ID: svediakorp-gov420161
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,845
# sentences: 109
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
Toppmötet i Laeken bör bli ett viktig steg i den europeiska integrationsprocessen.
Ni lägger i dag fram två betänkanden som gäller själva utformningen av det europeiska projektet och den inriktning som det projektet skall få under de kommande åren: betänkandet av Leinen och Méndez de Vigo om unionens framtid och betänkandet av Kaufmann om styrelseformerna i EU.
För att ta itu med dessa frågor måste vi i första hand besvara vissa grundläggande politiska frågor: vilka är de nya interna och externa utmaningar som unionen står inför?
Hur skall vi kunna förenkla unionens institutionella arkitektur?
Hur skall vi kunna fördela ansvaret och utforma dialogen med de nationella parlamenten?
Organisationen kan i själva verket inte få bli ett självändamål, utan den måste vara en funktion av de mål vi tänker uppnå.
Den måste återspegla det samhällsprojekt som den överväldigande majoriteten av européerna önskar.
Det meddelande om unionens framtid som vi tänker lägga fram före rådet i Laeken kommer att ha just dessa frågeställningar som utgångspunkt, frågeställningar som jag för övrigt tycker mig finna i båda de betänkanden som vi i dag skall diskutera.
Låt oss börja med att analysera betänkandet om unionens framtid.
Om unionen skulle nöja sig med att driva sina politiska program från 60- och 70-talet, så skulle förmodligen de nuvarande institutionerna räcka till.
Men den politiska kärnfrågan är en annan: medborgarna kräver att unionen skall göra mycket mer, de kräver att den skall lösa komplexa problem som det enbart är möjligt att framgångsrikt ta itu med i en union av nuvarande dimensioner.
De institutionella strukturer vi har för tillfället räcker under alla omständigheter inte till för att effektivt ta itu med dessa nya utmaningar.
Det krävs därför en reformering av det institutionella systemet för att unionen effektivare skall kunna fatta de beslut som medborgarna förväntar sig.
Vi kan faktiskt inte fortsätta väcka nya förhoppningar utan att skapa förutsättningar för att också uppfylla dem.
Därför måste vi genomföra institutionella reformer som går längre än vad som angavs i Nice.
Vi måste också bevara det centrala i gemenskapsmetoden, den metod som bygger på den institutionella triangeln, en mekanism som faktiskt varit en förutsättning för Europeiska gemenskapens framgångar under femtio år: en balanserad metod som bygger på ett starkt parlament, ett starkt råd, en stark kommission och, även om det går utanför triangeln, en stark domstol.
Det är den enda metod som kan göra det möjligt för oss att kombinera effektivitet med demokrati.
Men den måste förnyas och anpassas till den nya verkligheten i Europa och till unionens nya prioriteringar.
Under Europaparlamentets första sammanträdesperiod efter Nice kunde vi alla - ni, Europeiska rådets ordförande och även jag - konstatera följande: vi måste utvidga den demokratiska dimensionen när det gäller metoden för att reformera fördragen.
Framför allt finns det ett starkt krav på att de demokratiskt valda företrädarnas insatser inte begränsas till att enbart ratificera de texter som ligger till grund för vår union.
I nuvarande rättsläge, med de begränsningar som finns, är den bästa lösningen att låta regeringskonferensen - som jag ännu en gång hoppas skall bli kort och effektiv - föregås av en grundlig förberedelse som förenar de nationella och de europeiska institutionerna och parlamenten.
Om två veckor, i Laeken, kommer europeiska rådet att fatta ett historiskt beslut genom att sammankalla det konvent som skall få till uppgift att förbereda regeringskonferensen.
Ett konvent i enlighet med den modell som tillämpades för stadgan om de grundläggande rättigheterna skulle väl uppfylla kravet att förstärka medborgarnas roll när det gäller att konstruera en union som redan från början är en union av stater och en union av olika folk.
Denna formel, som i början av året föreslogs av kommissionen och Europaparlamentet, har gradvis vunnit allt fler anhängare och den har gjort intryck även på de medlemsstater som för bara ett par månader sedan - jag tänker tillbaka på det som hände i Göteborg - envist motsatte sig en sådan modell.
Det sammankallade konventet, dess sammansättning och organisation, samt utvidgningen av unionens konstitutionella reformagenda är det nav som Laekenförklaringen rör sig kring.
Dessa frågor analyseras i det resolutionsförslag som i dag läggs fram för behandling i parlamentet.
Jag skulle först av allt vilja gratulera de båda föredragandena, Leinen och Méndez de Vigo, för det utmärkta betänkande de har utarbetat för utskottet för konstitutionella frågor.
Europeiska kommissionen instämmer i stort i betänkandets resonemang.
Parlamentet och kommissionen är faktiskt överens om att man bör utgå från de fyra punkterna från Nice, som emellertid rör fler aspekter än vad en första genomläsning skulle kunna tyda på, något som betänkandet tydligt visar.
Det är under alla omständigheter omöjligt att tabubelägga eller sätta gränser för diskussionerna i ett konvent där majoriteten av medlemmarna kommer att vara parlamentariker.
Vi måste med andra ord ta itu med alla de frågor som konventets medlemmar anser vara tillräckligt relevanta.
Det är framför alt när det gäller vissa aspekter av konventets sammansättning som kommissionen uppmanar Europaparlamentet att fundera vidare.
Som ni vet finns det ett starkt stöd för idén att konventets ordförande skall utses av Europeiska rådet i Laeken.
Även jag, som företrädare för kommissionen, stöder den åsikten, för det räcker inte att konventet finns eller ens att det fungerar väl: konventet måste övertyga medlemsstaterna.
Och en ordförande som utses av Europeiska rådet, som åtnjuter stats- och regeringschefernas förtroende, skulle mycket lättare kunna skapa det klimat av förtroende mellan konventet och Europeiska rådet som är nödvändigt.
Vi instämmer helhjärtat i förslaget som syftar till att garantera att konventets ordförande även skall delta i arbetet under regeringskonferensen.
Däremot finns det en skillnad i det avseendet att kommissionen snarare stöder ett mer begränsat presidium än det som föreslås i det betänkande som ni i dag skall rösta om, med en företrädare från varje komponent.
Presidiet skall organisera konventets arbete.
Det är omöjligt att låta alla ståndpunkter, alla tendenser och alla intressen bli företrädda inom konventets ram.
I resolutionsförslaget framförs kravet på att konventet enhälligt skall anta ett enda och sammanhängande förslag som skulle kunna utgöra den enda grunden för förhandlingarna och besluten under regeringskonferensen.
Jag hoppas att det kan bli så och skulle verkligen bli mycket nöjd om detta kunde ske, men vi måste också vara realister.
Det är faktiskt fullt möjligt att vi inte lyckas nå fram till en bred överenskommelse utan att sänka vår ambitionsnivå alltför kraftigt.
Jag föredrar därför ännu så länge att vi kommer till regeringskonferensen med en uppsättning starkare alternativ och en uppsättning svagare alternativ, för att bibehålla möjligheten att nå fram till kraftfulla lösningar, snarare än att låta ambitionsnivån inom ramen för konventet sjunka redan innan regeringskonferensens arbete inleds.
Jag ser slutligen att vi är överens om att begära att regeringskonferensens arbete avslutas innan valkampanjen inleds inför nästa val till Europaparlamentet.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
Detta är en övergångsperiod av avgörande betydelse för unionen.
En övergångsperiod som måste förberedas med utnyttjande av alla de instrument som står till vårt förfogande, och inte bara det vi tidigare diskuterade, nämligen en reformering av fördragen.
När det gäller detta angav jag redan i början av min mandatperiod en reform av styrelseformerna, dvs. en förbättring av vårt sätt att arbeta med oförändrade fördrag, som ett av kommissionens strategiska mål.
Låt mig därför uppehålla mig ett ögonblick vid Kaufmanns betänkande om en reformering av styrelseformerna i EU.
Först av allt vill jag tacka Sylvia Kaufmann, ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor Napolitano och hela Europaparlamentet för den snabbhet och effektivitet med vilka arbetet har bedrivits, ett arbete där inte mindre än tio parlamentariska utskott deltagit.
Även här stämmer våra ståndpunkter överens i viktiga frågor.
Båda våra institutioner anser det vara nödvändigt att kritiskt granska och vid behov reformera styrelseformerna på europeisk nivå.
Europaparlamentet är positivt till att man skapar en tvärinstitutionell arbetsgrupp, som jag föreslog i mitt inlägg den 2 oktober.
Kommissionen är redo att inleda en sådan dialog, där vi hoppas att även rådet vill delta, åtminstone när det gäller de frågor som hör till alla tre institutionernas behörighet.
Jag underströk denna punkt så sent som i dag, för ett par timmar sedan, under trepartssamtalen, och jag hoppas att vi skall kunna göra framsteg i denna fråga.
Europaparlamentet håller dessutom med kommissionen när det gäller behovet av att förenkla budgetförfarandet och öka insynen i rådets verksamhet.
Men ännu viktigare är till syvende och sist att kommissionen och parlamentet är överens om att den centrala politiska utgångspunkten när det gäller frågan om styrelseformerna även i fortsättningen måste vara den demokratiska legitimiteten, och att effektiviteten - även om den är nog så viktig - måste förbli underordnad i förhållande till den.
I sitt betänkande pekar Kaufmann dessutom på ett antal frågor där parlamentet känner oro.
Jag vill gärna upprepa att kommissionens förslag i vitboken syftar till att förstärka den demokratiska processen, och att därmed förstärka Europaparlamentets roll.
Jag vidhåller faktiskt min ståndpunkt oförändrad: Europaparlamentet är grundstenen i den demokratiska legitimiteten och utan det skulle det inte kunna finnas ett reellt stöd från de europeiska medborgarnas sida.
Men låt oss också se på de frågor där parlamentet känner oro.
För det första har det framförts en rädsla för att Europaparlamentet skulle bli förbigånget av det civila samhället.
Jag kan försäkra er att det inte är detta som är kommissionens avsikt, för det var just kommissionen som föreslog att varje institution borde återgå till sina ursprungliga uppgifter och att man skulle omdefiniera respektive behörighetsområden.
För det andra är Europaparlamentet - och detta är kommissionens ståndpunkt - det civila europeiska samhällets högsta uttryck och den naturliga företrädaren för dess intressen.
Samtidigt måste kommissionen fatta informerade beslut när den skall utforma lagstiftningsförslag.
Kommissionen kan därför inte avstå från att rådfråga - jag upprepar, rådfråga - ekonomiska och sociala operatörer, vetenskapsmän, tekniska experter och kulturpersonligheter.
Det är med andra ord nödvändigt att rationalisera och strukturera en dialog som sedan länge varit ett utmärkande drag i vårt sätt att arbeta.
Jag läste Kaufmanns betänkande mycket uppmärksamt när det gällde den här frågan och jag kan försäkra er om att vi kommer att ägna den största uppmärksamhet åt de synpunkter - även när det gäller metodfrågor - som framförs i betänkandet.
Samtidigt har kommissionen inte, och har aldrig haft, någon som helst avsikt att ifrågasätta Europaparlamentets rättigheter i egenskap av medlagstiftare.
Våra förslag när det gäller gemensam reglering och självreglering syftar bara till att rutiner som redan tillämpas sedan flera år tillbaka inte skall utvecklas till ren anarki och förfalla till det missbruk som ni själva har pekat på.
Kommissionens förslag har enbart detta syfte.
Dessutom skulle enligt vårt förslag beslut om en eventuell gemensam reglering bara fattas från fall till fall, efter yttrande från Europaparlamentet.
Jag har redan bekräftat att kriterierna och begränsningarna när det gäller dessa nya lagstiftningsinstrument skulle bli föremål för en diskussion - och eventuellt ett avtal - mellan institutionerna, helst inom ramen för den tvärinstitutionella arbetsgrupp som jag föreslog den 2 oktober.
Det är därför denna grupp är så viktig.
Samma metod borde tillämpas för ramdirektiven, dvs. för de principiella och vägledande lagstiftningsinstrument som ger kommissionen och de tjänster som i medlemsstaterna har till uppgift att verkställa besluten en utvidgad behörighet när det gäller att anta tillämpningsföreskrifter.
Jag har redan uttryckt kommissionens övertygelse att parlamentet och rådet borde ha tillgång till ett enklare rättsligt förfarande som tillåter lagstiftaren att övervaka och kontrollera den verkställande maktens handlingar.
Det finns flera olika nationella erfarenheter som vi skulle kunna inspireras av för att förbättra genomförandet av gemenskapspolitiken och för att göra det möjligt för den lagstiftande makten att effektivt styra och kontrollera den verkställande makten.
Även denna fråga kräver grundliga förhandlingar mellan de tre institutionerna.
Jag har redan haft tillfälle att säga att lagstiftarens rätt att återkalla kommissionens tillämpningsföreskrifter - så kallad call-back - kanske inte är den bästa tänkbara lösningen, eller att den åtminstone måste analyseras ytterligare.
Men under alla omständigheter överväger kommissionen aktivt även andra möjligheter, just när det gäller detta syfte och räknar med att lägga fram konkreta förslag, förhoppningsvis under den tvärinstitutionella diskussion som jag har föreslagit.
Jag vill dessutom bekräfta att det skulle vara olämpligt att fatta beslut om en konkret handlingsplan för hur lagstiftningsarbetet skall bedrivas inom gemenskapen - det som i allmänhet brukar kallas better regulation - innan denna fråga har diskuterats i samtliga institutioner.
I enlighet med de löften kommissionen har avgivit inför er har vi därför för avsikt att inom de närmaste dagarna enbart godkänna ett arbetsdokument som skulle kunna göra det möjligt att koncentrera den tvärinstitutionella dialogen till vissa prioriterade åtgärder, åtgärder som även föreslagits av den gemensamma regeringsgrupp som leds av Mandelkern.
Vi kommer dessutom att agera så att Europeiska rådet i Laeken får den inriktningen och uppmanar övriga institutioner att senast i juni 2002 ansluta sig till den samordnade strategi som föreslogs i Lissabon.
Låt mig slutligen klargöra ett par frågor när det gäller tillsynsorganens verksamhet.
Jag är överens med er om att vi måste undvika att splittra den verkställande funktionen och försvaga den demokratiska kontrollen.
Kommissionen kan dessutom inte fortsätta att ta det fulla politiska ansvaret för verksamheten i organ som den enbart utövar ett partiellt inflytande över.
Därför föreslår vi att man skall utarbeta en allmän modell för byråerna som garanterar en balanserad representation för parlamentet, rådet och kommissionen.
I den riktningen går våra senaste förslag, men för att genomföra dem behöver vi få ett kraftfullt stöd från parlamentet så att vi kan nå de mål som vi har ställt upp.
Ärade parlamentsledamöter!
Får två veckor sedan presenterade vi och diskuterade med er vår rapport om de framsteg som gjorts när det gäller utvidgningen, framsteg som gör det möjligt för oss att nå målet - som jag i dag tycker verkar realistiskt - att ta in upp till tio nya medlemsstater före valet 2004.
I dag vill jag bara understryka vikten av att vi fortsätter att gradvis associera kandidatländerna till unionens aktiviteter.
Därför är deltagandet från företrädarna från kandidatländerna i konventets arbete av den största vikt.
Av den anledningen involverar vi hela tiden i allt högre grad kandidatländerna i unionens aktiviteter och program.
Förutom utvidgningen och reformeringen av fördragen finns det andra punkter på dagordningen för Europeiska rådet i Laeken som jag helt kort skulle vilja uppehålla mig vid.
Unionen har spelat en aktiv roll i de diplomatiska ansträngningarna under den nuvarande internationella krisen.
De olika resor jag har gjort tillsammans med rådets verkställande ordförande till Washington, Mellanöstern och nu senast till Indien och Pakistan, har förstärkt min djupa övertygelse om behovet av, och även kravet på, att unionen spelar en global roll.
Vi har dessutom lagt fram ett antal nödvändiga förslag inom olika sektorer när det gäller kampen mot terrorismen.
Vi måste nu fortsätta på den inslagna vägen och visa prov på stark politisk vilja och stor beslutsamhet.
Framför allt måste vi bibehålla och förstärka vårt engagemang när det gäller ett fullständigt och reellt förverkligande av mandatet från Tammerfors, och när det gäller den frågan kommer vi att lägga fram en rapport inför Europeiska rådet.
Den process som har inletts har i sin helhet varit positiv och den skall drivas vidare med maximal öppenhet och insyn så att medborgarna kan se att den ger svar på deras frågor när det gäller den vardagliga säkerheten.
Medlemsstaterna börjar inse behovet av att låta sig inspireras av de principer och instrument som är typiska för gemenskapssystemet, till exempel principen om ömsesidigt erkännande.
Men det finns ändå kvar en viss motvilja i medlemsstaterna mot att gå vidare på känsliga områden som invandring eller viseringar, en motvilja som kan övervinnas med en starkare politisk vilja.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
De utmaningar vi står inför och de nyligen timade internationella händelserna bekräftar riktigheten i och värdet av det europeiska projektet, ett projekt som skall förstärkas och anpassas för att fullt ut motsvara de nya krav som medborgarna ställer.
För att konstruera det nya Europa kvarstår gemenskapsmetoden som lyckas kombinera demokratisk legitimitet och effektivitet, som den enda rätta vägen.
Det är med andra ord en förnyelse och förstärkning av den som de kommande reformerna av fördragen bör syfta till.
(Applåder)
