# ID: svediakorp-gov419893
# author: Bolkestein (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,864
# sentences: 90
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Herr talman!
I oktober förra året, precis som Peijs sade alldeles nyss, stod jag här på samma plats för att tala om samma ämne, nämligen upprättandet av ett gemensamt betalningsområde.
Kommissionen hade då nyligen offentliggjort sitt fjärde eller femte meddelande i det ämnet, och i det framhölls att den inre marknaden och den gemensamma valutan bör åtföljas av ett gemensamt betalningsområde.
I parlamentet förekom då kritik mot kommissionen för att den skulle vara för passiv.
Det kommer jag fortfarande väl ihåg.
Peijs frågade sig när kommissionen skulle övergå till handling.
Nåväl, herr talman, kommissionen lyssnade ordentligt på Peijs och har agerat; det kan ingen förneka nu.
Kommissionen har lagt fram ett förslag till förordning som vilar på en enkel princip, nämligen att varje betalning i euro måste kosta lika mycket, oavsett om det handlar om en inhemsk eller en gränsöverskridande betalning.
För medborgarna är detta mycket viktigt, vilket också många av parlamentets ledamöter har påpekat.
I dag är euron framför allt en virtuell valuta för medborgarna.
Men den 1 januari 2002 kommer valutan att anta en konkret form, för från och med det datumet kommer 300 miljoner européer att använda samma sedlar och mynt.
I dag accepterar medborgarna i Europa fortfarande att en gränsöverskridande betalning kostar mer än en inhemsk.
Anledningen är att det handlar om olika valutor, men efter den 1 januari kommer det inte längre att vara fallet.
Medborgarna kommer då att ställa frågan om vilken nytta euron har om gränsöverskridande betalningar fortfarande kommer att vara lika dyra som nu.
Jag skulle i det sammanhanget vilja påminna om att vår senaste undersökning beträffande kostnaderna för gränsöverskridande överföringar har gett förbluffande resultat.
Det har visat sig att kostnaderna för en gränsöverskridande överföring på 100 euro under året 2001 uppgår till inte mindre än 24 euro i genomsnitt.
Vi utförde en likadan undersökning redan 1993.
Vi har tyvärr tvingats konstatera att det inte har gjorts några som helst framsteg på åtta år.
Därför har kommissionen beslutat att ta till ett sådant vapen som en förordning.
Marknaden har själv inte lyckats med att föreslå lösningar på det problem som tagits upp, och med detta ingrepp vill lagstiftaren tvinga aktörerna på marknaden att etablera de infrastrukturer som marknaden har behov av.
Som Peijs vet är jag en övertygad liberal, och därför beklagar jag att jag sett mig tvungen att föreslå en sådan tvingande text för bankerna.
Men det är det enda sättet att förmå marknadsaktörerna att ta itu med arbetet på de nya system som är oumbärliga för att den inre marknaden skall kunna fungera väl.
Jag konstaterar därför med tillfredsställelse att de första resultaten redan visar sig.
I en del av banksektorn lägger man nu fram en plan om att upprätta ett nytt system för gränsöverskridande betalningar.
Och det är beviset på att det föreliggande förslaget till en förordning också är realistiskt.
Även inom banksektorn gäller ju att det är viljan det kommer an på.
Något som har överraskat mig är banksektorns åsikt: vi, bankerna, förbinder oss att utföra planen, vilket innebär att ni, kommissionen, kan dra tillbaka ert förslag till en förordning.
Först och främst får man inte förbise att denna plan förmodligen kommer att stödjas av endast en del av banksektorn.
Det finns ju tre europeiska intresseorganisationer för bankväsendet, och endast en av dessa har skrivit till mig för att föreslå denna plan.
Det är ett viktigt faktum.
Ett betalningssystem är ju ett nätverk, och ett nätverk utvecklar sig i samma tempo som dess långsammaste medlemmar.
Men det är tillräckligt att en del av medlemmarna i ett nätverk vägrar att delta i den fortsatta utvecklingen för att blockera alla övriga medlemmar.
Det är för övrigt en av anledningarna till att inga som helst framsteg har gjorts under de gångna tio åren.
Andra punkten är att den föreslagna planen kommer för sent.
Den tillkännagavs i ett pressmeddelande först två veckor före behandlingen av förslaget i parlamentet.
Kommissionen har emellertid i elva år begärt att man skall ta itu med denna fråga, men under hela denna tid har det skett alltför lite, och av den anledningen, herr talman, kan kommissionen därför inte reagera positivt på de ledamöter av parlamentet som har föreslagit att banksektorn ändå skall få en viss självreglerande befogenhet.
Banksektorn har haft tillräckligt med tid, kommer nu med ett eget förslag, i alla fall en del av banksektorn.
Det är för lite och för sent, och därför måste kommissionen övergå till att föreslå en förordning.
Det är således inte logiskt, herr talman, att kräva att förslaget dras tillbaka precis innan de första frukterna har blivit synliga.
Tanken på att senarelägga förordningen, vilket föreslås i ändringsförslag 9 av Maaten, förefaller mig därför inte vara godtagbar.
Jag upprepar det som jag sade nyss: förslagen till en självreglering kommer för sent.
Herr talman!
Varje uppmaning från kommissionen till bankvärlden stöds eller har stötts av parlamentet, och det är uppmuntrande.
Jag vill i detta sammanhang berömma många ledamöter av parlamentet och då framför allt föredraganden, Peijs, som med ihärdighet har arbetat mot målet, att sänka kostnaderna för överföringar.
Peijs uttrycker därvid medborgarnas åsikt och den stora betydelse som näringslivet fäster vid detta, inte minst de små och medelstora företagen.
Det förslag som kommissionen lägger fram är ett konkret uttryck för det som man kallar medborgarnas Europa.
Jag vill också ta upp en annan diskussionspunkt, nämligen det datum då det föreliggande förslaget till förordning skall träda i kraft.
Vissa ledamöter av parlamentet har i det sammanhanget hänvisat till yttrandet från Europeiska centralbanken.
Där står att ECB är helt och hållet överens med de målsättningar som vi eftersträvar med vårt förslag, men att vi, kommissionen alltså, skulle gå fram för fort och vara för krävande.
Nyckeln i ECB: s resonemang är att bankerna behöver mer tid för att organisera den nödvändiga infrastrukturen och de logistiska resurserna.
Därför föreslår Europeiska centralbanken den 1 januari 2005 som det datum då förordningen skall träda i kraft.
Herr talman!
Å ena sidan betvivlar jag inte att det kommer att behövas tid för att upprätta denna infrastruktur, men å andra sidan anser jag också att detta problem inte får överdrivas.
I många år har bankerna framhållit för oss att den gränsöverskridande överföringen utgör endast 1 procent av de totala överföringarna.
Det kommer därför inte att medföra några oöverstigliga extra kostnader om förordningen träder i kraft 2003, och om våra förväntningar besannas och om det visar sig att prissänkningen resulterar i en större användning av detta betalningsmedel, då finns det rentav ännu större anledning att sätta fart på verksamheterna.
Herr talman!
Peijs betänkande omfattar sexton ändringsförslag, sju till skälen och nio till artiklarna.
Det är bara ett enda ändringsförslag som inte är godtagbart, och det är ändringsförslag 9 om att senarelägga förordningen som jag talade om alldeles nyss.
Ett ändringsförslag medför ett juridiskt problem, nämligen ändringsförslag 4 om ökningen av kostnaderna för inhemska betalningar.
Det gäller här en politisk förklaring som jag visserligen skriver under på helt och hållet, men som inte passar i en lagtext.
För övrigt skulle jag, herr talman, när det gäller denna fråga vilja gå in på den sista talaren, Thyssen, som frågade mig hur det förhåller sig med möjligheten att bankerna tar igen det som de förlorar på internationella betalningar på de inhemska transaktionerna.
Såsom med rätta påpekats är denna föreslagna förordning ingen prisåtgärd: priserna för överföringar fastställs ju inte, och det innebär att priserna för inhemska överföringar i teorin skulle kunna stiga.
Men en viktig del av denna förordning är öppenhet.
Bankerna måste meddela sina kunder om det fastställda priset för de olika typerna av överföringar.
De måste också informera sina kunder när dessa priser förändras.
Det innebär att det kommer att uppstå fullständig öppenhet om vad allt detta kostar.
Kommissionen utgår från att det normala spelet i fråga om konkurrens kommer att leda till att de olika kostnaderna för inhemska överföringar förblir under kontroll och således inte kommer att stiga.
I ändringsförslag nr 6 hävdas att medlemsstaterna måste ta sitt ansvar i fråga om tillämpningen av förordningen.
Kommissionen kan finna sig i första delen av ändringsförslaget.
Den andra delen förefaller vara en smula mystisk enligt kommissionens uppfattning, och därför anser vi att det är svårt att göra en bedömning av det nu.
Författaren till ändringsförslag 10 önskar att principen om icke-diskriminering inte skall tillämpas för checkar.
Nåväl, kommissionen har aldrig velat främja användningen av checkar och instämmer således med det ändringsförslaget.
Vidare önskar föredragande Peijs att ikraftträdandet för förordningen skall skjutas upp till den 1 mars 2002.
Det innebär inga problem för kommissionen.
Vi kan således godta det ändringsförslaget.
De övriga sju ändringsförslagen är i princip godtagbara, men vissa kommer att behöva formuleras på nytt.
Herr talman!
Detta förslag kommer att diskuteras vid rådet (inre marknaden) den 26 november, om ungefär tio dagar.
Jag är övertygad om att vi då kommer att nå ett avtal, inte minst eftersom Europeiska rådet i Gent har begärt att rådet snabbt skall komma till slutsatser och även har stött detta förslag.
Jag vet att föredraganden, Peijs, också har haft många kontakter med rådet, och hon kommer, tror jag, att kunna skriva under på mina känslor.
Jag skulle gärna vilja tacka Peijs för det utmärkta dokument som hon har utarbetat och för alla hennes aktiviteter sedan 1989 för att sänka kostnaderna för gränsöverskridande betalningar.
Jag hoppas, herr talman, att andra behandlingen enbart kommer att bli en formalitet så att texten kan offentliggöras i januari.
Slutligen ytterligare en fråga från Thyssen.
Hon frågade mig också om kommissionen har för avsikt att hålla stånd och inte kommer att ge vika för trycket från bankerna och om den ser detta som en sorts påtryckningsmedel.
Nej, herr talman, detta är tänkt som en förordning, och kommissionen har alltså tveklöst för avsikt att stå på sig och se till att denna förordning träder i kraft i mars nästa år och att gränsöverskridande överföringar inte skall kosta mer än nationella överföringar.
Herr talman!
Till sist skulle jag vilja tacka parlamentet i sin helhet för det goda samarbetet.
Det visar hur det går att göra framsteg om båda institutionerna, parlamentet och kommissionen, har en gemensam hållning.
Detta förslag gör det möjligt för medborgaren i våra länder att se de konkreta fördelarna med Europa, och det förstärker förtroendet för Europeiska unionen.
