# ID: svediakorp-gov419738
# author: Bonino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 499
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Det finns ett ord som är tabu och som jag inte har hört under denna timslånga debatt, som jag inte hör vid de förhandlingsmöten som äger rum i Rom eller i Peshawar, i Islamabad eller i New York.
Det är ett tabu som jag, som vi, tänker ta upp och som gäller kvinnornas medverkan, en bestående kvinnlig medverkan i Afghanistans provisoriska regering.
Förenta nationernas generalsekreterare hoppas på en etniskt balanserad övergångsregering.
Rådet, företrätt av Durant, har sagt att det hoppas på en rättvis och varaktig sammansättning.
Men vilken rättvisa talar vi om?
Vilken balans talar vi om?
Miljontals afghanska kvinnor har varit inte bara de första offren utan även initiativtagarna till en icke våldsam opposition i hela världen under alla dessa år.
Ni känner till dem: det är kvinnorna från Negar och RAWA.
De har varit här i Europaparlamentet.
Det var de som styrde landet före talibanerna.
De utgjorde 40 procent av läkarna, 50 procent av lärarna, 70 procent av den administrativa personalen medan männen var ute och krigade.
Ändå ser jag bara män runt förhandlingsbordet: mer eller mindre långa, mer eller mindre korta skägg, men jag har inte återsett någon av de fantastiska kvinnor vi ändå har mött.
Ja, jag vet mycket väl att jag kommer att mötas av leenden och småleenden överallt.
Jag är väl medveten om hur jag kände mig när jag fick dessa leenden -97 och -98, när parlamentet och kommissionen så vitt jag känner till var de enda institutionerna som stödde kampanjen " En blomma till Kabuls kvinnor " från 1997.
Kära kolleger!
Jag tror att detta vårt mod, ert mod, måste fortsätta.
Nu räcker det med prat, diskriminering och utrop om stackars kvinnor!
Det är nog nu!
Vi vill att de afghanska kvinnorna skall ta på sig ett tydligt politiskt ansvar i övergångsregeringen för att återuppbygga sitt land.
Jag vet att detta inte räcker, jag vet att det fordras att den allmänna opinionen mobiliseras.
Därför utropar vi den 24 november till en fastedag över hela världen, en världsomspännande satyagraha, som syftar till att äntligen få med kvinnorna i denna provisoriska regering.
Jag hoppas att detta förslag inte skall mötas av samma hån som vanligt.
Ofta är det så att de som ägnar sig åt mänskliga rättigheter har större förmåga till visioner, idoghet och konkretion än de som alltid tror att de vet allt och tror att världen i dag kan gå vidare helt enkelt med traditionell Realpolitik.
Så är det inte!
Det är det mänskliga inslaget, människorna, som skapar sin framtid.
Men vilken framtid blir det utan halva befolkningen?
Således: 24 november, världsomspännande satyagraha, för att kvinnorna skall delta i denna provisoriska regering.
(Applåder)
