# ID: svediakorp-gov419735
# author: Cox (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 619
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Kriget i Afghanistan ger nu militära framgångar, vilket vi har sett under de senaste två dygnen genom den extraordinära omfattningen och hastigheten när det gäller talibanernas sammanbrott, även om de fortfarande har mycket stor makt i stora delar av landet och de terrorister som de har bistått ännu inte har setts till.
Det finns emellertid aspekter av kriget och inte bara terroristaspekterna som har hållits undangömda, och en grupp som jag vill nämna - som ni, fru talman, hedrade i går - är journalisterna som betalade det högsta priset för att få berätta sin historia.
Vi känner till så litet om modern krigföring och vi är så utestängda av makthavarna, att utan journalisternas engagemang och yrkeskunnande hade vi inte fått veta någonting.
Vi måste upprepa denna tacksamhetsskuld.
Det vi känner till från den jämförelsevis stora framgången i Mazar-i-Sharif och nu i Kabul, och t.o.m. genom rapporter från fronten mot Kandahar, är att det uppkommer nya utmaningar.
Den internationella koalitionen - särskilt Förenta staterna och inte minst dess president - har antagit att Nordalliansen är beskedlig i vissa hänseenden, att den gör vissa saker men inte andra.
Vi fick alltså veta med viss säkerhet att den inte skulle inta Kabul.
Men nu befinner den sig där.
Jag tycker inte att den är riktigt så beskedlig som koalitionen påstod eller hoppades.
Det gör det ännu mer akut att genom diplomatiska initiativ skapa hänsyn till rättsstatsprincipen och en stabil regeringsbildande process, om än inte ännu en stabil regering.
Det blir alltmer akut, eftersom nya friheter växer fram t.o.m. i detta ögonblick, som vi kan se av bilderna från Kabul.
Men vi hör också talas om nya farhågor, därför att Afghanistan har en brutal historia och brutaliteten var inte bara något som uppkom samtidigt med talibanerna.
Det är alltså en mycket brådskande fråga.
Den andra utmaningen är av humanitär karaktär, och den föregick kriget men har förvärrats av det.
Nu när det finns ett större stråk av land som inte lyder under talibanernas kontroll, måste vi tydligt och snabbt bedöma vad som måste göras och finnas närvarande på platsen.
Vårt stöd till de humanitära initiativen måste omvandlas till praktiska insatser.
Kommissionären talade om extraordinära penningbelopp, som jag tror han sade i stort sett inte var uppmärksammade.
Tyvärr blir Europas bidrag ofta inte uppmärksammade i denna typ av situationer, och vi måste få en synlig närvaro på platsen och visa vår solidaritet - inte bara i samband med de militära insatserna, utan också i samband med de humanitära initiativen.
Jag har två slutkommentarer.
En har att göra med Mellanöstern.
Jag vill berömma den tysta men effektiva diplomati som Solana och hans kolleger, det belgiska ordförandeskapet, kommissionen och andra tillämpar, därför att - samtidigt som Förenta staterna har sökt andra vägar - vi har lyckats att trappa ned de värsta oroligheterna, ett nödvändigt förspel till Mitchellprocessen, som är den väg som leder till varaktig fred.
Kolleger har hänvisat till den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Min grupp stöder kraftfullt denna politik och välkomnar stegen i denna riktning.
Vi trodde att detta var vad den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESDP) var, innan vi nyligen på Downing Street upptäckte att det är den europeiska säkerhets- och middagspolitiken.
Fru talman!
Jag skulle vilja höra era kommentarer om den europeiska säkerhets- och middagspolitiken, som strider mot idén med en europeisk säkerhets- och försvarspolitik för alla och inte bara för ett fåtal.
(Applåder)
