# ID: svediakorp-gov419558
# author: Jackson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 374
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Dessa tillsynsrapporter av parlamentet är mycket viktiga.
Vi behöver inte bara granska ny lagstiftning utan vi måste även se oss om för att se vad som har hänt med den lagstiftning som vi har antagit.
Corbey gör rätt i att nämna namn.
Det var meningen att medlemsstaterna skulle införa de lagar och andra författningar som krävdes för att uppfylla förpackningsdirektivet senast den 30 juni 1996.
Det gjorde de inte.
De resultat som Corbey har lagt fram för oss bör leda till två saker.
För det första måste vi ställa frågan om det ursprungliga direktivet, som Florens har sagt, var bristfälligt eller om ministrarna inte var ärliga mot sig själva i fråga om vad de kunde uppnå när de antog det.
Svaret är troligen en kombination av båda sakerna.
För det andra bör vi ställa frågan varför kommissionen inte agerade mera skyndsamt än den gjorde för att undersöka varför det var svårt att få direktivet att allmänt följas.
Jag beklagar att Corbey inte fokuserade på dessa frågor.
Enskilda länder har haft mycket olikartade erfarenheter av att införa system för återvinning.
Mitt eget material från Förenade kungariket visar att vårt system har varit alltför byråkratiskt.
En affärsman i Cornwall beklagade sig för mig över att han hade tvingats anställa en högskoleutbildad person bara för att hålla ordning på vilka skyldigheter hans företag hade enligt direktivet.
Vilka lärdomar kan vi dra av våra erfarenheter som skulle kunna ligga till grund för en omarbetning av direktivet, eller åtminstone en förändring av det sätt på vilket medlemsstaterna tillämpar det?
Kommissionen gör fel om den föreslår högre mål för återvinningen.
Det är den enkla utvägen, men det är fel väg.
Sådana mål kan inte ta hänsyn till de avsevärda skillnaderna mellan medlemsstater, så vi kommer till slut att ha en ännu större spännvidd i resultaten än vad vi har nu och därigenom skapa handelshinder och snedvrida konkurrensen.
Om vi skall få en miljölagstiftning för EU som verkligen betyder något så måste vi, inom ramen för mycket mera generella mål, låta medlemsstaterna välja de lösningar som passar deras lokala miljöer och ekonomier bäst.
