# ID: svediakorp-gov419545
# author: Santini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 353
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Som redan har påpekats, så ansluter denna diskussion direkt till den som ägde rum innan Europaparlamentets och rådets ramdirektiv om den gemensamma åtgärden när det gäller utnyttjandet av vattenresurser trädde i kraft.
Det betänkande som vi diskuterar återger tankarna i det direktivet och projicerar det direkt på frågan om det pris som skall betalas - av alla, även om det kanske inte fördelas rättvist - för utnyttjandet av vatten för ekonomiska ändamål.
I betänkandet diskuteras även, vilket är rätt och riktigt - och det skall föredraganden ha heder av - medborgarnas rätt att utnyttja vattenresurserna till en relativ kostnad eller till en lägre kostnad, allt efter behov.
Ett tariffsystem bör med andra ord framför allt utgå från en grundlig undersökning av de förhållanden, även sociala, under vilka tillgången på vatten efterfrågas, men även av en informations- och upplysningskampanj riktad till brukarna, framför allt för att öka sparandet.
För att medge en tillämpning som är bättre anpassad till den mångskiftande verkligheten är det helt rätt att man bör lämna utrymme åt subsidiaritet: varje stat skall själv bestämma, varje region skall ange sina egna nivåer och sina egna parametrar.
Att undvika slöseri och hjälpa de områden som är mest missgynnade skulle kunna vara en sammanfattning av syftet för detta betänkande, och därför tänker vi direkt på problemet med jordbrukssektorn som, vilket vissa redan har påpekat, verkligen inte på ett lättsinnigt vis får blandas samman med det generella problemet.
Grundprincipen är i själva verket att samtliga användare i olika grad måste bidra till att betala för vattnet.
Vi måste också upprätta prioriteringsskalor enligt behov, i första hand sociala och därefter ekonomiska.
Den svåraste kollisionen blir med den gemensamma jordbrukspolitiken, som borde uppmuntra och föreslå utvecklingsåtgärder som visserligen är förenliga med respektive territorium, men som även är förenliga med tillgången på vatten.
Och när sådana åtgärder saknas helt, herr talman, så tror jag att man måste ta hänsyn till det, framför allt när avgifterna bestäms.
