# ID: svediakorp-gov419529
# author: Wallström (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,763
# sentences: 91
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, ärade ledamöter!
Jag vill tacka Europaparlamentet för betänkandet om kommissionens vitbok om en framtida kemikaliepolitik.
Jag hoppas verkligen att det kommer att antas i morgon.
Det är oerhört viktigt att vi får ta detta steg mot en ny, bättre och effektivare kemikaliepolitik.
Jag vill rikta ett särskilt tack till Schörling, som har lagt ned mycket arbete i sin roll som föredragande.
Jag vill också tacka alla som har tagit del i debatten, eftersom det har varit en viktig diskussion där viktiga synpunkter har kommit fram.
I vitboken presenteras kommissionens förslag till en ny kemikaliestrategi.
De tillvägagångssätt som presenteras i vitboken är väl avvägda, och jag anser att de innebär ett steg framåt mot en hållbar utveckling.
Debatten här har måhända visat att vi någorlunda har lyckats hitta en balans, även om det finns utrymme för förbättringar, mellan olika åsikter.
Bakgrunden är denna: Kemikalieproduktionen har ökat närmast explosionsartat, från 1 miljon ton år 1930 till 400 miljoner ton per år idag.
Vi vill upprätthålla en hög skyddsnivå för miljön och mänsklig hälsa, men vi behöver också försöka tillvarata kemikaliernas fördelar.
Vi vet alla att det förekommer kemikalier i praktiskt taget alla de produkter som vi möter dagligen.
Det är inte realistiskt att tro att vi i en handvändning kan göra oss av med alla kemikalier eller att det skulle kunna finnas ett kemikaliefritt, modernt samhälle.
Däremot måste vi balansera dessa krav.
För var och en som granskar Europeiska unionens vid det här laget 20 år gamla kontrollsystem, torde det stå klart att systemet inte på långa vägar är tillräckligt effektivt.
Systemet gör bl.a., vill jag påstå, en artificiell eller godtycklig skillnad mellan gamla och nya kemikalier.
Kemikalier har många och ytterst viktiga fördelar för samhället.
Tack vare mediciner och läkemedelsprodukter är det möjligt att bekämpa sjukdomar och lidande.
Man kan nog säga att en majoritet av de produkter som utgör en del av vår moderna livsstil i dag är tillverkade av plast eller innehåller kemikalier av något slag.
Den kemiska industrin är en av Europas största tillverkningsindustrier.
Den sysselsätter 1,7 miljoner människor, och mellan 3 och 4 miljoner arbetstillfällen är beroende av den.
96 procent av alla företag är små och medelstora, och de svarar för ca 23 procent av kemikalieproduktionen.
Vi utsätts alla dagligen för exponering av kemikalier.
Vi har försökt undersöka om detta kan beskrivas i siffror.
Om man t.ex. räknar i ton kommer var och en av oss troligen i kontakt med några ton kemikalier i vårt dagliga liv.
Det torde också innebära att vi utsätts för flera tiotusental kemikalier.
Det inkommer allt fler rapporter om hälsoproblem, allergier och astma som antas ha samband med kemikalier.
Forskningsresultat, som har nämnts redan, visar att man i människokroppen kan hitta minst 350 syntetiska kemikalier, som inte naturligen borde finnas där.
Det är kemikalier som är långlivade och bioackumulerbara.
Dessa kemikalier finns nu i foster och i moderkakor.
De förs över på foster och på nyfödda barn.
Kemikalierna är det första ett barn får i sig.
Kemikalier återfinns i havsdjupen och i Arktis, där de aldrig någonsin har använts.
Hormonstörande ämnen kan påverka vår fortplantning och våra nervsystem.
Detta är ett faktum.
Förfarandena i den nuvarande EU-lagstiftningen har med rätta kritiserats för att vara alltför långsamma och tungrodda.
Även om vi har gjort vissa framsteg inom EU när det gäller att utvärdera riskerna och begränsa och kontrollera användningen av farliga kemikalier återstår det oerhört mycket att göra.
Idag är det myndigheterna som måste bevisa att en kemikalie inte är säker.
Detta måste naturligtvis ändras!
Ansvaret för att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra måste ligga hos producenter, tillverkare och användare i senare led av tillverkningskedjan, vilket är fallet för alla andra produkter, och där har vi en EU-lagstiftning.
Kan ni tänka er någon annan produkt där vi inte ens har basinformation om innehållet i produkterna eller där ansvaret tas över helt och hållet av myndigheterna?
Detta är ett grundläggande systemfel.
Det gäller nu för oss att finna en lämplig avvägning mellan å ena sidan kemikaliernas fördelar och å andra sidan de oacceptabla risker de medför för människors hälsa och miljö.
Samtidigt vill vi naturligtvis sörja för att den inre marknaden kan fungera och för att den europeiska kemikalieindustrin, som är världens största, kan bibehålla sin konkurrenskraft.
För att bättre kunna bedöma konsekvenserna av olika sätt att genomföra förslagen i vitboken har vi tillsatt en utredning, som kommer att titta närmare på kostnaderna.
Kommissionen föreslår att det inrättas ett s.k.
Reach-system, som skall omfatta både existerande ämnen - många av dem har funnits på marknaden i minst 20 år, men har aldrig testats ordentligt - och nya ämnen som har släppts ut på marknaden efter 1981.
Industrin bör ges incitament för att samla in data och vid behov testa ämnen, företrädesvis utan att använda djurförsök.
Vi måste hjälpas åt att se till att djurförsöken begränsas.
Det behövs en samlad politik för att göra detta.
Ingen av oss vill väl acceptera att det genomförs fullskaliga försök på levande människor, djur eller natur med kemikalier vars innehåll vi inte vet tillräckligt mycket om.
Man kan faktiskt säga att det är vad som sker idag, eftersom vi inte vet tillräckligt mycket om de kemikalier som släpps ut.
Här krävs pragmatiska beslut och en förnuftig tillämpning av försiktighetsprincipen i kemikaliepolitiken.
Om det finns skäl att misstänka att ett ämne har skadliga effekter på miljö eller hälsa, och vårt vetenskapliga och tekniska kunnande inte räcker till för att ge en klar uppfattning om riskerna, skall vi ta det säkra före det osäkra och begränsa eller förbjuda användningen av ämnet tills vi vet mer.
Den absoluta topprioriteringen är att fylla kunskapsluckorna om riskerna med de 30 000 s.k. " existerande ämnena " som produceras eller importeras i större mängder än ett ton per tillverkare och år.
Det föreslagna nya systemet omfattar en speciell ordning för ämnen som ger anledning till särskild oro, s.k.
CMR-ämnen.
Detta är ämnen som är cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska.
De måste godkännas innan de får användas, och företagen måste visa att de kan användas på ett säkert sätt under förutsättning att riskhanteringsåtgärder vidtas.
Sådan säker användning skulle då kunna godkännas med hänsyn till de kostnads- och intäktsanalyser som företagen tillhandahållit.
Härigenom omfördelas bevisbördan, och riskbedömningen inriktas på de använd-ningsområden som företagen har sökt godkännande för.
På så sätt kommer omkring 1 500 ämnen, dvs.
5 procent av alla ämnen, att omfattas av detta godkännandeförfarande.
Systemet kommer att främja innovation, och det kommer att leda till att de farligaste ämnena ersätts.
Jag noterar att parlamentet i sitt förslag till betänkande föreslår att flera kategorier av ämnen skall läggas till i godkännandeförfarandet.
Jag kan förstå att man vill göra det, men jag anser att det är olämpligt att i nuläget ge systemet alltför stor räckvidd.
Vi måste vara pragmatiska i början, så att vi inte faller tillbaka in i ett ohanterligt system.
Om vi överbelastar systemet kommer stora resurser att läggas ned på hantering av en mycket liten del av alla de ämnen som behöver undersökas.
Vi har begränsade resurser, och vi måste prioritera och bestämma oss för hur vi skall använda dem på effektivaste sätt.
I parlamentets förslag till betänkande sägs också att det föreslagna EU-systemet skall omfatta kemikalier som produceras i mindre mängder än ett ton i form av ämnen, beredningar eller förekommer i produkter.
Från kommissionens sida vill jag å det bestämdaste rekommendera en gräns på ett ton, så att industrins och myndigheternas resurser skall kunna användas på effektivast möjliga sätt.
Om vi vill ha igenom förslaget, måste vi koncentrera oss på det som är farligast.
Det föreligger nog en missuppfattning.
Denna gräns gäller inte de farligaste ämnena, som i vilket fall som helst måste genomgå godkännandeförfarandet.
Bara för att gränsen sätts vid ett ton betyder det inte att kemikalier som produceras i mindre mängder slipper undan kontroll.
Industrin är fortfarande skyldig att göra en riskbedömning av kemikalierna och att lämna säkerhetsinformation till användarna i form av märkning och säkerhetsdatablad.
Det blir medlemsstaternas sak att se till att dessa bestämmelser efterlevs.
Industrin måste på begäran kunna lämna information till myndigheterna.
Kommissionen har nu inrättat ett antal tekniska arbetsgrupper med experter från medlemsstaterna, industrin, icke-statliga organisationer och kommissionen.
Resultatet från dessa väntas komma i februari 2002, och kommer att utgöra ett av de viktigaste bidragen till lagstiftningsförslaget från kommissionens sida.
Det är svårt att sia om när kommissionen skulle kunna lägga fram sina förslag.
Om allt löper smidigt tror jag att vi kan sikta på april eller maj 2002, men målsättningen är i vilket fall som helst att lägga fram förslagen till parlamentet och rådet före sommaren 2002.
Avslutningsvis vill jag säga några ord med anledning av den debatt som jag vet förekommer och som kanske förs med störst iver i Tyskland och Förenade kungariket.
Det gäller att europeisk kemikalieindustri skall förbli konkurrenskraftig, men vi gör ingenting som inte också görs i USA, Kanada, Japan, inom OECD: s ram.
Ungefär samma åtgärder vidtas också hos våra konkurrentländer och i världen runt omkring oss, eftersom man har precis samma problem som Europa.
Om man vill att europeisk kemikalieindustri skall kunna hävda sig, måste man arbeta för en hållbar utveckling.
Man måste kunna svara för att det man producerar är säkert att använda för mänsklig hälsa och för miljön och att det motsvarar konsumenternas krav.
Vi har lagt fram ett balanserat förslag som tar hänsyn till industrins behov, men som också anger att det viktigaste att åstadkomma är en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön.
Jag tror att det bästa svar som kan ges är att man inte behöver vara rädd - detta kommer att leda till innovation på kemikalieområdet.
Vi kan försvara vår europeiska kemikalieindustri genom en säker hantering av kemikalierna i framtiden.
