# ID: svediakorp-gov419527
# author: Van Brempt (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 292
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kolleger!
Vi är tydligen inte riktigt överens allihop, jag konstaterar nämligen att även PPE tycker att den nuvarande kemikaliepolitiken kännetecknas av en brist på styrning, för mycket byråkrati, oförmåga att skaffa information om alla kemikalier och även oförmåga att vidta åtgärder.
Därför är stödet för vitboken så viktigt men ändå mer stödet för de förbättringar som föreslås i Schörling-betänkandet.
Trycket från den kemiska industrin har framför allt de senaste dagarna varit enormt.
De saknar tydligen inte finansiella medel för att driva stora kampanjer och utmåla en stor majoritet som ett gäng miljöfundamentalister.
Jag tycker dock att miljöutskottets resultat var balanserat och att det alltså förtjänar allt stöd i morgon.
Jag vill ta upp några grundläggande saker.
Jag tycker att på sikt måste alla kemikalier registreras men på medellång och på kort sikt måste prioriteringar göras.
Det senare skall dock inte bara grundas på produktionsvolymer: även mindre volymer bör få tillräcklig uppmärksamhet och utgångspunkten måste egentligen vara ett ämnes inneboende egenskaper.
Som kollega Bernd Lange nyss sade så är ersättningsprincipen avgörande: om vi har ett mindre farligt ämne som testats, vilka logiska skäl har vi då att inte använda det, förutom då kanske ett ekonomiskt sådant?
En annan avgörande sak är att vi måste kunna förbjuda ämnen som ger anledning till stor oro, såsom långlivade och bioackumulerbara ämnen och hormonstörande ämnen, om de inte är särskilt viktiga ur samhällssynpunkt och det inte finns några alternativ: då måste vi kunna tillåta dem under stränga licensvillkor.
En tredje men minst lika viktig sak är maximal information till konsumenten genom tydliga etiketter men även via offentliga databanker och uppgifter om ämnena.
