# ID: svediakorp-gov419490
# author: Chichester (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 720
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag vill börja med att gratulera kommissionen till grönboken.
Det är en utmärkt analys av energiförsörjningen i Europa.
Jag tackar alla mina kolleger för det sätt på vilket de har bidragit till att föra mitt betänkande till det här stadiet i kväll.
Grönboken tar i huvudsak upp tre frågor.
För det första handlar det om att EU i allt högre grad kommer att bli beroende av utomstående energikällor, ett beroende som kommer att uppgå till 70 procent 2003.
För det andra har EU synnerligen begränsade möjligheter att påverka villkoren för utbudet, varför det är på efterfrågesidan som EU kan göra sina insatser, framför allt genom att gynna energisparande i byggnader och inom transportsektorn.
För det tredje kan EU under nuvarande omständigheter inte bemöta den utmaning som den globala klimatförändringen innebär eller fullgöra sina åtaganden, framför allt enligt Kyotoprotokollet.
Det finns framför allt en aspekt som är verkligt frapperande, nämligen det massiva beroendet av olja i allmänhet och importerad olja i synnerhet.
Av lätt insedda skäl som har med försörjningstrygghet och miljöskydd att göra måste det snabbt göras något för att åtgärda detta oproportionerliga beroende.
Vi kan inte ändra på att oljan kommer därifrån den kommer, men vi kan göra en hel del på efterfrågesidan, framför allt inom transportsektorn.
Att vara beroende av importerad olja är inte nödvändigtvis något ont och inte heller leder det till ekonomisk ineffektivitet, under förutsättning att källorna är många, att ingen leverantör har en dominerande ställning och att vi kan producera tillräckligt med varor och tjänster för att betala för oljan.
Kommissionen gör rätt i att såsom första prioritet koncentrera sig på åtgärder för att styra efterfrågan och man får hoppas att medlemsstaterna energiskt kommer att fortsätta på denna linje.
Jag går dock inte med på att det inte skulle finnas något manöverutrymme på utbudssidan eller att detta utrymme skulle vara oerhört begränsat.
Det finns fyra områden inom vilka EU och medlemsstaterna själva kan bestämma hur utvecklingen skall gå, på ett sätt som kommer att få verkligt stor betydelse både för försörjningstryggheten och miljöskyddet.
Förnybara energikällor är rent definitionsmässigt inhemska resurser och vi gör rätt i att försöka utöka deras andel av den slutliga förbrukningen och av elkraftsproduktionen.
Låt oss dock vara realister.
Även om de ambitiösa målen för sådana energikällor uppnås kan de inte förväntas helt och fullt ersätta någon enda av de andra energikällorna eller bli vår enda källa till all den energi vi behöver.
Kärnkraften är impopulär på sina håll, men den svarar för en större del av elkraftsproduktionen i Europa än någon annan energikälla.
Den täcker en stor del av det grundläggande behovet av elkraft och ger knappast alls upphov till några växthusgaser.
Det är en trygg och säker europeisk teknik, där driften följer rigorösa normer.
Att avsiktligen avhända oss denna viktiga källa till elkraft verkar stolligt i en situation där vi inte har någon alternativ källa som kan försörja oss med el i lika stora mängder.
Kolet är i Europa en energikälla på tillbakagång, på grund av de kostnader det är förenat med och de farhågor ur miljösynpunkt som det ger upphov till.
Likväl är kolet en viktig inhemsk naturtillgång som så att säga kunde göra comeback med hjälp av ny teknik för att göra det effektivare och mindre förorenande.
Dessutom finns det enorma möjligheter för europeiska leverantörer av utrustning och system att göra affärer runtom i världen, om näringslivet bara kan ta vara på detta tillfälle.
Det fjärde området är forskning för framtida teknik och energisystem.
Det här är någonting som Europa måste göra för att slå vakt om den fortsatta försörjningstryggheten, sysselsättningen och tekniken.
Det verkar självklart, men det måste upprepas.
Av alla de ovannämnda orsakerna kan jag inte heller hålla med om att EU inte skulle kunna fullgöra sina åtaganden från Kyoto.
Det som behövs är realism i kärnkraftsfrågan, målmedvetna strävanden i fråga om ren kolteknik, mycken uppmuntran till förnybara energikällor, samordnade åtgärder för att styra efterfrågan och en varaktig insats för att upplysa allmänheten om att det måste bli slut på energislöseriet.
