# ID: svediakorp-gov419400
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 545
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Herr ledamot, den första frågan är mycket svår att besvara.
Jag får ibland en känsla av att vi begär saker av kandidatländerna som medlemsländerna själva inte gör.
Men det hänger samman med att vi ju har dessa kriterier och är tvungna att mycket noga rapportera om huruvida kriterierna uppfyllts eller inte.
Jag har i dag i kommissionen i detta sammanhang sagt att man alltid måste tänka på hur framstegsrapporterna väl skulle se ut om vi tog upp samma kriterier med medlemsstaterna.
Medlemsstaterna skulle aldrig tillåta oss att göra något sådant, men mycket av det som vi kritiserar i kandidatländerna, eller anser inte vara förenligt med Köpenhamnskriterierna, skulle vi kanske också finna i ett eller annat medlemsland.
Därför råder jag våra medlemsländer här att alltid vara lite försiktiga.
Vad själva förhandlingarna beträffar kan man där naturligtvis inte begära mer än av medlemsstaterna.
Förhandlingarna är mycket noga inställda på gemenskapens regelverk och inte på något annat.
Det förhandlas inte om något annat.
Det problem som ni beskrivit kan alltså bara uppstå när det gäller att bedöma huruvida kandidatländerna uppfyller de mycket vagt formulerade politiska eller ekonomiska anslutningskriterierna.
Mitt svar är: Det kan nog hända att vi ibland begär mer.
Beträffande den andra frågan, de tio länderna, har kommissionen ju i dag sagt att vi måste förbereda oss på att ta in alla dem som uppfyller villkoren och ha avslutat förhandlingarna fram till slutet av 2002.
Det innebär att man avsäger sig idén att så att säga bilda politiska grupper, och det är enligt kommissionens uppfattning den korrekta tolkningen av besluten från Helsingfors och Göteborg.
I Helsingfors sades det att alla länder som inbjudits att förhandla skulle få möjlighet att komma i kapp, vilket ju bara kan betyda att man anser att det är möjligt att de kan ansluta sig samtidigt med dem som redan förhandlar i Luxemburg, och i Göteborg antog man att de första anslutningarna kan ske år 2004.
Av detta framgår det automatiskt att vi måste förbereda oss på att ta med upp till tio länder - jag säger inte tio, utan upp till tio - eftersom tio länder satt upp som mål för sig att avsluta förhandlingarna fram till 2002.
Om detta verkligen kommer att ske, vet jag inte.
Kommissionen kommer under nästa år att lägga fram sitt slutgiltiga ställningstagande, och detta med strikt beaktande av de principer och regler som den själv föreslagit.
Jag har ju här i parlamentet vid den senaste diskussionen om utvidgningen sagt att vi inte får inlåta oss på att vid utvidgningen så att säga fatta politiska beslut i ordets sämre eller snävare bemärkelse, alltså av rent politiska skäl, och säga att det landet kommer med eller det kommer inte med.
Detta beslut måste i stället baseras på uppfyllandet av kriterierna och resultatet av förhandlingarna.
Så kommer kommissionens förslag också att se ut.
Av de tio länder som nu tror att de kan klara av detta är inget osårbart mot att vi kanske till slut säger att landet ändå inte hunnit så långt.
Jag vill uttryckligen säga: Inget!
