# ID: svediakorp-gov419335
# author: Schmitt, Ingo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 698
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar, kollega Meijer!
Låt mig förutskicka att jag faktiskt vill tacka er, eftersom jag vet hur engagerat ni har försökt väcka denna fråga och hur många samtal ni har fört för att så att säga lägga fram ett förslag.
Men i sak måste jag ändå säga att jag till stora delar inte kan förstå ert förslag.
Det som vi diskuterar i dag är ju i princip ingenting nytt.
När förordningen äntligen kom från kommissionen sommaren 2000, sedan nådde parlamentet och de första samtalen med fackföreningar, företrädare från kommunala transportföretag samt företrädare från olika organisationer påbörjades, stod det klart för alla: Det kommer att finnas en kontrollerad konkurrens.
Man har i flera år inriktat sig på detta, och det handlade bara om hur långa ifrågavarande löptider för avtalen skall vara i framtiden, när förordningen skall träda i kraft, dvs. när de första anbudsförfarandena och tilldelningen verkligen skall ske?
Dessutom handlade det om vilka undantag som skulle gälla från det obligatoriska anbudsförfarandet.
Allt detta spelade in, liksom även frågan om social dumpning som alltid uppkommer, dvs. risken att anbudsförfarandet skulle medföra att särskilt billig arbetskraft kunde anställas.
Det fanns en samstämmighet.
Vi vill ha en kontrollerad konkurrens, som för övrigt inte innebär någon privatisering.
Detta förväxlas alltid.
Det är dock inte automatiskt någon privatisering förknippad med detta.
Det som är förknippat med detta är att det inte längre automatiskt är så att kommunala transportföretag, utan att konkurrensutsättas, även i fortsättningen kommer i åtnjutande av avsevärda bidrag från delstaten, landet eller kommunen, utan att det här i framtiden skall finnas ett obligatoriskt anbudsförfarande.
Vi vet ju alla att de kommunala transportföretagen - och det vet även dessa företag - i princip erbjuder ett för högt pris för sin produkt.
Det beror på att fackföreningarna under de senaste årtiondena, just när det gäller allmänna tjänster, alltid på ett mycket framgångsrikt sätt har fört avtalsförhandlingar.
Det är ju allmänt känt att personalkostnaderna inom den privata bussnäringen - för att ta det som exempel - så att säga ligger 35-40 procent lägre än i offentlig tjänst.
Konkurrensen skulle också göra det möjligt för oss att i framtiden kunna köpa in billigare transporttjänster, utan att någon kommun kan undandra sig ansvaret.
Det är ju inte så att de privatiseras.
Det finns även i fortsättningen en statlig enhet, som skall se till att det finns allmänna kommunikationer.
Jag ser möjligheten att man, om man kan köpa in billigare transporter, med de insparade resurserna i framtiden kan köpa fler transporter och därmed skapa en attraktivare allmän lokaltrafik, och att man kan uppnå allt det som tidigare har sagts här, att vi gör kommunikationerna så attraktiva att fler människor utnyttjar dem i framtiden.
Nu har det enligt min synpunkt efter denna långa förhistoria nästan inträffat en katastrof, eftersom Meijer uppenbarligen inte riktigt visste vart han skulle ta vägen, och då föreslog en valmöjlighet, så att i framtiden uppdragsgivaren - alltså delstaten eller kommunen - kan besluta huruvida man skall använda sig av anbudsinfordran eller inte.
Jag vill i förväg säga: Om denna valmöjlighet, som nu skall föras in i förslaget på grund av att ändringsförslag 61 med artikel 7a blir verklighet, kommer det inte att finnas någon konkurrens, eftersom pressen på den kommunala politiken från transportföretag, fackföreningar och organisationer kommer att vara så stor att man inte kan hålla stånd mot detta tryck, och man kommer även i fortsättningen att ha en automatisk tilldelning.
Därför, mina damer och herrar - och vi kan här tvista om många detaljer - har jag en innerlig vädjan till er: Fundera än en gång noga över hur ni skall besluta i morgon och bifall inte ändringsförslag 61, så att vi även i fortsättningen har ett obligatoriskt anbudsförfarande, med undantag för små belopp när det gäller landsbygden, men låt oss totalt sett ha en gemensam marschriktning.
