# ID: svediakorp-gov419154
# author: Marinho (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 580
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
Lustigt nog var det två europeiska länder som aldrig har anslutit sig till Europeiska unionen, Norge och Island, som var de första länderna att lansera en fri rörlighet för personer på regional nivå.
Kring 1957 öppnades, via den nordiska passunionen, Danmark, Sverige, Finland, Norge och Island, gränserna i fem europeiska länder för personer, samtidigt som sex andra länder utformade en gemensam marknad där man gynnade den fria rörligheten för varor i en tullunion.
De två grupperna av länder gick olika vägar.
De första gav liv åt Efta, de andra strävade efter ett enat Europa bortom det ekonomiska.
Det projekt som de sex länder, i dag 15 och i morgon nästan dubbelt så många, förkroppsligade lyckades som tur var med att komma längre än bara till den fria handeln eller förenklingarna vid gränspassagerna.
Det lockade många grundare till de nordiska institutionerna och just därför ger vi här, i detta betänkande, en viss mening åt motsättningar och historiska svårigheter genom att integrera Norge och Island i Schengenområdet, och alldeles särskilt, genom det svenska initiativet, i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen.
Genom det svenska initiativet utvidgas alltså unionens område med fri rörlighet utanför EU: s formellt geografiska område, med de rättsliga konsekvenser som gör Norge och Island till länder där gemensamma utlämningsregler kommer att tillämpas enligt Schengenregelverket.
Vem hade trott för 45 år sedan att det skulle vara möjligt?
I denna historiska utveckling, eller rättare sagt i det behov som skapar nya krav och åtaganden och därigenom utvecklar och skapar framsteg i Europa, grundas övertygelsen om att Tammerforsprogrammet, som innebär att man går över från den mellanstatliga metoden till gemenskapsmetoden, kommer att leda till en harmonisering av det rättsliga samarbetet, för detta ville medlemsstaternas regeringar, för kommissionens och António Vitorinos arbete får inte svikas genom ett kroniskt motstånd från förespråkarna för nationell suveränitet och framför allt för att tiden kräver att Europa skaffar ett straffrättsligt vapen som kan tjäna som ett första instrument i kampen mot den internationella och gränsöverskridande brottsligheten.
Den verkliga skillnaden som vi européer kan stoltsera med, ligger inte i krisarsenalen, den ligger i kvaliteten på de nya europeiska bestämmelser som vi i denna kammare hjälper till med eller kommer att hjälpa till med att konstruera, bestämmelser med förmågan att förena avskräckande effekter och respekt för friheter, utan att angripa de filosofiska och kulturella skillnader som påverkar de olika medlemsstaternas strafflagstiftning.
Det europeiska häktningsbeslutet, grundat på principen om ömsesidigt erkännande av nationella rättsliga domar, är i den form som föreslagits av kommissionär António Vitorino, ett exempel att följa för övriga aspekter från Tammerfors, särskilt när det gäller harmoniseringen av straffrätten.
Av dessa skäl anser jag att det svenska initiativet, som vi välkomnar eftersom det är lägligt och nödvändigt, snabbt kommer att föråldras eftersom det passeras av gemenskapsbestämmelsernas effektivitet, främst de som gäller häktningsbeslutet, och som kommer att avskaffa de två konventionerna i unionen, vilka visserligen har goda avsikter men små effekter.
Det logiska är att de kommer att ersättas av ömsesidigt erkännande av rättsliga domar och av förflyttning av personer som har begått brott, vilket därigenom, herr kommissionär, leder till ett gemensamt europeiskt utlämningsområde.
