# ID: svediakorp-gov418895
# author: Hans helighet Dalai-Lama (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,317
# sentences: 138
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Det är en stor ära att få tala till er och dela några av mina tankar och känslor med er.
Eftersom mitt förberedda uttalande är på tibetanska, vill jag läsa för er på tibetanska för att visa respekt för mitt eget unika särskilda språk.
Så jag kommer att tala tibetanska.
(Livliga applåder) Nyligen, vid en tillställning i Calcutta, talade jag som vanligt i början tibetanska och sedan på min brutna engelska.
Nästa dag rapporterade en lokal dagstidning mycket gynnsamt om mina inlägg, men sade att Dalaï Lama talade kinesiska i början.
Så jag hoppas att ni kommer att förstå att detta inte är kinesiska, utan tibetanska.
(Skratt och applåder)
(Talaren fortsatte på tibetanska, vad som följer är en översättning.) Fru talman, mina damer och herrar!
Det är en stor ära för mig att få tala till Europaparlamentet.
Jag anser att Europeiska unionen är ett inspirerande exempel på en samarbetsvillig och fredlig samvaro av flera olika nationer och folk, och den är djupt inspirerande för människor som jag själv, som har en stark tro på behovet av bättre förståelse, närmare samarbete, och en större respekt mellan världens olika nationer.
Jag tackar er för denna vänliga inbjudan.
Jag ser den som en uppmuntrande gest av genuin sympati för och omsorg om det tibetanska folkets tragiska öde.
Jag talar till er i dag som en enkel buddistmunk, som har utbildats och lärts upp på vårt urgamla traditionella sätt.
Jag är inte någon expert i statsvetenskap.
Mitt livslånga studerande och praktiserande av buddismen och mitt ansvar och min delaktighet i icke-våldskampen för det tibetanska folkets frihet har emellertid gett mig vissa erfarenheter och tankar som jag skulle vilja dela med mig av till er.
Det är uppenbart att det mänskliga samhället har uppnått ett kritiskt ögonblick i sin historia.
Dagens värld kräver att vi accepterar mänsklighetens enighet.
Tidigare hade samhällen råd att tänka på varandra som i grunden enskilda samhällen.
Men i dag påverkar allt som händer i en region slutligen många andra områden, vilket vi har lärt oss från de aktuella tragiska händelserna i USA.
Världens nationer blir allt mer beroende av varandra.
Inom ramen för detta nya ömsesidiga beroende, innebär egenintresse uppenbarligen att ta hänsyn till andras intressen.
Utan utvecklingen och främjandet av en universell ansvarskänsla är själva vår framtid i fara.
Jag tror bestämt att vi medvetet måste utveckla en större universell ansvarskänsla.
Vi måste lära oss att arbeta inte bara för vår egen enskilda person, familj eller nation, utan till förmån för hela mänskligheten.
Ett universellt ansvar är den bästa grunden för både vår personliga lycka och för världsfred, det rättvisa användandet av våra naturresurser, och genom att vi bryr oss om framtida generationer, den rätta omtanken om miljön.
Många av världens problem och konflikter föds för att vi har förlorat sikte på den grundläggande mänsklighet som binder oss alla samman som en mänsklig familj.
Vi tenderar att glömma att människor, trots mångfalden i fråga om ras, religion, kultur, språk, ideologi och så vidare, är jämlika i sin grundläggande strävan efter fred och lycka: vi vill alla ha lycka och inte lidande.
Vi strävar efter att uppfylla denna längtan så gott vi kan.
Men hur mycket vi än prisar mångfalden i teorin, lyckas vi tyvärr ofta inte respektera den i praktiken.
Vår oförmåga att ta till oss mångfalden blir faktiskt en stor konfliktkälla bland folk.
Ett särskilt tråkigt faktum i den mänskliga historien är att konflikter ofta har fötts på grund av religion.
Till och med i dag dödas enskilda individer, deras samfund förstörs och samhällen destabiliseras till följd av missbruk av religioner och ett uppmuntrande av trångsynthet och hat.
Utifrån mina personliga erfarenheter är det bästa sättet att övervinna sådana hinder för en harmoni mellan religioner och att införa förståelse att föra en dialog med medlemmar från andra religiösa traditioner.
Detta kan enligt min åsikt ske på ett flertal olika sätt.
I mitt eget fall till exempel var mina möten med den bortgångne trappistmunken Thomas Merton i slutet av 1960-talet djupt inspirerande.
De hjälpte mig att utveckla en djup beundran för kristendomens lära.
Jag anser också att möten mellan olika religiösa ledare och att samlas tillsamman för att be från en gemensam plattform är enormt storslaget, vilket var fallet 1986 vid mötet i Assisi i Italien.
FN: s aktuella toppmöte mellan religiösa och andliga ledare (United Nations Millennium World Peace Summit of Religious and Spiritual Leaders) som hölls förra året var också ett lovvärt steg.
Men det finns ett behov av fler sådana initiativ på regelbunden basis.
För att visa min respekt för andra religiösa traditioner begav jag mig för min del på en pilgrimsfärd till Jerusalem - en plats som är helig för tre av världens stora religioner.
Jag har besökt olika hinduiska, islamiska, kristna, jinistiska och sikhiska helgedomar både i Indien och utomlands.
Under de senaste trettio åren har jag träffat många religiösa ledare från olika traditioner och diskuterat harmoni och förståelse mellan religioner.
När utbyten av detta slag sker, kommer de som följer en tradition att upptäcka, precis som är fallet med deras egen tradition, att lärdomarna från andra religioner är en källa till både spirituell inspiration liksom etisk vägledning för deras anhängare.
Det kommer också att bli klart att alla de stora världsreligionerna, oavsett skillnader i doktriner och andra skillnader, hjälper till att omvandla individer till att bli goda människor.
Allt betonar kärlek, medkänsla, tålamod, förlåtelse, ödmjukhet, självdisciplin och så vidare.
Vi måste därför anamma begreppet mångfald också inom religionsområdet.
Inom ramen för vårt nya globala samhälle är alla former av våld, inklusive krig, fullkomligt olämpliga sätt att lösa tvister.
Våld och krig har alltid varit en del av människans historia, och i gamla tider fanns det vinnare och förlorare.
Men det skulle inte finnas några vinnare alls om ytterligare en global konflikt skulle uppstå i dag.
Därför måste vi ha modet och visionen att uppmana till en värld utan kärnvapen och nationella arméer på lång sikt.
(Livliga applåder) Världssamfundet måste, särskilt mot bakgrund av de fruktansvärda angreppen i USA, göra ett seriöst försök att använda den fruktansvärda och chockerande erfarenheten för att utveckla en global ansvarskänsla, där en kultur med dialog och icke-våld används för att lösa skiljaktigheter.
Dialog är det enda förnuftiga och intelligenta sättet att lösa skiljaktigheter och intressekonflikter, oavsett om det är mellan enskilda individer eller nationer.
Främjandet av en kultur med dialog och icke-våld för mänsklighetens framtid är en tvingande uppgift för världssamfundet.
Det är inte tillräckligt att regeringarna anammar principen med icke-våld utan någon lämplig insats för att stödja och främja den.
Om icke-våldet skall segra, måste icke-våldsorganisationerna göras effektiva och framgångsrika.
Somliga betraktar 1900-talet som ett sekel med krig och blodspillan.
Jag anser att den utmaning som vi står inför är att göra det nya seklet till ett sekel med dialog och icke-våld.
Dessutom saknar vi alltför ofta ett verkligt omdöme och mod när vi hanterar konflikter.
Vi misslyckas med att uppmärksamma potentiella konfliktsituationer tillräckligt när de befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede.
När alla omständigheter väl har framskridit till ett stadium där känslorna hos de människor eller samhällen som är involverade i tvisterna har blivit helt och hållet laddade, är det oerhört svårt, om inte omöjligt, att förhindra en farlig situation att explodera.
Vi ser denna tragiska situation upprepas om och om igen.
Så vi måste lära oss att upptäcka tidiga konflikttecken och ha modet att ta itu med problemet innan det når sin kokpunkt.
Jag förblir övertygad om att de flesta mänskliga konflikter kan lösas genom en genuin dialog som förs med en öppenhets- och försoningsanda.
Jag har därför konsekvent sökt en lösning på frågan om Tibet genom icke-våld och dialog.
Ända från början av invasionen av Tibet, har jag försökt att arbeta med de kinesiska myndigheterna för att uppnå en ömsesidigt godtagbar, fredlig samexistens.
Till och med när det så kallade " sjuttonpunktsavtalet " för Tibets fredliga frigörelse påtvingades oss försökte jag arbeta med de kinesiska myndigheterna.
Genom detta avtal erkände den kinesiska regeringen trots allt Tibets särprägel och autonomi och lovade att inte påtvinga Tibet sitt system mot våra önskemål.
Men genom att överträda detta avtal påtvingade de kinesiska myndigheterna emellertid tibetanerna sin rigida och främmande ideologi och visade knapp respekt för det tibetanska folkets unika kultur, religion och livsstil.
I förtvivlan gjorde det tibetanska folket uppror mot Kina.
Till slut var jag tvungen att fly från Tibet 1959, så att jag kunde fortsätta att tjäna Tibets folk.
I det förflutna har Tibet under mer än fyrtio år sedan min flykt levt under den hårda kontroll som utövats av Folkrepubliken Kinas regering.
Den enorma förstörelse och det enorma mänskliga lidande som tillfogats Tibets folk är i dag välkänt, och jag vill inte dröja mig kvar vid dessa tråkiga och smärtsamma händelser.
Den bortgångne Panchen Lamas vädjan med 70 000 tecken till den kinesiska regeringen utgör ett talande historiskt dokument om Kinas drakoniska politik och handlingar i Tibet.
Tibet är i dag fortfarande ett ockuperat land, som förtrycks med tvång och som har märkts av lidande.
Trots viss utveckling och vissa ekonomiska framsteg, står Tibet fortfarande inför grundläggande överlevnadsproblem.
Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna finns över hela Tibet och är ofta ett resultat av en politik som diskriminerar raser och kulturer.
Ändå är de endast symptom och konsekvenser av ett djupare problem.
De kinesiska myndigheterna ser Tibets särpräglade kultur och religion som källan till separationshotet.
Till följd av avsiktliga politiska linjer står alltså ett helt folk med sin unika kultur och identitet inför hotet att utrotas.
Jag har lett den tibetanska frihetskampen på en icke-våldsväg och har konsekvent strävat efter en ömsesidigt godtagbar lösning av den tibetanska frågan genom förhandlingar i en försonings- och kompromissanda med Kina.
Med denna anda 1988 här i Strasbourg lade jag i detta parlament fram ett formellt förslag till förhandlingar, som vi hoppades skulle kunna tjäna som grund för en lösning av Tibetfrågan.
Jag hade medvetet valt Europaparlamentet som plats för att lägga fram mina tankar om ramar för förhandlingarna för att betona det faktum att en verklig union endast kan födas frivilligt när det finns tillfredsställande fördelar för alla berörda parter.
Europeiska unionen är ett tydligt och inspirerande exempel på detta.
Å andra sidan kan även ett land eller ett samhälle splittras i två eller fler enheter när det finns en brist på tillit och fördelar, och när tvång används som främsta styrelseform.
I mitt förslag, som senare blev känt som " medelvägsinställningen " eller " Strasbourgförslaget ", förutses det att Tibet skall åtnjuta en verklig autonomi inom ramen för Folkrepubliken Kina.
Dock inte den autonomi på papper som påtvingades oss för 50 år sedan i " sjuttonpunktsavtalet ", utan ett verkligt självstyrande, verkligt autonomt Tibet, där tibetaner är fullständigt ansvariga för sina egna inhemska angelägenheter, inklusive utbildningen av sina barn, religiösa frågor, kulturella angelägenheter, omsorgen om sin känsliga och värdefulla miljö, och den lokala ekonomin.
Peking skulle fortsätta att vara ansvarigt för utövandet av utrikes- och försvarsfrågor.
Denna lösning skulle starkt förbättra den internationella bilden av Kina och bidra till landets stabilitet och enighet - Pekings två främsta prioriteringar - samtidigt som tibetanerna skulle garanteras de grundläggande rättigheterna och friheterna att bevara sin egen civilisation och att skydda den tibetanska platåns känsliga miljö.
Sedan dess har vårt förhållande med den kinesiska regeringen tagit många olika vändningar.
Tråkigt nog måste jag tyvärr meddela er att en brist på politisk vilja hos den kinesiska ledningen att ta itu med Tibetfrågan på ett allvarligt sätt har gjort att det inte har skett några framsteg.
Mina initiativ och förslag under åren att engagera den kinesiska ledningen i en dialog förblir obesvarade.
I september förra året meddelade jag, genom kinesiska ambassaden i New Delhi, vår önskan att sända en delegation till Peking för att överlämna en detaljerad promemoria där jag redogjorde för mina tankar om Tibetfrågan och för att förklara och diskutera de punkter som togs upp i promemorian.
Jag meddelade att vi, genom möten ansikte mot ansikte, skulle lyckas klargöra för missförstånden och övervinna misstron.
Jag uttryckte den starka tron att när detta väl har uppnåtts kan en ömsesidigt godtagbar lösning av problemet uppnås utan stora svårigheter.
Men den kinesiska regeringen vägrar fortfarande i dag att ta emot min delegation.
Det är uppenbart att Pekings attityd har skärpts avsevärt jämfört med 80-talet när sex tibetanska delegationer i landsflykt togs emot.
Vilka förklaringar Peking än må ge angående kommunikationerna mellan den kinesiska regeringen och mig själv måste jag här tydligt säga att den kinesiska regeringen vägrar att tala med de företrädare som jag har utsett för uppgiften.
Den kinesiska ledningens underlåtenhet att positivt besvara min medelvägsinställning bekräftar det tibetanska folkets misstanke att den kinesiska regeringen inte har något som helst intresse av något slags fredlig samexistens.
Många tibetaner anser att Kina har bestämt sig för att med tvång fullständigt assimilera och införliva Tibet med Kina.
De efterlyser ett oberoende för Tibet och kritiserar min " medelvägsinställning ".
Andra förespråkar en folkomröstning i Tibet.
De hävdar att om omständigheterna inne i Tibet är de som de kinesiska myndigheterna säger att de är, och om tibetanerna verkligen är lyckliga, borde det inte vara svårt att hålla en folkomröstning i Tibet.
Jag har också alltid sagt att det tibetanska folket slutligen måste få möjlighet att besluta om Tibets framtid, liksom Pandit Jawaharlal Nehru, Indiens första premiärminister, sade i det indiska parlamentet den 7 december 1950: " ... den sista rösten om Tibet borde vara det tibetanska folkets röst och ingen annans. "
Samtidigt som jag bestämt förkastar våld som ett instrument i vår frihetskamp, har vi förvisso rätt att utforska alla andra politiska alternativ som står till vårt förfogande.
Jag har en stark tro på frihet och demokrati och har därför uppmuntrat exiltibetanerna att följa den demokratiska processen.
De tibetanska flyktingarna kan i dag vara bland de få exilsamhällen som har upprättat alla demokratins tre pelare: den lagstiftande, den rättsliga och den verkställande makten.
I år har vi tagit ännu ett stort steg i demokratiseringsprocessen genom att låta ordföranden för det tibetanska kabinettet väljas av folket.
Kabinettets valda ordförande och det valda parlamentet kommer att axla ansvaret att styra de tibetanska angelägenheterna i egenskap av folkets legitima företrädare.
Jag ser det dock som min moraliska plikt gentemot de sex miljonerna tibetanerna att fortsätta att ta upp den tibetanska frågan med den kinesiska ledningen och att agera som det tibetanska folkets fria talesman tills en lösning uppnås.
I frånvaron av något som helst positivt bemötande från den kinesiska regeringen till mina förslag under åren, har jag inget annat alternativ än att vädja till världssamfundets medlemmar.
Det är nu tydligt att endast ökade, samlade och konsekventa internationella ansträngningar kommer att övertyga Peking att förändra sin politik angående Tibet.
Trots att de omedelbara reaktionerna från den kinesiska sidan troligen kommer att vara negativa, tror jag icke desto mindre att uttrycken för det internationella deltagandet och stödet är väsentliga för att skapa en miljö som kan främja lösningen av det tibetanska problemet.
För min del förblir jag hängiven dialogprocessen.
Det är min starka tro att dialog och en vilja att med ärlighet och tydlighet titta på Tibets realitet kan leda oss till en ömsesidigt förmånlig lösning som kommer att bidra till Folkrepubliken Kinas stabilitet och enighet, och trygga rätten för det tibetanska folket att leva i frihet, fred och värdighet.
Bröder och systrar i Europaparlamentet!
Jag ser mig själv som den fria talesmannen för mina fängslade landsmän och kvinnor.
Det är min plikt att tala för dem.
Jag talar inte med en känsla av vrede eller hat mot dem som är ansvariga för vårt folks enorma lidande och för förstörelsen av vårt land, våra hem, tempel, kloster och vår kultur.
De är också människor som strävar efter att finna lycka, och de förtjänar vårt medlidande.
Jag talar för att informera er om den tråkiga situationen i mitt land i dag och om mitt folks hopp, för i vår kamp för frihet är sanningen det enda vapen vi besitter.
Vårt folk, vårt särpräglade rika kulturella arv, och vår nationella identitet, står i dag inför hotet att utrotas.
Vi behöver ert stöd för att överleva som ett folk och som en kultur.
När man tittar på situationen i Tibet tycks den nästan hopplös inför det ökade förtrycket, den fortsatta miljöförstörelsen, och den pågående systematiska undermineringen av Tibets kultur och identitet.
Men jag anser att hur stort och mäktigt Kina än är, är landet ändå en del av världen.
Den globala trenden går i dag mot mer öppenhet, frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.
Förr eller senare kommer Kina att vara tvunget att följa världstrenden och på lång sikt finns det ingen möjlighet för Kina att fly från sanning, rättvisa och frihet.
Europaparlamentets varaktiga och principiella delaktighet när det gäller Kina kommer att påskynda den förändringsprocess som redan äger rum i Kina.
Eftersom den tibetanska frågan är nära förknippad med vad som sker i Kina, anser jag att det finns anledning och en grund att hoppas.
Jag skulle vilja tacka Europaparlamentet för det oföränderliga uppvisandet av delaktighet och stöd för Tibets icke-våldskamp för frihet.
Ert deltagande och stöd har alltid varit en djup källa till inspiration och uppmuntran för det tibetanska folket både i och utanför Tibet.
Europaparlamentets många resolutioner om Tibetfrågan bidrog i stor utsträckning till att betona det tibetanska folkets svåra belägenhet och till att öka medvetenheten om Tibetfrågan hos allmänheten och regeringarna i Europa och världen.
Jag är särskilt uppmuntrad av Europaparlamentets resolution som uppmanar till utnämningen av en särskild EU-företrädare för Tibet.
Jag tror bestämt att införandet av denna resolution kommer att göra det möjligt för Europeiska unionen att inte bara hjälpa till att främja en fredlig lösning av Tibetfrågan genom förhandlingar på ett mer konsekvent, effektiv och kreativt sätt, utan också att ge stöd till andra legitima behov hos det tibetanska folket, däribland sätt och vägar att behålla vår särpräglade identitet.
Detta initiativ kommer också att sända en stark signal till Peking om att Europeiska unionen menar allvar med att uppmuntra och stödja en lösning av det tibetanska problemet.
Jag tvekar inte på att era fortsatta yttranden om delaktighet och stöd för Tibet på lång sikt kommer att ha en positiv inverkan och bidra till att skapa det politiska klimat som kommer att främja en konstruktiv dialog i Tibetfrågan.
Jag ber om ert fortsatta stöd vid denna kritiska tidpunkt i vårt lands historia.
Jag tackar er för att jag fått tillfället att dela mina tankar med er.
(Kammaren gav talaren en stående ovation.)
