# ID: svediakorp-gov418824
# author: Brok (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 893
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionär!
Under de senaste veckorna har det upprepats gång på gång, och med tanke på årsrapporten bör vi ännu en gång betona följande alldeles särskilt: Sedan den 11 september har vi intellektuellt sett egentligen inte lärt oss något nytt.
Men vi har fått klart för oss och blivit mer medvetna om att vi behöver en ny definition av säkerhet, att de gamla föreställningarna om säkerhetspolitik inte längre fungerar i realiteten och att det av den anledningen måste skapas en särskild kombination av yttre och inre säkerhet.
Det är nämligen inte längre så att den potentielle fienden befinner sig bakom en tydligt definierad gräns, utan han är också fullt kapabel att befinna sig mitt ibland oss.
Jag tror att vi måste skapa ett balanserat förfarande för detta.
Emellertid har denna hotbild också lärt oss att detta inte längre kan bekämpas av enskilda stater, utan utmaningen är internationell, den är gränsöverskridande.
Därför måste vi också hitta gränsöverskridande sätt att svara.
Möjligheten för varje enskild europeisk stat att varaktigt garantera fred och säkerhet för de egna medborgarna förutsätter att vi förenar våra krafter på det militära och det förebyggande området, i den civila krishanteringen och inte minst i samarbetet mellan säkerhetsorganen och underrättelsetjänsterna.
När jag ser på de beslut som har fattats sedan Amsterdamfördraget och Nicefördraget och i synnerhet besluten från toppmötet i Köln och de senare toppmötena, så anser jag detta vara skälet till att vi faktiskt har gjort väsentliga framsteg de senaste två åren.
Om detta skapar de nödvändiga förutsättningarna menar jag att det är så vi skall lägga upp utvecklingen av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik.
Vi måste då inse att det enligt vår uppfattning krävs vissa strukturella förändringar.
För vi menar att detta endast fungerar för det första om medlemsstaterna märker att det bara är de gemensamma institutionerna som kan träda fram och att bilateralismen även försvagar de enskilda, även om de menar att det är bästa sättet att få uppmärksamhet i media.
För det andra: Även strukturerna institutionerna emellan måste stämma.
Dubbelarbete skall inte förekomma.
Det är rena dumheterna att man i kommissionen och i rådet hos höge representanten har kommittéer för civil krishantering.
Därför vill jag upprepa Europaparlamentets ståndpunkt att vi på sikt bör slå samman funktionerna kommissionär med ansvar för utrikesfrågor och den höge representanten i kommissionen.
Det är där detta bör ligga för att ett enhetligt agerande och enhetliga strukturer verkligen skall kunna garanteras.
Detta har inget att göra med företrädena hos de i dag konkret inblandade, utan detta är en strukturfråga.
Denna person bör givetvis även ha en särskild förbindelse med rådet för att skapa motsvarande legitimitetsbas på denna nivå.
Dock menar jag att vi också klart och tydligt måste visa att detta faktiskt skapar ett gemensamt mervärde.
Låt mig ta några exempel: Om det inte hade varit för det särskilda europeiska inflytandet i samband med trojkans resan till Mellanöstern och Fjärran östern, där man gjorde stora insatser, tror jag inte att den stora anti-terrorkoalitionen hade kommit till stånd.
Jag tror heller inte att den stora anti-terrorkoalitionen kan bestå på sikt om inte EU genom Barcelonaprocessen lyckas skapa stabilitet i Medelhavsområdet.
Därför menar jag också att EU har till uppgift att bekämpa de orsaker som skapar den emotionella grogrunden för terrorismen, vare sig detta är i Mellanöstern, i förhållandet mellan Pakistan och Indien eller i andra regioner i världen där vi bör göra särskilda ansträngningar för att ge vårt bidrag till att säkra freden.
Vi måste inse att vår ställning gentemot USA handlar om partnerskap och att Nato, oavsett alla strävanden efter att utveckla en egen säkerhets- och försvarspolitik, fortfarande är nödvändigt, eftersom det bara är Nato som kan garantera den kollektiva säkerheten.
Om vi vill spela en allmänpolitisk roll måste vi dock även fortsätta att utveckla vårt förhållande till Ryssland, att bygga nya broar och att leverera en ny form av europeiskt handelsområde till de länder som för närvarande inte är, inte vill eller inte skall vara medlemmar i Europeiska unionen.
Jag vill dock tillägga att allt detta fungerar endast om vi samtidigt är beredda att skjuta till de pengar i de nationella budgetarna som skall göra det möjligt att inrätta en insatsstyrka på 60 000 man.
Om vi inte kan visa upp en egen militär förmåga på ett trovärdigt sätt kommer vi inte att bli framgångsrika på områden som krisförebyggande och civil krishantering, vi kommer inte längre att kunna spela en aktiv roll, en player-roll i utrikespolitiken, utan endast bli till objekt, även i förhållandet till Ryssland och USA.
Att förebygga förutsätter ofta att man kan visa det land där man vill ingripa för att stifta fred att man även har militära möjligheter.
Redan det faktum att man besitter en militär förmåga - all historisk erfarenhet visar detta - brukar ofta förhindra att militära medel över huvud taget behöver sättas in.
Därför är det avgörande för den framtida europeiska utrikes- och säkerhetspolitikens trovärdighet att vi förverkligar tanken att 2003 förfoga över en insatsstyrka på 60 000 man, transportkapaciteter och ett eget satellitsystem.
