# ID: svediakorp-gov418729
# author: Verhofstadt (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,544
# sentences: 74
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Herr talman!
Först och främst skulle jag vilja tacka de olika talarna och de olika partigrupperna för deras kommentarer.
Jag tror att det till största delen, förutom kanske två eller tre anföranden, gjorts positiva bedömningar av resultaten från Gent.
En sådan positiv bedömning från de olika partigruppernas sida är naturligtvis en viktig uppmuntran att under de kommande veckorna fortsätta jobba hårt.
Vi har nämligen ytterligare ett viktigt toppmöte framför oss, toppmötet i Laeken.
Jag skulle också vilja säga att - det fälldes några indirekta kommentarer om - samarbetet mellan mig och Romano Prodi är utmärkt.
Vi beslutade förresten nyss att vi båda två skall komma som en tandem till nästa presskonferens så att det inte uppstår några fler missförstånd.
Eftersom vi båda två är bra cyklister så kommer det otvivelaktigt att uppskattas av parlamentet.
I varje fall skulle jag vilja reagera på tre saker.
För det första har frågan ställts några gånger: var är EU: s utrikespolitik nu?
Jag tycker att Romano Prodi gick in djupare på det i sitt inledningsanförande och egentligen slog huvudet på spiken.
Förra gången under Gulfkriget, det var den förra internationella krisen, hade vi i Europa femton olika åsikter om vilken hållning EU skulle inta med avseende på Gulfkriget.
Varje medlemsstat hade sina egna åsikter i frågan.
I dag i denna internationella kris har för första gången två enhälliga ställningstaganden, den 21 september och i fredags i Gent, antagits i en fråga som inte är enkel.
För det första: vad visar de femton medlemsstaternas hållning när det gäller attackerna mot Washington och New York?
En gemensam syn och ett gemensamt handlingssätt.
För det andra: vilket är ställningstagandet nu efter den 7 oktober?
Den 7 oktober ändrades ju saker och ting eftersom Förenta staterna och den internationella koalitionen har reagerat.
På nytt en gemensam ställning.
Jag tycker det är viktigt att understryka det här, eftersom det fanns en tid i Europeiska unionen då det inte var så här.
Romano Prodi påminde om att det vid varje internationell konflikt fanns femton olika ställningstaganden i rådet och inte ett gemensamt.
Det är inte längre så i dag.
Hur mycket jag personligen än anser, precis som flera av er, att vi borde gå en bit längre, att vi till exempel redan borde kommit längre när det gäller det europeiska försvaret, så tror jag att vi måste betona den här positiva utvecklingen.
Äntligen, långsamt, bit för bit, sten för sten, byggs det upp en gemensam utrikespolitik i Europeiska unionen, något som var nästan otänkbart för tio, femton år sedan.
I det avseendet tycker jag förresten att Van den Berg har mer än rätt när han betonar den roll som vi nu måste spela.
Vår roll är nämligen annorlunda än Förenta staternas.
Europeiska unionens roll är främst politiskt stöd, logistikstöd och diplomatiska åtgärder.
Han har rätt i att betona det mandat vi fått av rådet när det gäller Mellanöstern.
Vi, Romano Prodi, jag och Javier Solana, håller tillsammans på att se efter när vi kan utföra det här viktiga uppdraget, kanske den tredje veckan i november.
Jag tror också att det är Europeiska unionens sak, främst Europeiska unionens sak, att utarbeta ett initiativ i frågan.
Vi måste dock vara realistiska och inte göra oss några illusioner.
Det kan inte lösas med en enda resa - det har redan gjorts så många sådana - men kanske kan något sättas i rörelse som sedan leder till ett initiativ.
Den andra sak jag vill betona rör flera inlägg, och helt säkert Poetterings inlägg.
Han sade: " Det är mycket bra, ordförandeskapet. "
Inför ministrarna i de olika rådskonstellationerna insisterar han bl.a. på ett häktningsbeslut och ett utlämningsförfarande som är gemensamma för Europa.
Men när skall detta göras?
Det är helt klart.
Man har anförtrott justitie- och inrikesministrarna en mycket konkret uppgift: de skall ha de närmare bestämmelserna klara till den 6-7 december i år.
Detta har jag redan påpekat å Europeiska rådets vägnar, herr Poettering - inte i dag, inte den 19 oktober, men den 21 september fick dessa ministrar i uppdrag att ha de närmare bestämmelserna klara.
Det enda jag har gjort, med kommissionens, alla unionsmedlemmars och Europeiska rådets hjälp, är att ha gått längre vid rådets möte i Gent och redan nu se till att principen att avskaffa systemet med dubbelbestraffning blir godkänd.
(NL) Vid det senaste rådet lyckades vi alltså komma överens i den saken, det är nämligen den viktiga punkten.
Det är enkelt att förkunna att det måste till ett europeiskt mandat, även när det gäller utlämning.
Den viktigaste punkten uppnåddes inte, nämligen ett avtal avseende principen om avskaffande av dubbla åtal, inte bara för terrorhandlingar utan även för andra allvarliga brott.
Vi måste verkligen motsätta oss ett reduktionistiskt försök att säga: ja, men det är bara för terrorhandlingar.
Det var inte slutsatsen från Tammerfors.
Slutsatserna från Tammerfors var att vi skulle utvidga det, att även andra allvarliga brott skulle ingå.
Personligen är jag alltså, herr Poettering, och det säger jag även till kollega Cox, optimistisk med avseende på 6 och 7 december.
Men var inte oroliga, om inrikes- och justitieministrarna misslyckas så tar jag med ärendet till Europeiska rådet i Laeken den 15 december och då skall stats- och regeringscheferna besluta.
Jag är dock övertygad om att justitieministrarna inte kommer att låta det gå så långt att de måste se på hur regeringscheferna till sist blir tvungna att lösa ett tekniskt problem, främst när det gäller sättet, med häktningsbeslutet.
Avslutningsvis skulle jag även vilja ta upp den tredje punkten, nämligen unionens framtid.
Jag tror att vi alla är överens om att 11 september har visat att det behövs en mer integrerad, mer framåtsträvande union, en union som är bättre på att handla, som förfogar över bättre instrument, som - särskilt med avseende på utrikes- och försvarspolitik - har större befogenheter.
Meningen med Laeken-förklaringen är just att bereda vägen fram dit.
Jag kan alltså redan i dag svara mycket konkret på den mycket allmänna utvärdering som gjorts av konventet.
Konventet är ett faktum.
Ja, herr Poettering, presidiet är ett begränsat presidium i enlighet med en begäran från alla partigrupper, bestående av fem personer inbegripet konventets ordförande.
Ja, medlemsstaterna och ledamöterna från Europaparlamentet är jämnt företrädda, även om det antagligen kommer att diskuteras om de exakta antalen.
Ja, det civila samhället är engagerat, inte genom upprättandet av ett nytt organ utan genom skapandet av ett nätverk runt konventet.
I det sammanhanget kan grupper i samhället vända sig till konventet och å andra sidan kan även konventet be om yttranden från forskningsinstitutioner, från fackförbund, från alla möjliga andra organisationer i vårt samhälle.
Ett flexibelt nätverk kring konventet verkar alltså bättre än att organisera ett särskilt forum.
Slutligen den mest grundläggande frågan som ställts här flera gånger, ja, vad sker med anledning av den texten?
När den texten kommer från konventet, vad skall då rådet göra med den?
Är det då en rapport som kan läggas åt sidan och som det inte måste tas hänsyn till?
Det har alltså uppstått en diskussion om huruvida det nu är en samförståndstext eller en text med alternativ.
Svaret är mycket enkelt.
Det kommer i alla fall mitt svar att vara om några veckor när vi samlas i Laeken.
Om var och en är ense så har vi en samförståndstext; då är det med andra ord ganska klart att det här är ett viktigt bidrag, för att inte säga det viktigaste bidraget, till regeringskonferensen.
Om inget samförstånd uppnåtts i konventet så tycker jag självklart att alternativen måste återges.
Inte på ett neutralt sätt utan på ett sätt så att det tydligt anges vad som är majoritetsalternativ, vad som är minoritetsalternativ, vilka alternativ som kanske kommer från en enskild ledamot av konventet.
Det var också min avsikt att prata igenom det med ordföranden i utskottet för konstitutionella frågor, Napolitano, och med de två föredragande av betänkandet om Europas framtid.
Jag tror inte att det tjänar något till att nu utlösa ett heligt krig mellan varandra om textens betydelse.
Om vi kan uppnå samförstånd så är det en samförståndstext.
Om det inte är en samförståndstext, för att samförstånd inte har uppnåtts, så måste alternativ anges men inte på ett neutralt sätt som en sorts lista utan någon som helst betydelse utan med uppgift majoritetsalternativ och minoritetsalternativ, vilket alltså är de önskemål och de strömningar som uppstått inom ramen för konventet och lagts fram.
(Applåder)
