# ID: svediakorp-gov418697
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,518
# sentences: 103
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr premiärminister, ärade ledamöter!
Låt mig för det första säga att kommissionen till sin stora glädje äntligen har fått höra goda nyheter, nämligen att den irländska republikanska armén har börjat lämna in sina vapen som ett första steg i tillämpningen av långfredagsavtalet.
Kommissionen kommer uppmärksamt att följa konsolideringen av försoningsprocessen i Nordirland, bl.a. genom vårt program Peace.
(Applåder) Efter de hänsynslösa attentaten den 11 september mot Förenta staterna - våra historiska allierade - har Europeiska unionen offentligt lovat att samarbeta utan förbehåll i de pågående insatserna för att ställa dem som utförde, organiserade och ledde dessa attacker inför rätta och för att ställa dem till svars som har erbjudit terroristerna skydd, stöd och en fristad.
På så vis har vi garanterat vår totala solidaritet med USA: s regering och folk.
Jag har sedan dess med stor tillfredsställelse kunnat konstatera hur våra solidaritetsyttringar har omsatts i snabb och konkret handling på europeisk nivå.
Chris Patten, den belgiske utrikesministern Louis Michel och Javier Solana har rest, först till Washington och därefter till Pakistan, Iran, Saudiarabien, Egypten och Syrien för att delta i uppbyggnaden av en global koalition mot terrorismen.
De europeiska myndigheterna tillkännagav snabbt att man tänker förstärka samarbetet mellan polis och informationstjänst inom unionen och med tredjeland, framför allt med USA.
På grundval av den speciallagstiftning som överenskommits på gemenskapsnivå har vi fryst tillgångar som uppgår till över 100 miljoner euro för personer som misstänks för terrorism.
Vi har utarbetat gemensamma normer som kan tillämpas i hela unionen för att göra flygtransporterna säkrare.
Kommissionen har dessutom lagt fram förslag om en gemensam definition av begreppet terrorism, ett system av påföljder som kan utmätas i hela Europeiska unionen för brott i samband med terrorism, och en europeisk arresteringsorder.
Dessa förslag fick ett starkt stöd av Europeiska rådet under dess extra sammanträde den 21 september.
Vid det tillfället uppmanade rådet länderna inom Europeiska unionen att bidra, var och en utifrån sina egna förutsättningar, i den nya globala kampanjen mot terrorismen.
Så har också skett: vissa länder har mobiliserat eller erbjudit sina väpnade styrkor medan andra har lämnat information eller ställt sina flygbaser till förfogande.
Men trots betydelsen av och framgångarna för denna gemensamma insats så är det ett faktum att informationstjänsternas uppmärksamhet framför allt har koncentrerats till initiativ som tagits av de enskilda länderna.
Detta har på sätt och vis fördunklat eller förorenat den pågående debatten om den konkreta roll som Europa som helhet borde spela på det internationella planet.
Och det är just denna aspekt som jag skulle vilja uppehålla mig vid i dag.
Ända sedan min kommission tillträdde har ett av målen för Europeiska kommissionen varit att förstärka den europeiska närvaron på global nivå.
Den nya situationen har gjort detta mål ännu viktigare.
För att kunna framstå som huvudrollsinnehavare på världsscenen måste Europeiska unionen i själva verket tala med en enda röst - en tydlig och kraftfull röst - och den borde låta sina ord följas av gemensam handling.
Unionen har tagit vissa steg i den riktningen, det kan ingen förneka.
Jämför till exempel de olika ståndpunkter som medlemsstaterna intog i samband med Gulfkriget för tio år sedan med vår ståndpunkt inför situationen i f.d.
Jugoslaviska republiken Makedonien och med sammanhållningen när det gäller dagens svar på terrorismen.
Jag vill här ta tillfället i akt att understryka det utmärkta arbete som utförts i det avseendet av det belgiska ordförandeskapet, som alltid varit berett att på ett modigt och intelligent vis stödja Europeiska unionens gemensamma mål.
Men ändå står vi långt ifrån att få en verkligt effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, något som vi har starkt behov av.
Det gläder mig därför att vi i Europeiska unionens förklaring av den 14 september offentligt lovade att utveckla vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och att se till att Europeiska unionen verkligen gör sin röst hörd och äntligen kan tala med en gemensam röst.
En gemensam politik innebär naturligtvis inte en enda politik som på exakt samma sätt införs av varje enskild medlemsstat, eftersom varje stat har sin egen specifika roll att spela.
En gemensam politik är en politik som förstärker de enskilda staternas styrka genom att samla dem runt delade mål och gemensamma instrument.
Har Europa i det här sammanhanget varit " frånvarande ", som vissa hävdar?
Mitt svar är " nej ", även om vissa preciseringar är nödvändiga.
På de områden där integrationen är möjlig och konkret har Europa reagerat med specifika initiativ och adekvata svar.
Detta är sannerligen inte förvånande med tanke på att gemenskapsmodellen sedan femtio år garanterar en effektiv, snabb och synlig reaktion från unionen på alla de områden där detta är möjligt.
Det är på de minst integrerade områdena, där gemenskapsmetoden är praktiskt taget frånvarande eller saknas helt, som det verkliga problemet uppkommer när det gäller hur effektivt Europeiska unionens agerande är.
Detta faktum borde utgöra en stimulans för oss så att vi med än större beslutsamhet förbereder oss inför de kommande viktiga punkterna på unionens politiska dagordning.
En gemensam politik garanterar att samordningen av de olika nationella politiska programmen får en gemensam ram, byggd på gemenskapsmodellen, för att främja unionens gemensamma intressen.
Och när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har vi ännu inte nått fram till den punkten, för den samsyn som krävs har ännu inte uppnåtts.
Vi befinner oss, som man säger, i en övergångsfas.
Men det är detta mål vi måste hålla fast vid och redan nu bygga upp en politik som inspireras av de erfarenheter vi har gjort tillsammans genom att på bästa sätt utnyttja de instrument som står till vårt förfogande.
För det första gäller detta vårt gemensamma handlande.
Det är därför enskilda åtgärder från ett fåtal länder enligt min mening inte motsvarar vare sig våra gemensamma intressen eller de enskilda ländernas intressen, vare sig de är små eller stora.
Jag kunde notera i Gent att ingen medlemsstat hade för avsikt att gå i den riktningen, men det är kommissionens skyldighet att vara vaksam för att skydda våra gemensamma intressen.
För det andra gäller det institutionella mekanismer för beslutsfattandet.
Detta är den typ av gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som vi måste utveckla, och som vi måste utveckla snabbt med tanke på hur mycket positivt som redan har uppnåtts, om vi verkligen vill få något att säga till om i den värld som håller på att växa fram ur tragedin den 11 september.
Jag konstaterar med tillfredsställelse att Europaparlamentets utskott för konstitutionella frågor har genomfört en lång och mycket grundlig diskussion om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens följder för institutionernas, och framför allt rådets, sätt att arbeta.
Jag gläder mig åt de förslag som lagts fram i Roos betänkande och jag gratulerar Roos till de resultat han uppnått när det gäller frågor som är så komplicerade och även så känsliga.
Jag hoppas att denna församling i dag kan godkänna förslagen i sin helhet och att rådet ser till att de blir operativa så snart som möjligt.
Kommissionen är beredd att samarbeta fullt ut i en sådan positiv riktning.
Uttalandena den 14 september medför betydande konsekvenser för unionens utrikespolitiska prioriteringar.
På kort och medellång sikt måste vi ägna ännu mer uppmärksamhet åt vår dialog med den arabiska världen och med den islamiska världen, åt fredsprocessen i Mellanöstern, som är centrum i det drama som vi upplever, och åt att verkligen ta till vara - och detta är vår uppgift - alla de möjligheter som erbjudits oss genom Barcelonaprocessen.
Det är nu dags att inleda en ny fas i Medelhavspolitiken.
De resultat som hittills har uppnåtts - även om detta inte alltid, eller snarare ofta, inte har varit vårt fel - har emellertid inte varit tillfredsställande.
Nu måste vi utnyttja alla de möjligheter som står till vårt förfogande för att höja kvaliteten.
Europa-Medelhavsområdet måsta skapa konkreta förutsättningar för ekonomisk integration och inrätta institutionella mekanismer för ett gemensamt beslutsfattande.
Alla väntar dessutom på att vi skall ta nya initiativ i Mellanöstern.
Vi måste arbeta konkret och gemensamt för att bemöta den svåra utmaning som vi i dag ställs inför.
Om vi så vidgar horisonten så måste vi också granska vår politik när det gäller utbyte och samarbete med Pakistan, Indien och Iran, samt med Saudiarabien och Gulfstaterna.
När det gäller Pakistan har vi redan tagit konkreta steg under de senaste dagarna.
Vi måste dessutom vara beredda att reagera på de nya signalerna från länder som Libyen om en vilja att vidta konkreta åtgärder när det gäller gemensamma mål - till exempel kampen mot aids och andra sjukdomar.
Detta är något helt nytt.
Även i det här fallet befinner sig Europa i den bästa positionen för att reagera på dessa politiska signaler och för att hjälpa dessa länder att stanna kvar i vår koalition.
Samtidigt måste vi agera kraftfullt för att konstruera en sammanhängande och aktiv politik tillsammans med alla våra grannar: ett partnerskap som har mål, institutioner och resurser, framför allt när det gäller våra förbindelser med Ryssland och Ukraina, ett partnerskap som garanterar en hållbar stabilitet på vår kontinent.
Denna föränderliga epok är även rätt tillfälle för att förstärka en sådan politik.
På global nivå, slutligen, måste vi bygga upp förtroendet, och ett av de bästa sätten att göra detta inom den omedelbara framtiden är att starta en ny förhandlingsrunda om världshandeln.
Samtidigt måste vi agera kraftfullare för att erbjuda de mest eftersatta regionerna i världen en faktiskt möjlighet att nå en hållbar utveckling.
Jag har redan sagt det och jag säger det igen: vi måste styra globaliseringen, se till att den blir till nytta för alla, fattiga såväl som rika.
Vi européer borde vara stolta över den politik som genomförts i samband med förberedelserna inför unionens utvidgning, den enda demokratiska globaliseringspolitik som hittills har prövats i praktiken i världen: jag upprepar, den enda demokratiska globaliseringen.
Vi måste därför med energi, mod och fantasi ta itu med de globala problem som föder agg och missnöje: fattigdomen, den växande inkomstklyftan, den numera outhärdliga ekonomiska och sociala obalansen.
Detta är frön till frustration och spänningar gentemot västerlandet.
Koalitionen mot terrorismen måste hålla jämna steg med en koalition för utveckling, där unionens goda exempel kan bli en ledande kraft.
Mina damer och herrar!
Vid det extra rådet den 21 september uppmanades kommissionen att analysera terrorattackernas ekonomiska återverkningar.
Detta gjorde vi omedelbart och som premiärminister Verhofstadt påpekade lade kommissionen fram en rapport vid Europeiska rådet i Gent.
Den europeiska ekonomin hade helt klart bromsats upp redan före den 11 september.
Den omedelbara konsekvensen av terrorattackerna blev en ytterligare förlust av konsumenternas förtroende och en spridd känsla av osäkerhet.
Det finns emellertid verkliga positiva faktorer som vi måste hålla i åtanke, faktorer som gör det möjligt för oss att bemöta den chock som drabbat oss med betydligt större tillförsikt än vad som varit fallet under liknande omständigheter tidigare.
För det första tack vare de grundläggande förutsättningarna för vår ekonomi.
Den europeiska ekonomin - och detta till skillnad från den amerikanska - är fri från kommersiella obalanser, och européerna har fortfarande en starkt positiv tendens att spara.
Till skillnad från vad som skedde vid tidigare kriser har unionen dessutom till stor del varit skyddad från tänkbara devalveringsvågor och motdevalveringar av sina valutor tack vare förekomsten av en robust, pålitlig gemensam valuta, euron.
Föreställ er sceneriet i dag utan euron!
Händelserna under de senaste veckorna borde göra att vi känner oss ännu stoltare över den kvalitetshöjning som vi har kunnat genomföra tack vare euron.
För det andra har vi ett program.
Vi håller på med att genomföra strukturella reformer på grundval av den strategi som noggrant utarbetades i Lissabon.
De reformerna är verkligen inte genomförda, men den nuvarande krisen borde förstärka vår politiska vilja när det gäller att föra dem till ett lyckligt slut.
Jag riktar mig därför till denna församling och till rådet med en uppmaning om att sluta förhala och i stället öka takten när det gäller att godkänna alla de beslut som fattats i Lissabon och efter Lissabon för att göra den europeiska ekonomin än effektivare.
Endast om vi kan nå de mål vi redan har satt upp kan vi minimera arbetslöshetens omfattning och varaktighet och maximera utvecklingspotentialen på medellång och lång sikt.
För det tredje: instrumenten finns.
Vi har kunnat genomdriva en betydande skattedisciplin, något som fortfarande ger oss ett visst manöverutrymme under denna avmattningsfas.
Men ändå finns problemet med samordningen av den ekonomiska politiken kvar i detta skede med alla de allvarliga effekter det får, och problemet finns kvar på grund av de fortsatta svårigheterna när det gäller att även på detta område tillämpa gemenskapsmetoden.
Utifrån dessa förutsättningar har jag skickat två meddelanden till Europeiska rådet.
Det första handlar om att vår ekonomi visar prov på verklig styrka på grundval av den information som står till buds.
Detta är ett meddelande som, om än inte optimistiskt, förmedlar en viss känsla av trygghet.
Det andra handlar om att vi måste fortsätta hålla den ekonomiska utvecklingen under uppsikt, inte bara inom unionen och eurozonen utan också på global nivå.
Om situationen förändras måste vi vara beredda att ingripa med de instrument som står till vårt förfogande.
Låt mig ännu en gång understryka vikten av att vi samordnar våra initiativ.
Med tanke på den nuvarande integrationen måste alla åtgärder samordnas på eurozonsnivå och på unionsnivå.
I den osäkra situation som råder för närvarande måste vi kunna visa att vi agerar gemensamt och att vi har viljan att utnyttja alla de instrument som står till vårt förfogande.
Fru talman, herr premiärminister, ärade ledamöter!
Nu är tillfället inne att visa största möjliga enighet, största möjliga beslutsamhet och största möjliga fasthet.
Låt oss agera så att fasorna den 11 september kan leda fram till ett hopp som varar.
Våra medborgares reaktioner på händelserna under senare tid har visat att Europeiska unionen borde vara mer närvarande, inte mindre.
För att Europa skall kunna leva upp till sina löften om solidaritet - löftet om solidaritet med Förenta staterna, men även löftet att skydda den globala solidariteten - så måste det finnas en äkta samsyn när det gäller hur Europeiska unionens medlemsstater agerar.
Kommissionen kommer att fortsätta att verka i den riktningen med all sin kraft.
(Livliga applåder)
