# ID: svediakorp-gov418664
# author: Rühle (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 775
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag föreslår i dag att man beviljar kommissionen ansvarsfrihet för den sjätte, sjunde och åttonde utvecklingsfonden för budgetåret 1999.
Vi tvingades tyvärr flytta fram detta beviljande av ansvarsfrihet i våras, eftersom jag som föredragande bara fått otillräcklig information av kommissionen.
Nu föreligger denna information, och jag vill uttryckligen tacka kommissionen för det goda samarbetet.
Jag kan i dag utan inskränkningar och utan betänkligheter rekommendera att man beviljar ansvarsfrihet.
Jag hoppas dock och jag förväntar mig också att det goda samarbete, som vi haft med kommissionen alltsedan i våras, också består vid kommande föredragning av betänkanden om utvecklingsfonderna, eftersom ett bra samarbete är nödvändigt för att vi gemensamt skall kunna lösa problemen på detta område.
Ändå är mitt betänkande också mycket kritiskt.
Det hänför sig nämligen till år 1999, och 1999 var det första budgetår som den nya kommissionen var fullt ansvarig för.
Men fullt ansvar betyder inte att kommissionen kan belastas med fel från det förgångna.
Vi vet alla att det behövs tid för reformer, och vi ser att man påbörjat de nödvändiga stegen.
Trots detta vill jag än en gång helt kortfattat upprepa kritiken.
Det gäller genomförandet - exempelvis var år 1999 skillnaden mellan de ekonomiska åtagandena och de faktiskt genomförda betalningarna 2,69 miljarder euro gentemot 1,27 miljarder euro.
Något liknande gäller tyvärr också genomförandet av initiativet om skuldlättnad för världens fattigaste länder.
Jag vet naturligtvis att detta också är ett uttryck för en allmän kris inom utvecklingshjälpen, och att det här inte bara handlar om utvecklingsfonden och inte bara om kommissionens arbete, utan att alla medlemsstater tillsammans med kommissionen och parlamentet måste fundera över nya ansatser inom utvecklingspolitiken.
Problemet är bristande politisk vilja att lämna generös hjälp, och samtidigt brist på instrument för att på ett effektivt sätt använda de pengar som står till buds.
Detta är problemet, helt kortfattat.
Jag vill nu med tanke på hur sena vi är inte förlora mig i detaljer, utan jag vill påpeka att kommissionens ansatser för att häva detta problem går åt rätt håll.
Stärkande av delegationerna lokalt, bättre utrustning och förberedelser, helt kort: mer lokalt ansvar.
Men jag vill i detta sammanhang också vädja till parlamentet.
Vi hade i budgetutskottet långa dispyter om behovet av mer personal, särskilt för delegationerna, och just budgetkontrollutskottet utövade också press på budgetutskottet för att ställa dessa tjänster till förfogande och här inte bedriva något politiskt falskspel, ett spel som går ut på att kommissionen först måste komma med reformresultat och att vi först då kan bevilja personal.
Det är naturligtvis absurt, eftersom först och främst denna personal behövs i de lokala delegationerna, så att reformerna överhuvud taget kan fungera.
Även de fortsatta reformansträngningarna, som återfinns i kommissionens interna revisionsrapport, är viktiga och måste diskuteras utförligt av kommissionen och parlamentet.
Jag vill dock helt kort uttala ett par förväntningar, som anknyter till revisionsrättens rapport, och hoppas att beviljandet av ansvarsfrihet och samarbetet mellan parlamentet och kommissionen i framtiden kommer att präglas av dessa.
En helt väsentlig punkt är att vi behöver en kontinuerlig bedömning av hur de planerade stegen för att reformera den offentliga förvaltningen i AVS-länderna förverkligas.
Vi behöver en övervakning av de framsteg som gjorts i nyckelsektorerna hälsa och utbildning, med hjälp av tydliga indikatorer, exempelvis ökningen av antalet lärare eller läkare, alltså kvalitetskontroll i stället för kvantitativ kontroll.
Det skulle också betyda att själva processen för att bevilja ansvarsfrihet måste ändras i parlamentet.
Det betyder att vi också snarare måste göra kvalitetskontroller och inte överdriva detaljerna; vidare måste vi genomföra en årlig granskning av räkenskaperna och ekonomin när det gäller förvaltningen av medlen, på grundval av stickprov, och som en sista punkt tillfoga klart definierade sanktioner, exempelvis att skära ned eller inställa betalningarna för den händelse att de överenskomna reformstegen inte genomförs.
Om vi gemensamt beslutar om dessa åtgärder, då tror jag att vi tillsammans tar ett viktigt steg mot en bättre utformning av utvecklingshjälpen och att vi därigenom också får lättare att övertyga Europeiska unionens skattebetalare, och skapar större beredvillighet för att bevilja de pengar som behövs.
Ty den aktuella krisen sedan den 11 september visar hur viktig utvecklingshjälpen är.
Den kommer att vara en helt central faktor.
Å andra sidan är EU nu den största givaren av utvecklingshjälp i världen.
Därför behöver vi omgående denna gemensamma reform!
