# ID: svediakorp-gov418642
# author: Lulling (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 633
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Ett tyskt ordstäv lyder: Det som tar tid på sig, blir bra i slutändan.
Men jag är ännu inte övertygad om det, särskilt sedan jag nu har hört av föredraganden att allt verkligen kommer att bli bra vid omröstningen i morgon om andrabehandlingsrekommendationen beträffande ändringen av detta viktiga direktiv från år 1976.
Jag måste ärligt säga att jag var angenämt överraskad av rådets progressiva gemensamma ståndpunkt efter den klantiga första behandlingen här i kammaren, som min grupp i stor utsträckning inte ansvarade för.
Jag skulle rent av ha kunnat leva med den text som rådet föreslog.
Att nu riskera att med förnyade, alltför många ändringsförslag förslösa dyrbar tid genom ansträngande resolutionsförhandlingar, det hade vi kunnat undvika.
Men det gick inte, eftersom man i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor återigen underskattade den självklara sanningen att det bästa är det godas fiende.
Med envishet lyckades särskilt talarna från de båda stora grupperna i kammaren, Ghilardotti och jag - vi behövs ju för att få ihop 314 röster - avhålla föredraganden från att lämna in ännu fler överflödiga ändringsförslag, som förutom semantisk påstridighet och galen ideologi verkligen inte gör något för kvinnorna där ute.
Nu har vi återigen fått nya förslag från Gruppen De gröna / Europeiska fria alliansen, som föredraganden hör till.
Direktivet är en av de viktigaste europeiska lagtexterna.
Den måste vara klar och juridisk hållbar.
Den får framför allt inte överlastas med överflödig litteratur, som verkligen inte har något att göra i en lagtext, som måste tolkas av domarna vid EG-domstolen i Luxemburg.
Håret reste sig på de domare, för vilka jag nu läste upp de på nytt inlämnade definitionerna av trakasserier och sexuella trakasserier på arbetsplatsen.
Jag vill särskilt framhäva att rådet erkände männens rätt till pappaledighet.
Vi fick anstränga oss hårt för att övertyga föredraganden om att hon inte skulle skriva in i texten att inte bara varje missgynnande av kvinnor utan också missgynnande av män i samband med graviditet eller moderskap gäller som diskriminering enligt detta direktiv.
Men vi lyckades slutligen klargöra att män fortfarande inte kan bli gravida och därför inte heller kan föda.
Föredraganden vill nu i sista minuten åter skriva in - hon lämnade in ett ändringsförslag mot vår överenskommelse - att missgynnande av män och kvinnor i samband med att de förenar familj och yrkesliv gäller som diskriminering.
Detta medför ingenting utom processer, som i synnerhet startas av typer som missbrukar sådana resårbandsbestämmelser.
Många av oss får också ont i magen av de kollektiva yrkandena och uppmaningen till arbetsgivarna att årligen sammanställa komplicerade rapporter och statistik.
Ännu ett ord om lika lön.
Vi har ett direktiv från år 1975 beträffande lika lön för lika eller likvärdigt arbete.
Det behöver säkert förbättras, men inom sin egen ram och inte här.
Vi kräver att medlemsstaterna vidtar åtgärder så att arbetsgivarna främjar lika lön för lika arbete på ett planerat och systematiskt sätt.
Det är orimligt av flera skäl.
För det första har vi autonomin när det gäller arbetsmarknadens parter, arbetsgivarna och fackföreningarna.
Att begära att arbetsgivarna skall främja lika lön för lika arbete, hör samman med villkoren för direktivet om lika lön från år 1975.
Ett franskt ordstäv lyder: Superflue, chose très nécessaire (ung.
" Det överflödiga är något mycket nödvändigt ").
Men det är inte fallet när det handlar om lagtexter.
Jag hoppas att vi kan koncentrera oss på det väsentliga till gagn för lika behandling av män och kvinnor, och att vi i morgon vid omröstningen kommer att stryka det överflödiga.
