# ID: svediakorp-gov418595
# author: Färm (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 869
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kolleger!
Liksom flera andra så vill jag börja med att tacka föredraganden, Costa Neves.
Samarbetet har verkligen varit gott.
Som socialistgruppens " skuggföredragande " har jag alltid blivit bemött med en väldigt konstruktiv attityd, och det är jag tacksam för.
Vid det här laget har nästan alla konkreta förslag från parlamentet avhandlats, och jag skall därför ägna mig åt några mer principiella synpunkter.
Budgeten är det yttersta uttrycket för demokratin och samhällsutvecklingen.
Det är genom budgeten vi bestämmer att vår offentliga institution behöver gå in med skattemedel för att på något sätt påverka samhället, och när det gäller europeiska gränsöverskridande frågor handlar det om EU: s budget.
Det är ständigt en svår balansgång mellan å ena sidan ambitionen att uträtta viktiga saker och å andra sidan nödvändigheten att respektera budgetdisciplin och att se till att skattebetalarna verkligen får " valuta för pengarna ".
I EU är denna balansgång ovanligt komplicerad i och med att den måste utföras dels mellan två budgetmyndigheter, dels inom respektive myndighet.
I rådets fall måste den till och med utföras inom var och en av de femton regeringarna.
Problemet blir tyvärr ofta att rådets ena hand, t.ex. jordbruksministrar och utrikesministrar, utlovar en hel del pengar t. ex. till jordbruket: BSE och mul- och klövsjuka, till omställning av fattiga regioner, till fiskeflottor, till Balkan, till afghanska flyktingar osv., medan den andra handen, finansministrarna, säger nej till ökade utgifter.
Problemet blir inte bättre av att de som utlovar stöd mer sällan ser till att kommissionen, som skall genomföra alla dessa åtgärder, har de resurser som krävs för att förverkliga löftena.
Åtagandena är ofta stora, men genomförandegraden är låg och finansieringen otillräcklig.
Trots denna kritik menar jag att skattebetalarna i huvudsak får valuta för pengarna.
Jag är parlamentsledamot för Sverige, unionens mest EU-skeptiska land, och samtidigt det land där den enskilde skattebetalaren bidrar med mest medel till EU.
Denna situation gör att det inte alltid är så lätt när man skall få medborgarna att tro på att pengarna faktiskt används väl.
Myten om EU som en hopplös koloss är så stark att jag knappt blir trodd hemma när jag berättar att även för Sverige motsvarar nettokostnaden för EU bara 1 procent av statsbudgeten, att budgeten i reala termer inte ökar och att genomförandet innebär att den svenska statskassan får tillbaka en stor del av sitt bidrag varje år.
En tiondel av hela budgeten betalas ju i praktiken tillbaka till medlemsstaterna.
Jag tror, som sagt, att vi får valuta för pengarna, men det finns fortfarande en hel del brister.
Vi måste göra relativt mycket i framtiden för att kunna övertyga medborgarna om att medlen används väl.
För det första tror jag att vi måste förenkla själva budgetförfarandet och se till att det blir mer transparent.
Den nya budgetförordningen och den verksamhetsbaserade budgeteringen bör bidra till detta.
För det andra måste vi få fart på den inre reformen.
Vi har visserligen nu lagt en del tjänster i reserven, men syftet med det är inte att bromsa utan att driva på reformen.
Jag är dessutom övertygad om att vi, som kommissionär Schreyer nämnde i sitt anförande, kommer att behöva öka flexibiliteten i budgeten och öka vår förmåga att reagera på nya händelser.
För att klara detta tror jag också att det behövs en ny samarbetsanda mellan budgetmyndighetens två grenar.
Mest påtagliga blir kanske dessa brister i kategori 4, de externa utgifterna, där rådet år efter år tillfört nya utgifter: stödet till Kosovo, stödet till Serbien, nya fiskeriavtal osv.
I år har vi haft en omfattande diskussion om såväl flyktingstöd, Global Health Fund, som andra insatser mot aids m.m.
Både 2000 och 2001 löste vi detta problem med flexibilitetsinstrumentet, vilket gav oss 200 nya miljoner per år.
Problemet i år är att de program för Kosovo och Serbien som tvingade fram detta flexibilitetsinstrumentet fortfarande skall genomföras på en hög nivå, men utan att vi i år kan använda flexibilitetsinstrumentets 200 miljoner.
Trots detta vill rådet förhindra oss från att använda de medel som inte behövs i fiskeriavtalen, och det förstår jag inte.
Varför får vi inte använda dem när vi faktiskt har stora kostnader för de program vi har kommit överens om?
Det här håller inte!
Med denna politik tvingar rådet oss att göra någonting som jag helst skulle vilja undvika, nämligen att säga nej till en del av de stora utgifterna för Balkan, även om vi självfallet skyddar de mest känsliga områdena: Serbien och Kosovo.
Låt oss föra en öppen och förtroendefull dialog på detta område!
Vi har förståelse för rådets prioriteringar när det gäller Balkan och aids osv., men då begär vi också viss förståelse för att vi inte kan prioritera bort alla våra hjärtefrågor.
Vi vill rädda stödet till Balkan!
Låt oss komma till förhandlingsbordet!
