# ID: svediakorp-gov418464
# author: Nobilia (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 552
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den fråga som Ghilardotti på ett så utmärkt sätt har belyst i sitt betänkande är, som vi alla vet, inte ny, men vid de tillfällen i det förflutna när den har berörts har den aldrig formulerats riktigt klart.
Jag tänker framför allt på reglerna om europeiska företagsråd, som inte har införts av samtliga medlemsstater.
När de har införts, så har det dessutom inte alltid skett via lagstiftningen utan genom frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter, avtal som ofta nonchaleras från båda håll, något som har visats genom flera händelser som diskuterats i detta parlament.
Och ändå har parlamentet, som sedan länge är medvetet om arbetslöshetsproblemen och som klart sagt sig vilja upprätta och garantera arbetets värdighet och även dess kvalitet, och som dessutom är berett att föreslå påföljder för de fall som angetts ovan och som till och med utarbetat föreskrifter för användningen av europeiska fonder för att hålla uppe sysselsättningen, ändå har alltså parlamentet visat prov på olika grad av tveksamhet.
Det är naturligtvis förståeligt att åsikterna går isär med tanke på hur känsliga en del av frågorna är.
Detta gäller till exempel utdömandet av påföljder, något som faktiskt krävs om man vill att föreskrifter skall följas, eller upphävandet av sekretessen, ett krav som framkom under samrådsförfarandet, men som trots det har övergetts, eller införandet av en övergångsperiod när det gäller att överföra direktivet till den nationella lagstiftningen, vilket för övrigt är onödigt med tanke på hur lång tid det tar innan direktivet träder i kraft.
Faktum är att såväl när det gäller gemenskapsrättens tillämpning som förhoppningen om en ständigt förbättrad sammanhållning och den faktiska förekomsten, inom kort, av europeiska företagsformer som jämfört med andra juridiska och bolagstekniska former kommer att garantera ett bättre skydd för de anställda när det gäller deltagande, så borde vi nu sätta punkt för denna fråga.
I samband med det borde vi också lösa ett antal viktiga och näraliggande frågor som sträcker sig från en definition av informationens innehåll till klausulen om upphävande, från tidsfristen för att inleda förfarandet till definitionen av vilka personer som berörs och vilka tillämpningsområden som är aktuella, och detta utan att hamna i konflikt med, å ena sidan, kravet på tillåten konkurrens, som även i detta fall skulle rymmas inom ramen för medlemsstaternas olika sätt att uppträda och, å den andra, den inneboende logiken i en metod som bygger på ett öppet samarbete som äntligen har tagit konkret form, även inom socialpolitiken.
Detta är naturligtvis en fråga som det är lämpligt att hantera inom ramen för subsidiaritetsprincipen, ett begrepp som fortfarande i dag inte är klart definierat, trots att det utgör en hörnsten i själva unionen.
Men det skall sägas att dess definition och tillämpning inte har och inte kan få en enda innebörd, den att vissa frågor enbart skall höra till medlemsstaternas behörighet, för även dess motsats är naturlig och korrekt, dvs. att unionen, när den står inför kraftiga skillnader eller nationellt ointresse, skall få en fast grund att stå på när det gäller dessa frågor så att de fylls av ett gemensamt värde.
