# ID: svediakorp-gov418439
# author: Solbes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,297
# sentences: 63
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
För det första vill jag gratulera Goebbels till hans betänkande.
Det är ett betänkande som man läser med intresse och som går på djupet för att försöka komma vidare i de olika frågor som tas upp.
Jag anser att er resolution är informativ och balanserad.
Vi anser att den utgör ett konstruktivt bidrag till en principiell politisk debatt och dessutom kommer den vid ett lämpligt tillfälle.
Debatten om hur man skall uppnå ett internationellt monetärt och finansiellt system som fungerar bättre är kärnan i vårt uppdrag att möta globaliseringen.
Vi uppskattar också synpunkten på de privata kapitalströmmarna i betänkandet.
De är den huvudsakliga källan till tillväxt, framgång och produktivitet.
Om vårt mål är att länderna, såväl de utvecklade och de som är under utveckling, fullständigt skall kunna dela vinsterna med globaliseringen ser jag inget bättre alternativ än en integrering av finansmarknaderna och det sätt de fungerar på.
Breda, djupa, likvida finansmarknader kommer att medföra en större lätthet i finansieringen av investeringar och de kommer att göra det möjligt för de ekonomiska aktörerna att sprida sina risker bättre.
En situation av detta slag kommer att vara till nytta för de operationer som annars skulle vara alltför riskabla för de internationella investerarna.
Utvecklingsländerna är de som kommer att gynnas av detta, men också de små och medelstora företagen i våra länder.
De ekonomiska vinsterna den finansiella globaliseringen ger är resultatet av en intensifiering av internationella kopplingar mellan marknader och aktörer.
De störningar som uppkommer i en modern ekonomi på grund av globaliseringsprocessen kommer med hjälp av dessa kopplingars inneboende egenskaper att gå fortare, just på grund av att de gränser som fanns för tjugo år sedan försvunnit.
Det är sant att bland de risker vi kan stöta på kommer vi att se finansmarknader som i sina tillgångar är alltför ombytliga i fråga om växelkurser och priser.
Det kan uppstå en " smittoeffekt " mellan olika länder och det är möjligt att det blir svängningar i kapitalströmmarna.
Det är sant att vi kring den ekonomiska och monetära unionen har stimulerat stabilitet och tillväxt med hjälp av makroekonomisk politik och strukturreformer, vilka är grundläggande ingredienser för att nå en stark ekonomi och undvika, eller snarare bekämpa, dessa finansiella störningar.
Den ekonomiska och monetära unionen bidrar på så sätt till att stärka det internationella sammanhangets stabilitet i vårt område.
Men det är riktigt att man föreslagit andra alternativ på global nivå.
Jag håller med om tesen i Goebbels betänkande.
Jag tror inte att det finns något universalmedel för utmaningen att konsolidera det globala finansiella systemet.
Det sägs mycket tydligt i betänkandet och jag hoppas att resolutionen kommer att läsas inte bara av dem detta dokument formellt riktar sig till och som i sitt yrke arbetar med dessa frågor utan också av dem som känner en legitim oro över den väg den internationella ekonomiska och finansiella integrationsprocessen är inne på.
De problem och utmaningar som integrationen av finansmarknaderna medför bör tas upp i ett större sammanhang, precis som det görs i ert betänkande och precis som vi i kommissionen försöker göra i den studie som Ekofin-rådet i Liège gett oss i uppdrag för att möta globaliseringens utmaningar och som vi räknar med att lägga fram i februari.
Vad har hänt de senaste åren?
Jag tror att man sedan de asiatiska kriserna tagit betydande steg framåt.
Man har ansträngt sig för att förbättra de makroekonomiska villkoren.
Dagens ekonomier står i dag starkare emot externa störningar.
För var dag som går är de länder som av eget intresse ansluter sig till internationellt antagna koder och regler fler, i syfte att nå en större öppenhet i sina ekonomier.
G7-ministrarna och Valutafonden har gått framåt inom vissa betydande områden.
Vi kan t.ex. ta de internationella finansinstitutionerna som i dag är betydligt öppnare i sina insatser som exempel.
Internationella valutafonden har stärkt sin kapacitet och håller på att förfina sina instrument för att kunna analysera, utvärdera och övervaka stabiliteten i finanssystemet på ett effektivare sätt.
Jag tror att man också i betydande grad förbättrat samordningen mellan de olika nationella tillsynsmyndigheterna.
Det är riktigt att vi inte bör slå oss till ro med detta.
Det är fortfarande mycket kvar att göra och i betänkandet visar parlamentet på den rätta vägen.
Kommissionen anser att er synpunkt, att vi måste se till att den privata sektorn fullständigt deltar i lösandet och hanteringen av finanskriserna, helt godtagbar.
Det handlar inte bara om en rättvis fördelning av ansvar i kristider.
Det handlar också om en lämplig och systematisk delaktighet av den privata sektorn, vilket är grundläggande för att förebygga kriserna effektivt, och på så sätt undvika anhopningen av farliga risksituationer som i slutänden inte är hållbara.
Jag tar till mig er uppmaning att kommissionen skall beakta möjligheten att införa klausuler om kollektiva åtgärder för finansiella instrument som obligationskontrakt.
Ni vet lika väl som jag att denna synpunkt inte helt och hållet delas av medlemsstaterna, men det är en synpunkt kommissionen försvarar, precis som vi också försvarar allt det som handlar om att bekämpa finansieringen av terrorismen.
Attentaten den 11 september har fört terroristernas missbruk av finanssystemen högst upp på dagordningen.
Kommissionen har redan vidtagit vissa åtgärder.
Ni har själva på ett effektivt sätt bidragit genom medbeslutandeförfarandet i det andra direktivet om penningtvätt.
Jag tror dock att vi måste gå vidare.
Vi är i början av en långvarig process och vi måste fortsätta att arbeta i denna riktning under de kommande månaderna.
Det är viktigt att nå snabba framgångar i vart och ett av de förslag som innehåller verksamma instrument för att bekämpa finansieringen av terrorismen.
Jag vill göra en kort kommentar om en punkt som alltid är föremål för viss frustration mellan oss, dvs.
Europeiska unionens närvaro.
I motiveringen till den föreslagna resolutionen nämns att Europeiska unionen är egendomligt frånvarande i debatten om en ny finansiell arkitektur.
Ni kritiserar att initiativ från vissa medlemsstater inte utgör en europeisk politik.
Å kommissionens sida kan vi inte annat än fullständigt hålla med om er diagnos.
Vilket är svaret?
Vad skulle vi kunna göra?
Hur skulle vi kunna förbättra situationen?
Jag tror att det inte bara handlar om att förbättra samordningen och tala med en gemensam röst.
Det är sant att uppkomsten av Ekonomiska och monetära unionen har förändrat grunderna för de finansiella och monetära relationerna i världen, men det sätt vi fortsätter att hantera dessa frågor i de viktigaste organisationerna och forumen, inklusive Valutafonden och G7, fortsätter att grunda sig på en rent nationell uppfattning.
Därför kan jag inte annat än hålla med om behovet att gå vidare.
Jag ser det som mycket svårt att vi skall kunna formulera en verklig politik inom detta område om vi inte med tydlighet uttrycker våra europeiska ståndpunkter som sådana på global nivå.
Och det innefattar en närvaro av våra intressen på ett mer korrekt och definierat sätt.
Jag är dock medveten om att det kommer att vara mycket svårt att gå vidare i denna riktning om vi inte först går på djupet av frågan.
Jag anser att det inte är lika viktigt att spilla vårt krut på formen för vår närvaro som på att definiera våra egna ståndpunkter och uppnå en samordnad utrikespolitik.
Dessa två steg bör fortsätta i samma riktning och parallellt.
Parlamentet kommer alltid att kunna räkna med kommissionen för att fortsätta på denna väg.
