# ID: svediakorp-gov418429
# author: Goebbels (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 729
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter!
Enligt Internationella valutafonden drabbades världen av 120 valutakriser mellan 1975 och 2000.
En valutakris innebär att en valuta förlorar över 25 procent av sitt värde under ett år.
Hela tiden har den reella ekonomin fått betala priset för denna finansiella instabilitet.
Lägre tillväxt, färre jobb och ökad fattigdom följer i de finansiella krisernas spår.
Därför måste behovet av finansiell stabilitet ses som en allmän nyttighet.
De offentliga myndigheterna måste förebygga alla kriser, och i annat fall hantera dem på bästa sätt.
Utskottet för ekonomi och valutafrågor har givit mig i uppgift att sammanställa detta initiativbetänkande.
Jag har haft en del missräkningar till följd av de regler vårt parlaments presidium har uppställt.
Mitt betänkande var för långt, som om det var möjligt att återge de komplicerade internationella valutaförhållandena på fem sidor.
Meltzerrapporten från den amerikanska kongressen omfattade ett hundratal sidor.
Meltzerkommissionen bestod av parlamentariker, vetenskapsmän, bankirer och fackföreningsfolk och väckte en livlig internationell debatt.
Mitt blygsamma betänkande kommer förvisso inte att leda till samma diskussion, vilket även gäller resolutionsförslaget.
För att ge det större tyngd skulle parlamentet ha behövt inleda en liknande process som den amerikanska kongressen, eller med andra ord avsätta resurser för ett kollektivt betänkande, med detaljerade förslag.
Resolutionsförslaget inskränks till några huvudpunkter.
Tonvikten i mitt betänkande ligger vid begreppen öppenhet, större ansvar, reglering och solidaritet.
År 2000 överförde den privata sektorn ungefär tjugo gånger så mycket resurser till utvecklingsländerna som Världsbanken och övriga multilaterala banker tillsammans.
De öppna finansmarknaderna ger på sikt världshandeln betydande effektivitetsvinster, förutsatt att de regleras bättre.
De internationella finansinstituten måste bli verkligt globala.
Valutafonden måste bli mer demokratisk.
Röstövervikten på 95 procent måste slopas för alla viktiga beslut.
Den ger Förenta staterna vetorätt liksom även unionen, om den lyckas ena sig även inom ramen för Internationella valutafonden.
Det krävs en regelbunden ökning av både kvoter och utfärdandet av särskilda dragningsrätter i takt med att världshandeln ökar.
En internationell plan för gemensamma normer och standarder måste tillämpas.
Det krävs en juridisk och rättslig ram som gör det möjligt att snabbt lösa alla kriser vid insolvens.
Den privata sektorn måste delta i krishanteringen, bland annat genom att man inför bestämmelser om kollektiva åtgärder.
Detta deltagande bör sträcka sig så långt som till frysning av betalningen av skuldräntor.
Härigenom kommer den moraliska risken att kunna begränsas och kostnaden för omstruktureringsprogrammen att minskas.
För ett bättre krisförebyggande krävs även att man ökar övervakningen av transaktioner utanför balansräkningen.
Man måste bland annat stärka kraven på kontroll för banker som är motparter när det gäller riskfonder (så kallade hedge funds).
Europa måste bli mer aktivt i internationella fora.
I det sammanhanget måste ECB öka sitt inflytande.
Det europeiska centralbankssystemet måste utformas till ett samordnande organ mellan unionens övervaknings- och kontrollmyndigheter.
En av slutsatserna i mitt betänkande är att Tobinskatten inte kommer att fungera.
Den skulle rentav få negativa ekonomiska konsekvenser.
Varför skall man straffbelägga transaktioner mellan starka valutor, som utgör mer än 95 procent av den internationella valutahandeln, under förevändning att man vill förhindra spekulation mot de framväxande ekonomiernas valutor.
Det går att nå ett bättre resultat med den chilenska encaja.
Jag välkomnar dock Ekofin-rådets beslut att uppmana kommissionen att utarbeta en rapport om denna fråga, som jag hoppas kommer att göra beslutet mer objektivt.
I mitt betänkande betonar jag starkt behovet av att snarast lösa problemet med den tredje världens skuldsättning.
Denna skuld bör delvis avskrivas och delvis återfinansieras, så att de framväxande ekonomierna får möjlighet att betala tillbaka återstoden med upp till 5 procent av sina årliga exportintäkter.
I Londonavtalet från 1953 föreskrevs sådana villkor till förmån för Tyskland.
Det utgjorde grunden för det tyska ekonomiska miraklet efter kriget.
Det skulle även kunna utgöra grunden för ett nytt ekonomiskt partnerskap mellan alla nationer och början till en verklig globalisering.
En lösning på problemet med den tredje världens skuld skulle kunna möjliggöra en inhemsk utveckling i dessa länder och utgöra kittet i segern över fattigdom och okunskap och därmed över intolerans och terrorism.
