# ID: svediakorp-gov418315
# author: Fruteau (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 884
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Herr kommissionär.
Mina kära kolleger.
Då jag valdes in i Europaparlamentet var det med ett mycket bestämt uppdrag: inte enbart att företräda la Réunion, den ö jag kommer ifrån och som hör till gemenskapens yttersta randområden, utan även att försöka utgöra en samlad röst för alla de franska utomeuropeiska områdena.
Jag gläder mig därför åt att vår församling har givit mig i uppdrag att vara dess språkrör beträffande associeringsordningen mellan de utomeuropeiska länderna och territorierna (ULT) och Europeiska unionen.
Med anledning av detta skulle jag för övrigt vilja tacka för den anda av öppenhet som har härskat under utarbetandet av detta betänkande.
Låt mig allra först drista mig till att göra en historisk och politisk reflektion över en del medlemsstaters tidigare relationer till sina forna kolonier.
Dessa relationer har enligt min uppfattning varit märkta av ovillkorlighet och förmyndarskap, kolonialmaktens grundpelare med andra ord.
Det är dock lämpligt att bryta med det förflutna och med den känsla av skuld som åtföljer den för att kunna upprätta ett verkligt ansvarsfullt partnerskap med jämlika parter mellan de utomeuropeiska länderna och territorierna, medlemsstaterna och Europeiska unionen.
Det är i denna riktning vi med bestämda steg måste gå för att detta nya associeringsbeslut verkligen skall komma att bli det kvalitativa språng framåt som förväntas i alla de utomeuropeiska länderna och territorierna.
Denna utmaning försvåras emellertid genom avsaknaden av homogenitet bland ULT och genom de strukturella handikapp som på mekaniskt vis bromsar deras utveckling.
Ett tjugotal länder, som lyder under fyra medlemsstater - Storbritannien, Nederländerna, Danmark och Frankrike -, varav merparten är öar och små till storleken (med Grönland som det lysande undantaget) och ligger mycket långt ifrån den europeiska kontinenten, kännetecknas av extrema skillnader på det ekonomiska och sociala området (de rikaste ligger i nivå med genomsnittet inom gemenskapen, medan de fattigaste lider av verklig underutveckling).
De kännetecknas också av en mångfald på lagstiftningsområdet, och detta gäller även de band som dessa utomeuropeiska länder och territorier under tidens lopp har skapat till sina moderländer.
Relationer som för en del präglas av stor självständighet och för andra av ett starkt statligt förmyndarskap.
Man kan konstatera att kommissionens förslag, i den form det lagts fram, endast delvis antar denna utmaning och besvarar den rättmätiga önskan hos dessa territorier som finns utspridda över jordytan.
I själva verket finns fortfarande stora frågetecken kring de institutionella, ekonomiska, finansiella och handelsanknutna problemen.
Jag skulle först på det institutionella planet vilja välkomna inrättandet av ett forum som underlättar partnerskapet mellan ULT, medlemsstaterna och kommissionen, även om man kan beklaga att de styrande i de utomeuropeiska länderna och territorierna inte har större del i beslutsfattandet.
På det ekonomiska och finansiella planet har kommissionen visserligen hållit fast vid en differentierad strategi med tanke på de extrema skillnaderna i de utomeuropeiska länderna och territorierna, men jag beklagar att stödets storlek i huvudsak kommer att fastställas efter BNP per capita.
Jag anser att det skulle vara mer relevant att infoga demografiska och sociala kriterier som på ett rättvisare sätt återspeglar dessa territoriers sårbarhet.
Jag skulle vilja utnyttja detta tillfälle till att på nytt föreslå upprättandet av en särskild utvecklingsfond för de utomeuropeiska länderna och territorierna, åtskild från Europeiska utvecklingsfonden, vilket enligt min övertygelse bättre skulle överensstämma med andemeningen och innebörden i associeringsbegreppet.
Jag skulle på det handelsmässiga planet vilja understryka att andelen utomeuropeiska länder och territorier i gemenskapens handelsutbyte är mycket liten, vilket gör kommissionens defensiva hållning svår att förstå.
Visst förefaller det nödvändigt att gemenskapen inom en del områden, som t.ex. vad gäller socker, iakttar största vaksamhet för att undvika att ursprungsreglerna, vilka för övrigt är nödvändiga för utvecklingen i samtliga utomeuropeiska länder och territorier, missbrukas.
Något som kan resultera i en destabilisering av en del europeiska marknader, i synnerhet i de yttersta randområdena.
Hur som helst kommer man när unionen öppnar sina marknader helt mot de minst utvecklade länderna, inte enbart av omsorg om upprätthållandet av sammanhållningen utan även med tanke på ULT-ländernas och Europeiska unionens gemensamma historia, inte att förstå varför unionen vägrar ULT-länderna det den beviljar de mindre utvecklade länderna.
Det går inte att tillämpa en så ojämlik gemenskapssolidaritet.
Det är sålunda hög tid att tydligt visa att vi i vår utvecklingspolitik inte behandlar de utomeuropeiska länderna och territorierna som våra fattiga kusiner från landet.
Det är med andra ord dags att vi på ett konkret sätt bevisar för dessa befolkningar att de har anledning att lita på Europeiska unionen.
Jag skulle därför avslutningsvis vilja upprepa den önskan som jag framför vid flera tillfällen i mitt betänkande, och som går ut på att detta tioårsjubileum för associeringsordningen skulle vara ett bra tillfälle att hävda en kraftig politisk vilja beträffande dessa territorier som under alldeles för lång tid lämnats vind för våg, vilket fått dem att försvinna ännu längre ut i periferin.
För att sedan slutgiltigt och bestämt förbinda sig till partnerskap och ansvar, med andra ord till ett möjliggörande av utveckling för alla.
