# ID: svediakorp-gov418223
# author: Patakis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 454
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. (EL) Den gemensamma valutan kräver ett gemensamt ekonomiskt styre.
Detta är den slutsats som både kommissionens rapport och föredragandens betänkande i huvudsak kommer fram till.
Hur medlemsstaterna bedriver sin ekonomiska politik begränsas ytterligare av ramarna för tidigare fattade beslut och de nationella parlamenten omvandlas till enkla åskådare eller, ännu värre, verkställare av EU: s beslut.
Det handlar om försök att försvaga arbetstagarnas medel för opposition vilka på ett alltmer avgörande sätt kommer i motsättning till storfinansens val.
Europaparlamentets betänkande godkänner EU: s antifolkliga politik och lägger fram förslag som endast kan fungera som alibi i EU: s oförfalskade nyliberala ekonomiska och sociala politik och godkänner de tragiska följder som denna politik har för gemene man, t.ex. överenskommelser i förväg om oförutsedda och exceptionella skatteintäkter- till socialförsäkringssektorn får man verkligen inte råka anslå några medel.
Samma inriktning har " frågan om följderna av befolkningens åldrande " och hur denna införlivas i de nationella budgetarna.
Trots att betänkandet hänvisar till att 14 miljoner européer fortfarande är drabbade av arbetslöshet och att den samhällsekonomiska situationen inte har förbättrats förblir man i betänkandet trogen omstruktureringspolitiken och den utbredda arbetslösheten.
De nationella parlamentens deltagande - genom att årligen utvärdera genomförandet av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken vilka beslutas i Europeiska rådet - och diskussionen om stabilitetsprogrammen, vilka godkänns av kommissionen och rådet, utgör bara en demokratisk fasad med mål att innestänga de nationella representationerna i gemenskapsförfaranden och då det föreslås att kommissionens roll skall förstärkas och sanktioner läggas på de medlemsstater som inte genomför den ekonomiska politik som Bryssel kräver, föreligger inte ens en demokratisk fasad.
Man försöker således få de nationella behöriga institutionella organen att bli medskyldiga till ett förfarande som i namn av att samordna den ekonomiska politiken inom ramarna för den allmänna ekonomiska inriktningen främjar att åtgärderna för den framtida lönepolitiken och socialpolitiken i allmänhet underordnas konvergenskriteriernas och stabilitetspaktens kvävande begränsningar.
Medlemsstaterna uppmanas uttryckligen att " samordna sina åtgärder och avhålla sig från att genomföra skattemässiga, budgetmässiga eller lönepolitiska åtgärder ".
Upplösningen av det offentligt garanterade försäkringssystemet i kombination med att lönerna minskar och arbetstiden och arbetskostnaden hanteras i enlighet med arbetsgivarnas intressen, leder, vilket redan har visat sig, till en betydande ökning av fattiga och socialt utslagna bland arbetstagarna och till en försämrad kvalitet och minskad omfattning av de tjänster som erbjuds.
Det är uppenbart att ju mer åtgärderna för begränsning av arbetstagarnas inkomster och rättigheter genomförs desto mer ökar påtryckningarna för ytterligare strukturella åtgärder och ju mer tecknen på nedgång i ekonomin förstärks desto hårdare blir åtstramningspolitiken.
(A5-0306 / 2001) av Peijs
