# ID: svediakorp-gov418166
# author: Martelli (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 793
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Trots den globala tillväxten under de senaste decennierna så är framstegen fortfarande otillräckliga och ojämlikt fördelade.
Fattigdom och orättvisor, skrämmande förhållanden, såväl ur social synpunkt som hälsosynpunkt, är den bittra verkligheten för många utvecklingsländer.
30 procent av världens befolkning lever i extrem fattigdom, en situation som förvärras av den fortsatta demografiska tillväxten och otillräckligheten - till och med nedgången - när det gäller biståndspolitiken, politiken för stöd och utvecklingssamarbete.
Europa är ett undantag, men inte i sådan utsträckning att det kan rätta till en negativ global trend.
Utvecklingsländerna ställs inför nya utmaningar - urbaniseringen, miljöns förfall och föroreningar, lokala krig och gisslet aids, som nu förenas med en återkomst, som i går verkade otänkbar, för malaria och tbc - som hotar att leda till en tillbakagång.
Jag bortser i stort sett från statistiken, som till och med skiljer sig åt - som vi har kunnat konstatera - mellan kommissionens olika generaldirektorat, och som inte sällan lånar sig till ideologiska syften.
Det är under alla omständigheter uppenbart att den explosiva tillväxten i de rikaste länderna har ökat avståndet till de fattigaste länderna ännu mer.
Bland fattigdomskriterierna sticker framför allt uppgifterna om kvinnorna i ögonen: majoriteten av de fattiga, de fattigaste bland de fattiga, är kvinnor, liksom majoriteten av analfabeterna, och kvinnorna fortsätter att arbeta mer, att tjäna mindre och att ha mindre att säga till om.
Det verkar svårt att förneka eller underskatta kopplingen som under alla omständigheter finns mellan fattigdom, sjukdomar, analfabetism och demografisk tillväxt, en koppling som just när det gäller kvinnorna, kvinnornas lidande, ojämlikheten mellan könen, är som tydligast.
Men just när det gäller frågan om demografi, så verkar rapporterna, såväl kommissionens som parlamentets, vaga, för att inte säga fega.
Meddelandena koncentrerar sig på kampen mot aids, malaria och tuberkulos och invecklar sig i avancerad teknisk analys och reformförslag, förmodligen användbara när det gäller att förbättra våra insatser mot fattigdomen - framför allt när det gäller frågan om läkemedel och sjukvård - utan att i stället förslå åtgärder som kan göra den demografiska kontrollen effektivare, hur man skapar en sundare och hållbarare fertilitet, ett moderskap som är fritt och medvetet, som om denna fråga hade försvunnit från horisonten.
Och ändå är detta den avgörande frågan.
Låt oss se på fakta: i rent siffermässiga termer har aldrig så många människor som under de senaste åren kunnat befrias från fattigdom.
Och ändå - på grund av den ökande befolkningstillväxten - så finns det i dag fler fattiga i världen än någonsin tidigare under historiens gång.
Under förra seklet har världens befolkning fyrdubblats och gått från en och en halv miljard till sex miljarder.
Den största tillväxten gäller Asien, Indien, Kina, Indokina och, framför allt, Indonesien.
Ökningstakten i de rika länderna har i stället avstannat, men den balans som uppnåtts beror på att den genomsnittliga livslängden har ökat, vilket kompenserar krisen när det gäller födelsetalen.
Afrika har i stället fått kännas vid en befolkningsexplosion, framför allt beroende på en drastisk sänkning av spädbarnsdödligheten.
Nu verkar den trenden något dämpad, inte så mycket på grund av att befolkningspolitiken har lyckats, som på grund av epidemier, som vi har hört, av aids, tbc och malaria.
Afrikas öde engagerar och upprör, men Afrika är inte världen, och även Afrika självt skiljer sig åt i sina olika delar och har utan tvekan mer behov än någon annan region av en befolkningspolitik som är mer uppmärksam när det gäller kvinnornas förhållanden.
I resten av världen, inte bara i de rika länderna, har det skett en dämpning av befolkningstillväxten under de senaste decennierna men, om man ser djupare, så måste man konstatera en minskad fertilitet och en ökning av den genomsnittliga livslängden, dvs. en befolkning som fortsätter att öka och som blir allt äldre i de flesta fall samt överbefolkning i vissa regionala och lokala områden.
Avslutningsvis kan en effektivare kamp mot fattigdomen inte kringgå eller bortse ifrån frågan om en kontroll av befolkningen vilket verkligen i sin tur är en fråga om ekonomisk och kulturell tillväxt, men där det inte saknas riktade instrument och lämpliga erfarenheter inom området förebyggande åtgärder och preventivmedel.
Historien lär oss att det aldrig har förekommit en så kraftig tillväxt och så mycket fattigdom.
Erfarenheten lär oss att det är meningslöst att försöka torka upp ett översvämmat rum utan att stänga kranarna.
