# ID: svediakorp-gov418163
# author: Rod (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 963
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Inför de miljoner döda människorna i utvecklingsländerna, är Europeiska kommissionens förslag till ett handlingsprogram för att bemöta överförbara sjukdomar i utvecklingsländerna ett starkt initiativ, som bidrar till att bekräfta rätten till vård på den internationella arenan.
Om Europeiska unionen har ambitionen att spela en framträdande roll i denna kamp, och att ge sin handling en verklig inverkan, måste folkhälsan bli en prioritet inom dess samarbete i utvecklingsländerna, och alltså konkret ta sig uttryck i dess budget.
Det är därför som vi kommer att motsätta oss föredragandens muntliga ändringsförslag i denna fråga.
Det är synd, eftersom vi har arbetat i stark motvind tillsammans med Khanbhai för att stärka hans ursprungliga resolution, och omröstningarna i utskottet för utveckling och samarbete gjorde det möjligt att frigöra ett stort samförstånd.
På samma sätt har mediatiseringen av de åtal som läkemedelsindustrin och USA väckt mot Sydafrika och Brasilien, som tillverkar eller importerar generiska läkemedel mot aids, gjort det möjligt att avslöja sanningen om de ekonomiska insatserna och tvingat Europeiska unionen att konkret engagera sig för de fattiga befolkningarna när det gäller tillgången till vård.
Men även om det är sammanhängande att gripa sig an kampen mot tuberkulos, malaria och aids i ett enda program, måste man dock skilja på de specifika problem som dessa tre sjukdomar utgör.
Det finns ett vaccin för tuberkulos, men dess verkningsfullhet är mycket omstridd och behandlingarna framkallar allt större resistens.
För malaria finns det inget vaccin och läkemedlen är inte så dyra, men de är allt mindre effektiva på grund av den ökade resistensen.
Det finns inget vaccin mot aids och inte någon tillgänglig behandling för befolkningarna i de sydliga länderna, eftersom de läkemedelslaboratorier som innehar patenten upprätthåller omåttliga priser.
Dessutom beklagar vi att sjukdomar som filariasis, trypanosomiasis, sömnsjuka, Ebola-viruset eller de flertaliga diarréerna inte tas upp i kommissionens meddelande, trots att de orsakar en allt högre dödlighet.
Effektiv och sammanhängande handling mot dessa sjukdomar måste alltså innebära olika lösningar för varje fall, men även samtidigt kombinera åtgärder på olika nivåer.
För det första innebär sjukdomsförebyggande att utbildnings- och informationskampanjer sprids i området av inflytelserika lokala aktörer, och som är särskilt avsedda för utsatta grupper (kvinnor och unga människor).
För aids-förebyggande är främjandet av preventivmedel också en skyldighet för folkhälsan.
Den bästa formen av förebyggande är dock fortfarande garantin med goda villkor för logi, arbete, näring och hygien.
Det är alltså utvecklingspolitiken i sin helhet, och alla gemenskapens politiska linjer, som måste bidra till det huvudsakliga målet att förbättra folkhälsan.
På samma sätt krävs det en mer allmän diskussion om miljön.
Politiken med dammar till exempel, som ökar ytorna med skämt vatten, har fått antalet parasitära sjukdomar att öka explosionsartat.
För det andra är det oumbärligt att stärka, och till och med skapa hälsovårdsstrukturer, och att utbilda den personal som behövs för att finna, diagnostisera, behandla och följa upp dessa sjukdomar.
Europeiska gemenskapens utvecklingsbistånd, särskilt inom ramen för Europeiska utvecklingsfonden, måste inriktas på hälsovårdstjänster, vilka alltför länge har eftersatts på grund av budgetrestriktioner som införts genom strukturanpassningen.
De lokala icke-statliga hälsovårdsorganisationerna måste kunna ha tillgång till medel för att slutföra sina dagliga åtgärder för sjukdomsförebyggande och för vård av sjuka.
De måste göras delaktiga i utarbetandet av biståndprogrammen i denna fråga och införlivas i åtgärderna för folkhälsan.
För det tredje måste alla ha tillgång till behandling.
Detta innebär att läkemedlen måste säljas till självkostnadspris till befolkningarna i utvecklingsländerna.
En annan lösning vore att dessa länder förfogade över licenser för tillstånd att tillverka generiska läkemedel.
Endast inrättandet av en regional eller lokal läkemedelsindustri skulle faktiskt på sikt kunna frigöra de sydliga befolkningarna från de multinationella företagens dominans när det gäller fastställandet av läkemedelspriser.
Trips-avtalen måste tolkas på detta sätt, och måste bekräfta utvecklingsländernas rätt att använda obligatoriska licenser i hälsovårdsnödfall.
Läkemedelsföretagen måste underställas respekten för de mänskliga rättigheterna.
Till följd av påtryckningarna från media under de senaste månaderna har vissa av företagen faktiskt engagerat sig och lovat att sänka sina priser.
Men åtgärderna är punktmässiga och begränsade till vissa produkter för vissa länder, samt tidsmässigt.
Dessutom motsätter de sig fortfarande principen med obligatoriska licenser.
Denna vägran när det gäller obligatoriska licenser tvingar oss att ifrågasätta längden för patentskyddet.
Man kan också fråga sig om förkortningen av längden för patent, när allt kommer omkring, inte utgör en utmärkt stimulerande faktor när det gäller forskning.
För det fjärde måste vi ge ny fart åt forskningen, och det är en mycket viktig angelägenhet.
Vi måste finna nya förebyggande och botande behandlingar som är mer effektiva, och som framför allt är bättre anpassade till de lokala befolkningarna.
I detta hänseende skulle ett internationellt center för forskning om sjukdomarna i sydliga länder, med offentliga och privata medel, tillåta att fullständigt befria forskningen från vissa tillverkares rent ekonomiska intressen.
Slutligen, och jag tror att det är den viktigaste punkten, vet vi att denna befolkning på södra halvklotet som i dag dör på grund av dessa sjukdomar väntar på vår hjälp, och detta sedan länge.
Jag tror att vi i stor utsträckning måste utveckla alla dessa strukturer.
Alla dessa frågor har i stor utsträckning införlivats i Khanbhais betänkande.
Därför uppmanar vi er att rösta för detta betänkande, och vi hoppas att alla dessa anföranden, för en gångs skull, inte förblir tomma ord, för befolkningen på södra halvklotet behöver oss.
