# ID: svediakorp-gov417968
# author: García-Margallo y Marfil (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 615
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
När debatten har kommit så här långt, anser jag att vi redan vet tre saker.
För det första vet vi att den nuvarande krisen i den europeiska industrisektorn är allvarligare än den som drabbade sektorn till följd av finanskrisen år 1998.
För det andra vet vi att den kris som världsekonomin i dag genomgår är mycket allvarligare än den som den drabbades av år 1993 efter Golfkriget, eftersom krisen för första gången i historien sedan år 1929 påverkar de tre stora ekonomierna: de amerikanska, europeiska och japanska ekonomierna.
För det tredje vet vi alla, utom Abitbol, att den europeiska ekonomin i dag är mycket bättre på att bemöta denna kris än förut.
Som det har sagts har vi en inre valuta som skyddar oss mot växlingskriser, vi har en politik som skyddar oss från orimliga prisstegringar och vi har en stabilitetspakt som försvarar oss mot de offentliga myndigheternas frikostighet.
Vi vet inte, men vi misstänker däremot att denna kris varken beror på efterfrågan - som krisen under efterkrigsåren - eller en utbud - vilket var fallet under Jom Kipur-kriget, utan att det är en förtroendekris.
Eftersom det är en förtroendekris är det som skiljer det förslag till resolution som vi lägger fram från vänsterns förslag inte att de vill ha tillväxt och vi inte vill det.
Naturligtvis vill vi alla öka tillväxten.
Det handlar om att det finns recept som bidrar att gå framåt och recept som bidrar till tillbakagång.
Vi anser att våra förslag bidrar till framsteg.
Varför säger jag detta?
Om det är en förtroendekris skulle värsta felet vi skulle kunna begå vara att lätta på den monetära politiken och tillåta prishöjningar, vilket skulle slå mot den nivå konsumentförtroendet ligger på.
För det andra: om vi genomför en översyn av stabilitetspakten skulle detta vara precis som att sända en signal om att vi vill flytta över bördan på de framtida generationerna, vilket inte precis bidrar till att öka förtroendet.
För det tredje: om vi lättar på den budgetpolitik som stabilitetspakten leder till förhindrar vi att räntesatserna sänks, vilket är vad amerikanerna gör.
Kvaliteten på en båt har inte med att göra om det är storm eller inte, utan hur den navigerar i stormiga vatten.
Enligt min åsikt måste vi nu ändra navigeringssätt.
Det är möjligt att Europeiska centralbanken blir tvungen att sänka räntesatserna, men utan att förglömma att dess främsta mål är att upprätthålla principen om prisstabilitet för att behålla konsumenternas förtroende.
Det är möjligt att vissa regeringar som har gjort läxan kan låta de automatiska stabilisatorerna agera utan att behöva kompensera skattesänkningar med höjda skatter eller minskade utgifter.
Men de som inte har gjort sin hemläxa, de slösaktiga regeringarna, kan inte göra så.
För det tredje - kommissionären tog upp detta, dock har det inte tagits upp i de andra inläggen - är det tid att Europa tar ett steg framåt, ett beslutsamt steg för att inleda Lissabonprocessen för att skapa ett modernt, nyskapande och konkurrenskraftigt samhälle.
Kommissionären var mycket mer övertygande när det gällde Tobin-skatten i intervjun i digitalversionen av The Vanguardian - där han sade att det är ett instrument som inte fungerar - än i sitt inlägg i dag - där han sade att det är ett av de möjliga instrumenten.
Förut sade han att det var oanvändbart, i dag börjar det bli en möjlighet.
Jag håller med om hans inlägg i tidningen, inte med hans inlägg här i dag.
