# ID: svediakorp-gov417962
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 676
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den debatt som i dag tar form om det förmenta valet mellan stabilitetspakt och finansiell stimulering framstår som något surrealistisk för oss, eftersom de båda alternativen egentligen är falska.
Å ena sidan är stabilitetspakten ett alltför stelbent instrument, trots ett antal möjligheter till undantag, eftersom den inte tar tillräcklig hänsyn till konjunkturskillnader mellan medlemsländerna.
Det har vi alltid sagt.
Men det är sant att rådet nyss lät oss skönja, på sikt, en möjlighet till rättelser efter konjunkturvariationer, och man kan, med viss behörighet och med attentaten som ursäkt, räkna med alla former av flexibilitet.
I de länder som har den mest uttalade avmattningen, som Frankrike och Tyskland, har man å andra sidan redan genomfört en finansiell stimulering, och det på tre nivåer.
Först och främst har dessa länder redan betydande budgetunderskott, något som begränsar handlingsutrymmet och som redan har haft en stimulerande effekt.
Visst kommer man att tala om för mig att det krävs ännu mer om man vill att stimuleringseffekten skall bli fullständig, som för den drogade.
Men någon gång måste man begränsa sig.
Den andra stimuleringseffekten: våra exporter har stimulerats av den överdrivna undervärderingen av euron, som beror på dess karaktär som artificiell valuta.
Det är orättvist för våra partner, men har under alla förhållanden varit välgörande för vår interna tillväxt.
För övrigt undrar jag om detta inte har bidragit, om än i mycket liten utsträckning, till den amerikanska avmattningen under de senaste månaderna.
Den tredje stimuleringseffekten slutligen, som ingen talar om men som ändå är påtaglig: enskilda människor kan inte ha pengar på hög inför utbytet av sedlar och mynt den 1 januari nästa år.
Det handlar om steriliserade pengar som återinvesteras i ekonomin, omkring 50 miljarder franc under det här året i mitt land, vilket är långt ifrån försumbart.
Under dessa förhållanden är stimuleringen av ekonomin redan i full gång.
En ytterligare finansiell stimulering skulle inte tjäna någonting till, bortsett från att man på sikt kommer att ta ut nya skatter, vilket skulle göra den framtida situationen än mer omöjlig.
Den sanna frågan som vi bör ställa oss är följande: hur kommer det sig att vi med de tre förenade stimuleringsfaktorerna, som jag har nämnt, inte befinner oss i ett verkligt ekonomiskt uppsving?
Jag ser två anledningar till det, förutom de oväntade attentatens effekter, som ännu inte har konkretiserats.
Den första anledningen är att våra ekonomier är alltför tyngda av skatter och olika stelbenta system, vilket har förvärrats i Frankrike under den socialistiska perioden, framför allt med den enfaldiga idén om en obligatorisk 35-timmarsvecka.
Den andra, som jag redan har påpekat och kommer att peka på igen, hänger samman med en negativ bieffekt av den gemensamma valutan.
Euron kanske kan förhindra vissa interna valutafluktuationer, vilket dess försvarare njuter av att upprepa.
Men i utbyte fordrar euron en gemensam penningpolitik för länder som befinner sig i olika situationer.
Denna standardkostym, enligt en ekonoms uttryck, passar inte Frankrike och Tyskland av i dag, eftersom den ger upphov till vikande konjunktureffekter för dessa båda länder.
Och det framstår tydligt att likriktningens effekter i form av en vikande konjunktur i dag är långt mer betydande än fördelarna med att de interna variationerna avskaffats.
Ser man övergripande på situationen spelar euron på så sätt inte rollen som ett skydd, utan som en påskyndare av krisen.
Måste vi verkligen godta ännu större budgetunderskott för att kompensera detta?
Det vore verkligen paradoxalt!
Herr talman!
Såsom Europas utgångspunkt ser ut i dag krävs det under alla förhållanden ytterligare ett antal år av svårigheter och spänningar innan regeringarna blir varse denna grundläggande sanning: alla uppför sig mycket bättre när var och en tjänar på en ekonomisk politik anpassad efter egna behov.
