# ID: svediakorp-gov417849
# author: Michel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,087
# sentences: 102
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, mina damer och herrar!
Jag skall svara snabbt på ett antal frågor, tyvärr ganska kortfattat, eftersom jag inte kan stanna kvar under hela sammanträdet.
Jag skulle först och främst vilja ge en del kompletterande information om konventet.
Flera ledamöter har tagit upp den frågan.
Viktigt att påpeka är att principen att sammankalla ett konvent som skall förbereda regeringskonferensen är avklarad, eftersom det var det frågan gällde.
Att regeringarnas, kommissionens, de nationella parlamentens och Europaparlamentets företrädare skall delta i konventet - dvs. en sammansättning med fyra parter - är också avklarat, det är uppenbart.
Detta deltagande skulle kunna se ut på följande sätt: företrädare för regeringarna - man talade om siffran 15 företrädare, 16 ledamöter från Europaparlamentet, 30 ledamöter från de nationella parlamenten samt en företrädare för kommissionen.
Jag skall dock inte börja med att starta en debatt om siffror.
Viktigt att komma ihåg är att antalet deltagare i konventet bör vara relativt begränsat.
Det får inte vara exponentiellt.
Om man vill behaga skulle man visserligen kunna tillåta det, men då skulle konventet inte bli funktionsdugligt.
Den aspekten bör man komma ihåg.
Vid Europeiska rådets möte i Laeken kommer man utan tvekan att utse - det är i den riktningen man tycks gå - en ordförande, som skall biträdas av ett presidium sammansatt av åtminstone en medlem från varje part i konventet samt ett sekretariat.
Konventet kommer inte att ha mandat att anta en definitiv text, men på det här stadiet - jag tror det var Barón Crespo som ställde frågan om det rör sig om förslag, om alternativ - på det här stadiet, som sagt, är vi mer positiva till alternativ än till förslag, eftersom alternativen aldrig bara är varianter, förslag, även om instanserna självklart måste välja bland alternativen.
Jag försvarar inte den ena eller andra ståndpunkten: jag talar bara om hur saker och ting förhåller sig.
Om det bara hängde på mig skulle man gå mycket längre, tro mig, än till förslag.
Det skulle vara mer radikalt.
Jag måste emellertid anpassa mig till ordförandeskapets kostym ...
Jag rapporterar således det jag anser mig behöva rapportera till er för att agera i öppenhet.
Jag kan inte bättre.
Konventets arbete bör inledas så snart som möjligt, under spanskt ordförandeskap, dvs. under det första halvåret 2002.
Jag tillåter mig också att ta upp två saker apropå konventet: det är viktigt att ni inte bara kommer ihåg det, utan att ni också kan diskutera det och framföra er ståndpunkt i frågan.
Först och främst kandidatländernas deltagande, en viktig komponent.
I Genval avtecknade sig en tämligen stark samsyn om behovet av att kandidatländerna deltar i konventet.
Lutar man mot att ge dem en status med yttranderätt, kvarstår uppgiften att fastställa de närmare bestämmelserna för hur de skall företrädas.
Ordförandeskapet föreslår tre möjliga formler: antingen skall de redan från början ha lika många företrädare som medlemsstaterna, dvs. en företrädare från varje regering och två ledamöter från varje nationellt parlament - vilket man skulle kunna tänka sig, eller en företrädare per land så länge konventets arbete pågår, eller - den tredje möjliga formeln - att antalet företrädare växlar, dvs. att dessa länder skulle ha en företrädare fram till det att anslutningsfördraget har undertecknats, och efter undertecknandet lika många företrädare som medlemsstaterna.
Man skulle också kunna bjuda in en grupp företrädare från Ekonomiska och sociala kommittén och en grupp företrädare från Regionkommittén, som observatörer.
Så ser de idéer ut som ligger på bordet.
På vilket sätt skall det civila samhället delta?
Idén om ett civilt forum har i allmänhet mottagits positivt av delegationerna.
Det har dock ställts ett antal frågor om forumets sammansättning - med detta syftar man på urvalet av dem som skulle företräda det civila samhället - vidare om bestämmelser för forumets organisation, karaktär och kopplingar till konventet.
Man funderar t.ex. på utfrågningar, en hel rad modeller och kopplingar av det slaget.
Ordförandeskapet anser att detta forum kan sättas samman på två sätt.
Antingen som en utvidgad församling, i vilket fall man måste fastställa exakt sammansättning, roll och funktionssätt, eller ett strukturerat nätverk som inrättas på europeisk nivå, bestående av organisationer som företräder det civila samhället.
Nätverkets organisationer skulle få officiell information om konventets arbete, och deras skriftliga bidrag skulle ingå i den officiella dokumentation som överlämnas till konventets medlemmar.
De skulle vidare frågas ut av konventet - enligt närmare bestämmelser som behöver fastställas, och i förekommande fall skulle de också kunna höras av konventet om specifika frågor.
Om man gick i den riktningen skulle det troligtvis vara lämpligt att utse en samordnare på politisk nivå, som utses antingen av Europeiska rådet i Laeken eller av själva konventet.
Detta var den kompletterande information jag ville ge er i fråga om konventet, så att de idéer som detta kan ge eller inspirera er kan nå fram till oss.
Det är nämligen syftet med den här typen av utbyten.
Jag är således helt öppen för alla synpunkter och idéer, för alla förslag i frågan.
Flera av er talade om säkerheten i Bryssel.
Jag delar er oro.
Jag tror mig veta att det inte finns några principiella svårigheter, förutom när det gäller en aspekt, nämligen problematiken med det villkorslösa tillträdet till belgiskt territorium.
När det gäller denna aspekt stöter vi på vissa svårigheter, jag skall försöka analysera ärendet och titta närmare på saken, men är inte övertygad om att det inte kommer att ställa till med ett antal problem.
I övrigt tycks man snabbt kunna nå fram till ett avtal ganska snabbt.
Jag lovar er att ta upp detta så snart jag kommer tillbaka till inrikes- och justitieministeriet, för att så snart som möjligt meddela er hur era frågor konkret har följts upp.
Jag vill framhålla något som framgår av våra debatter och som också jag verkligen är mycket uppmärksam på.
Att genomföra en arsenal av åtgärder för att bekämpa terrorismen effektivt kommer med nödvändighet - man får inte blunda för detta - att öka risken för åtgärder som inskränker friheten.
Barón Crespo påpekade detta och Lannoye uppmärksammade oss på den frågan.
Jag har här i kammaren redan hört uttalanden där det framgår att somliga inte har förstått detta: vore jag tvungen att omsätta Berthus program i praktiken skulle det helt klart leda oss rätt in i ett frihetsberövande samhälle, som inte skulle ha något att göra, ursäkta att jag påpekar det, med livskvaliteten och den demokratiska kvaliteten i våra samhällen.
Så är det, det är min uppfattning, och den delar jag med andra.
Enligt min mening måste man vara vaksam, för detta är verkligen viktigt.
Man får inte använda terroristbekämpningen som förevändning för att återuppväcka gamla samhällsfördomar.
Det vore mycket farligt: jag är således inte positiv till det.
Den svårighet vi ständigt kommer att konfronteras med är just att ständigt behöva utvärdera vårt handlingsutrymme.
Men låt oss för Guds skull inte ge efter för en säkerhetsfobi, för då skulle vi alla förr eller senare bli offer, och demokratin skulle förlora på det.
(Applåder)
Lannoye insisterade - och även andra - på något mycket viktigt när det gäller vår utrikespolitik, och jag delar hans ståndpunkt till fullo: våra fienders fiender är inte nödvändigtvis våra vänner.
Jag håller självklart med er.
När man slår in på en väg som denna kan man givetvis lockas att försöka dölja, inte se eller glömma realiteter med denna samförståndskoalition som täckmantel, en koalition som med nödvändighet grundas på stundens behov och i viss uträckning på känslor, berättigade sådana.
Jag tror det var i går i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik som man bl.a. ställde följande fråga till mig: " Har ni förhört era partner om statsterrorism? "
Vi får inte förlora den aspekten ur sikte i vårt europeiska engagemang och sätt att gå till väga, i våra värderingar.
Det stämmer att vi måste vara uppmärksamma på detta, med andra ord inte glömma att länder, realiteter och enheter som ingår i denna koalition också måste, i viss utsträckning, redogöra för vissa metoder, beteenden och politiska åtgärder.
Jag erkänner således att vi måste undvika all form av världsfrånvändhet i det avseendet och inte glömma att framhärda med vår kamp och vår omvändelseiver till förmån för ett demokratiskt samhälle överallt i världen där det är möjligt.
Jag håller således med om att Internationella brottmålsdomstolens roll bör utökas.
Efter hand märker man att det är absolut nödvändigt att förfoga över ett så pass viktigt verktyg.
Man frågar mig om jag är positiv till att stadgan om de grundläggande rättigheterna införlivas i en författning.
Alla känner till min uppfattning på den punkten.
Jag tror tyvärr inte att alla är tillräckligt mogna för detta.
Samtidigt anser jag att alla har argument att göra gällande och att debatten således bör fortsätta.
Förr eller senare kommer vi dit.
En annan viktig punkt: man ställde frågor om faran med frihetsbegränsningar.
Om man tittar på ett antal åtgärder - det var tal om frysning av tillgångar och ett antal andra åtgärder - stämmer det att brådskande åtgärder måste följas upp med en systematisk utvärdering, som helst skulle genomföras kort efter det att åtgärderna vidtagits, oavsett vilka de är.
Ett krav kommer naturligtvis att vara att åtgärder som vidtas i ett akut läge omvärderas tämligen omgående och regelbundet.
Man måste undvika det som ofta sker i vissa länder, som i Belgien, vars metoder jag känner till, nämligen att tillfälliga åtgärder upprätthålls i 50 år efteråt.
Jag ansluter mig således till dem som kräver garantier.
Fattar vi beslut om åtgärder i en akut situation måste vi också inrätta en mekanism för regelbunden omvärdering av åtgärderna i fråga.
I övrigt håller jag med om kärnan i de idéer och intressen som har uttryckts.
Dupuis talade om underrättelsetjänsternas effektivitet.
Jag måste säga att jag inte vet särskilt mycket om underrättelsetjänster, eftersom de är hemliga.
De är åtminstone effektiva ur den synpunkten.
Jag förordar helt enkelt mer regelbunden information, en mer driven integration och bättre samordning.
Jag tror att jag kommer att få medhåll på den punkten.
Herr Dupuis!
Mitt svar gällde också risken för att statsterrorism uppmuntras, i alla fall risken för att vissa länders förhållanden döljs.
Jag håller också med om att vi inte får ge upp våra ansträngningar, vår ihärdighet, vårt övertygelsearbete för att få somliga länder att införa demokrati.
Vi får inte dölja den aspekten eller låtsas som om problemet inte längre existerar i ett antal arabiska länder.
Vi måste fortsätta att framhålla detta.
Min personliga övertygelse är att vi måste stärka, överallt där det är möjligt, den politiska dialogen, en politisk dialog utan tabun.
Enligt min mening är det något som är helt möjligt att genomföra inom ramen för våra förbindelser.
Det rör sig om ett minimivillkor.
I samband med mitt besök i Iran kom vi överens om att inrätta en grupp mellan Europeiska unionen och Iran som endast skulle ha frågor om mänskliga rättigheter på dagordningen.
Detta godtogs.
Den här typen av initiativ måste bli fler.
Mina damer och herrar, herr talman!
Jag tror att jag har varit så fullständig som möjligt.
Kanske har jag glömt en och annan sak.
Jag kan i alla fall säga er att jag allmänt sätt ställer mig bakom de angelägenheter som uttryckts.
Jag har lyssnat till dem.
Och jag kan under alla omständigheter åta mig att vidarebefordra dem, när så krävs.
Jag kommer att göra allt för att så troget som möjligt framföra den information, de idéer, den kritik och de förslag som parlamentet har delgett mig i dag.
