# ID: svediakorp-gov417745
# author: Boumediene-Thiery (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 693
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Att delta i världskonferensen i Durban var viktigt för att högtidligt proklamera en förnyad allians mot diskrimineringen och för respekten för de mänskliga rättigheternas värdighet, men framför allt för att inleda en försoning, som är den enda vägen för att återskapa framtiden och freden.
Denna konferens var, såsom ministern sade, uppenbar i sin målsättning, komplex i sin omfattning och nödvändig för att bygga framtiden.
Parallellt hölls de icke-statliga organisationernas forum.
Även om slutförklaringen kan förefalla överdriven är den bara ett tecken på, inte ett brytning, utan en stor mångfald bland de icke-statliga organisationerna.
Man kan notera avsaknaden av de världsomfattande icke-statliga organisationerna, att icke-statliga organisationer när det gäller immigration i Europa i stort sett saknades.
Endast antirasistiska och solidaritetskämpande icke-statliga organisationer var närvarande.
Däremot kan man notera dynamiken i de internationella icke-statliga organisationerna i tvisten om makt, kravet på principer eller förstärkningen av en makt på plats, vilket ibland leder till lobbyarbete och till att de kallas frivilligt statliga organisationer.
Men i denna mångfald finns ändå en viss logik, de mäktigas logik: å ena sidan från de rika utvecklade länderna, de forna kolonisatörerna, och å andra sidan från de fattiga länderna, de som tidigare styrdes, där makten fortfarande i dag inte är särskilt demokratisk, men alltför ofta välsignas av oss i norr.
Orden har en innebörd.
Man måste kunna uttala orden för att finna en lösning.
Den grundläggande frågan handlar om att definiera termer: slavväsende, kolonialism, rasism, folkmord, apartheid eller militärockupation.
Alla dessa ord vittnar om dagliga katastrofer, som för övrigt är konsekvensen av diskrimineringar.
Man kan konstatera att den slutliga texten talar om ånger och beklagande, men man avstår från att be om ursäkt, och ännu mindre planera för gottgörelse, på nytt bekräfta folkens rätt att leva i fred och rättvisa, utan att hänvisa till internationell rätt.
Man kan slutligen beklaga den minimalistiska slutförklaringen som syftar till att göra alla nöjda och samtidigt upprätthålla en viss balans.
I förklaringen ifrågasätts inte bara dessa stora internationella mötens trovärdighet och effektivitet, man ställer också frågan om direkt demokrati, eftersom man faktiskt tar upp problemet med representativitet och gränserna för den delaktiga demokratin.
Ett sista klargörande när det gäller det som kallats konferensens gisslandrama.
Vem tar vem som gisslan?
Varför?
I vilket intresse?
Låt oss komma ihåg att Förenta staterna inte ville delta i detta möte, att de ofta hotat med att dra sig ur.
De icke-statliga organisationernas förklaring, hur hård den än är, var en bra förevändning för att undvika frågor som rör stora intressen som man inte vill ta upp, såsom gottgörelsen.
Flera stater, även europeiska, var i hemlighet lättade över att konferensen fokuserade på frågan om Mellanöstern, vilket gjorde att de smidigt kunde undvika frågan om ursäkter och skjuta upp frågan om behandling av kolonialskulden.
Låt oss inte glömma att rika länder i norr har byggt sin framgång på slavhantering och erövring av kolonier, och att de inte alla är beredda att fullt ut erkänna eller gottgöra brott som begåtts i det förflutna.
Dessa frågor om diskriminering av kvinnor, barn, homosexuella, invandrare samt upprätthållandet av det moderna slaveriet berör för övrigt fortfarande ett stort antal länder, som fortsätter att bedriva en repressionspolitik och vägrar att sätta sig på de anklagades bänk.
Denna makt upprätthålls fortfarande alltför ofta och man föredrar också att fokusera på en fråga, såsom den om Mellanöstern, där man kan hålla god min snarare än att redogöra för situationen för de mänskliga rättigheterna i sitt land.
Det viktigaste med denna konferens uppnåddes emellertid, nu återstår att önska sig en verklig uppföljning som gör det möjligt att inrätta och konkretisera projekt, riktlinjer och handlingsprogram som syftar till att förebygga och utrota diskriminerande situationer och se till att våra vackra tal äntligen blir verklighet.
