# ID: svediakorp-gov417744
# author: Ludford (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 720
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jag håller med den tjänstgörande ordföranden och kommissionen om att konferensen kan beskrivas som en blandad framgång.
Den fick dålig kritik i media - i vissa hänseenden med fog - men de som säger att det inte var värt att hålla en internationell konferens om rasism har fel.
För första gången under 25 års försök, fastställdes internationella normer för mänskliga rättigheter för de som är utsatta för rasdiskriminering.
Det är något att fira.
Vi har en grund att bygga på för att bekämpa ett av de stora hoten mot frihet, säkerhet och rättvisa i världen, och i Europa.
Men det är sant att konferensen fick en dålig start.
För det första med forumet för icke-statliga organisationer.
Även om många av forumets sammanträden var mycket givande och verkligen inspirerande, togs de icke-statliga organisationernas röst över av de som förespråkade ersättning för slaveri och de som förde linjen att sionism är rasism.
Dessa frågor dominerade också eller försökte att ta över regeringskonferensen.
Det fanns många antisemitiska skymfer, med till exempel seriebilder som cirkulerade som kunde ha funnits med i Julius Streichers publikationer från 1930-talet.
Det dokument som utarbetades vid forumet för icke-statliga organisationer var så dåligt att generalsekreteraren, Mary Robinson, inte kunde rekommendera det till regeringarna.
Vissa icke-statliga organisationer, däribland Amnesty International, var tvungna att ta avstånd från det.
Detta var en stor skam, eftersom så många människor hade rest till Durban med den seriösa avsikten att tala till världen om verkligt dagligt lidande.
Jag minns särskilt en kvinna som talade om problemen med interna flyktingar i Kina.
Det fanns också individer från många grupper som lider av enskild förföljelse, som romer och daliter, som ibland kallas kastlösa.
Det fanns onekligen en grad av cyniskt hyckleri som uppvisades av vissa stater som gömde sig bakom svartmålningen av Israel och Amerika, däribland vissa afrikanska länder med ett förfärligt förflutet med etnisk diskriminering eller överträdelser av de mänskliga rättigheterna, och arabländer som inte ville tala öppet om sin egen roll i slavhandeln.
Denna brist på ärlighet förringade konferensen.
Åsikterna kan skilja sig åt om huruvida USA och Israel gjorde det rätta genom att inte närvara.
Man kan säga att åtminstone Israels ståndpunkt var omöjlig.
Men visst drev USA: s frånvaro fram Europeiska unionen i frontlinjen.
Man kan fråga sig om EU var fullt förberedd för det.
Men Europeiska unionen, som på ett beundransvärt sätt leddes av Michel, vilket har sagts, mötte denna utmaning.
Jag måste särskilt hylla Michel, även om han är min liberala politiska kollega.
Han kom dit för att stanna i två dagar och stannade i en vecka.
Han uppvisade ett stort personligt engagemang för att se till att Europeiska unionen talade med en röst och en beslutsamhet - även om det ibland var med en dyster beslutsamhet - för att uppnå överenskommelser.
Denna framgång blev en verklighet.
När det gällde Mellanöstern var det språk som man enades om, på det stora hela, väl avvägt.
Jag anser också personligen att man hittade rätt läge i språket om slaveri när man nu talade om det som utgörande ett brott mot mänskligheten.
Det var tydligt att ersättning inte var den rätta vägen till gottgörelse att tala om.
Det ironiska i situationen var att afroamerikaner skulle ansöka om ersättning, och inte afrikaner, vilka inte utsattes för slavhandel.
En av mina besvikelser i Durban var slutligen att med betoningen på internationell diplomati, snarare än på inhemska förhållanden i det förflutna, kämpade Europeiska unionen för att finna ett utrymme för att betona sina egna växande och allt starkare förtjänster när det gäller att bekämpa rasism.
Det är synd att EU som sådant inte är representerat i FN-systemet, så att kommissionen och parlamentet endast är observatörer, även om den tjänstgörande ordföranden gjorde ett mycket bra jobb.
Det var förstås synd att kommissionären var förhindrad att delta av familjeskäl.
Vi måste finna ett sätt att stärka alla de europeiska institutionernas förmåga att fortsätta att inneha en ledande roll när det gäller internationella mänskliga rättigheter och arbete mot diskriminering.
