# ID: svediakorp-gov417742
# author: Cornillet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 813
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, herr minister!
Det är många som verkligen ifrågasatt nyttan av att kalla till Durbankonferensen.
Det internationella samfundet måste ju existera och samlas för att diskutera, även om motsatta intressen ibland uppstår, och jag anser att det inte nödvändigtvis är en lösning att resa.
Konferensen i Durban hade åtminstone förtjänsten att samla det internationella samfundet kring en fråga som onekligen oroar en mängd länder, eftersom denna farsot finns i hela världen, och inget land slipper undan en eller annan form av rasism eller diskriminering.
Det var därför ett tillfälle att sammanfatta och ställa diagnos, och vad skulle diagnosen tjäna till om det inte fanns något botemedel?
Vad kunde vi förvänta oss av Durbankonferensen?
Herr Michel!
Jag vet ännu inte om den kommer att innebära en framgång på lång sikt.
Vad vi vet är på vilket sätt den misslyckades, nämligen att det inte blev någon slutförklaring, någon bekräftelse på en världsomspännande strävan att bekämpa rasismen och finna lämpliga instrument för att göra det.
Målsättningen i Durban var att upprätta en förteckning över en hel rad världsomspännande instrument, upprätta ett åtföljande dokument, utarbeta nya strategier för att bekämpa rasismen liksom handlingsprogram - som ni räknade upp, herr minister -, som staterna kan använda för att, beroende på subsidiariteten som är nyckeln i frågan, kunna kämpa mot rasismen och diskrimineringen.
Vilka lärdomar kan vi dra av detta?
Det förefaller som om vi lyckats undvika tre blindskär.
Det första, som ni redan tagit upp, är självfallet Mellanösternfrågan.
Varje förståndig människa vet mycket väl att det inte var i Durban som Mellanösternproblemet skulle ha lösts.
Det förekom visserligen försök att göra detta till huvudfrågan.
Jag tror att detta blindskär lyckligtvis kunde undvikas.
Det andra blindskäret gällde kompensationen.
Det förelåg en verklig illvilja, för att inte säga fördärv, eftersom det fanns risk för att utvecklingsstödet skulle reduceras till en form av kompensation.
Såsom Michel på ett så utmärkt sätt betonade är vi alla medvetna om vissas historiska betydelse på området.
Vi måste verka för solidaritet mellan människor och inte en evig skuld som, i ekonomiska termer, till slut skulle upphöra, eftersom all beräknad kompensation självfallet till slut måste betalas förr eller senare.
Det tredje blindskäret gäller förteckningen över offer.
Vissa hade velat upprätta en lista.
Det gäller för oss, för romer och sinti, det gäller även för dalit.
Risken med att upprätta en förteckning är att man självfallet sedan upprättar en hierarki mellan offren, och vissa kan då betraktas som mer offer än andra, vilket förefaller mig fullständigt improduktivt när det gäller rasism och diskriminering.
Förklaringen är egentligen godtagbar och jag skulle här helt officiellt vilja tacka Michel för den avgörande roll han spelat i sin egenskap av medlare, talesman, förklarare - om jag törs använda denna nybildning -, och ni betonade det lyckligtvis, Europa - och jag tror inte att det enbart har med Förenta staternas avresa att göra - kunde använda hela sin tyngd eftersom ni personligen engagerat er så mycket och Europa, det var inte bara femton länder, utan dessutom ytterligare tretton länder.
Det var faktiskt en stor del av mänskligheten som funderade över denna fråga.
Såsom kommissionären nämnde gjorde de icke-statliga organisationerna delvis bort sig.
Det innebär faktiskt att man måste ifrågasätta deras representativitet.
Som väl var deltog inte grundläggande partner - som Amnesty International och Human Rights Watch - i den slutliga förklaringen, men vi måste kanske se över stödet som vi kan ge till de icke-statliga organisationerna eftersom de i stor utsträckning minst sagt avsade sig ansvaret därborta.
Vi är mycket uppmärksamma på den konkreta karaktären, herr minister.
Europeiska unionen är kanske inte den som ligger mest efter när det gäller kampen mot rasism och diskriminering, men vi behöver fortfarande anstränga oss.
Låt oss därför utnyttja de åtgärder vi kan genomföra bland de 225 artiklarna.
Avslutningsvis - och jag skall sluta med den punkten - vill jag bara betona hur olämplig representativiteten är i vårt parlament.
Denna punkt kommer att återfinnas i den gemensamma resolutionen.
Europeiska unionen företräds kort sagt av den tjänstgörande ordföranden, Europeiska gemenskapen företräds som observatör både av kommissionen och parlamentet.
Här finns definitivt anledning till diskussion, för att Europaparlamentet skall kunna få en bättre ställning vid internationella konferenser, en annan plats än som observatör tillsammans med kommissionen.
Denna punkt tar emellertid upp problemet med omförhandling av det institutionella avtalet av den 5 juli 2000.
Förslaget återfinns i den gemensamma resolutionen som strax kommer att gå till omröstning här i parlamentet.
