# ID: svediakorp-gov417741
# author: Diamantopoulou (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,053
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EL) Herr talman, herr minister, mina damer och herrar!
Konferensen i Durban innebar ett stort steg framåt i strävandena att skapa global enighet, global politisk samstämmighet i frågor som rör rasdiskriminering, rasism, främlingsfientlighet och intolerans.
Jag vill till att börja med gratulera det belgiska ordförandeskapet men, eftersom det hela tiden är fråga om människor, i synnerhet biträdande premiärminister Michel, som spelade den ledande rollen vid denna konferens, där han lyckades bevara den inre sammanhållningen mellan medlemsstaterna, samtidigt som han tagit på sig den främsta bördan för att genomföra förhandlingarna på global nivå.
Jag skulle vilja tacka Europaparlamentet och dess delegation för deras mycket viktiga medverkan vid konferensen och för den viktiga roll de spelade under alla överläggningarna.
Jag vill säga att kommissionen är nöjd med delegationens insatser och dess stöd till ordförandeskapet.
Jag skulle också vilja förklara för parlamentet och be om ursäkt för att jag inte personligen kunde närvara vid konferensen.
Ett hälsoproblem i min familj bara tre dagar före konferensen gjorde det omöjligt för mig att resa dit.
Konferensen var synnerligen känsloladdad, tung och svår.
När Förenta staterna lämnade konferensen i förtid, fick Europeiska unionen rollen som huvudtalare och kom i själva verket att bära den främsta bördan vid förhandlingarna.
Jag anser att Europeiska unionen genom sin medverkan vid konferensen förbättrat sitt internationella anseende, eftersom man i en utomordentligt fientlig omgivning lyckades slutföra viktiga förhandlingar, samtidigt som man behöll sammanhållningen mellan medlemsstaterna men även lyckades bevara ett gott förhållande till och samarbete med kandidatländerna.
Denna konferens kan förvisso anses som en framgång, i synnerhet om man jämför den med de tidigare försök som gjordes 1978 och 1983.
Man framförde ett globalt budskap och framlade konkreta förslag i globalt samförstånd.
Vad man skulle kunna anmärka på är att man under den åtta dagar långa konferensen ständigt hade fel dagordning.
Konferensens huvudsyfte var att komma fram till en modern definition av rasismen och åtgärder för att bekämpa den på global nivå.
Och detta skulle ha varit den stora framgången för att ta itu med dagens problem.
Dessa båda frågor hade ingen framskjuten plats på dagordningen.
De frågor som kom att dominera var i stället Mellanöstern och oförrätter i det förgångna.
Man kan naturligtvis inte glömma det förgångna.
Det är nödvändigt med ingående kunskaper om det förgångna, så att vi kan lära av tidigare misstag och undvika en upprepning av dem.
Men när det förgångna fungerar som ett gift i relationerna, i samarbetet, i försöken att komma överens, i framtidsarbetet, då är det verkligen ett stort hinder.
Under konferensen rådde det en fientlig atmosfär, såväl på regeringsnivå som i fråga om de icke-statliga organisationerna.
Och jag måste tillstå att jag har sett texter med ett hatpräglat språk, som ingalunda kan bidra till försoning, till byggandet av en bro mellan staterna, en bro mellan framtiden och det förgångna.
Ett sådant språk måste under alla omständigheter undvikas, i synnerhet vid internationella konferenser, där alla världens stater deltar.
Jag skulle i korthet vilja beröra frågan om de icke-statliga organisationerna.
Europeiska kommissionen har konsekvent uttalat sig för de icke-statliga organisationernas deltagande i konferensen.
Vi sätter särskilt stort värde på deras medverkan vid utformningen men också genomförandet av de politiska åtgärderna.
Kommissionen har avsatt den betydande summan 3,7 miljoner euro för att stödja Förenta nationerna, närmare bestämt kommittén för mänskliga rättigheter, för att underlätta de icke-statliga organisationernas medverkan, i synnerhet organisationer från de länder som inte kunnat täcka deras kostnader.
Jag måste säga att det råder tveksamhet om resultatet av deras medverkan, och jag tycker att man blev besviken över slutkommunikén, slutförklaringen från de icke-statliga organisationernas forum, vilken Mary Robinson vägrade att presentera, därför att den innehöll uttryck, som väcker gammalt agg till liv.
Det är naturligtvis viktigt att vi inte drar alla över en kam.
Jag måste säga att de stora och viktiga icke-statliga organisationerna mot rasism, såsom Amnesty International och Human Watch, men också andra icke-statliga organisationer, uttryckte en avvikande mening och tog offentligt avstånd från de aggressiva och problematiska formuleringarna.
Forumet kom nämligen tyvärr att domineras av mycket konkreta och speciella frågor.
Jag har redan fått veta att vissa medlemsstater nu omprövar formerna för finansiering, och kommissionen avser naturligtvis att företa en liknande omprövning.
Herr talman, mina damer och herrar!
Trots att många länder, av inrikespolitiska skäl, inte klarat av en mera omfattande medverkan vid Durbankonferensen, måste jag säga att man ändå lyckats åstadkomma en överenskommelse, som utgör grunden för vidare samarbete på global nivå.
Det finns ett tydligt budskap, vilket också framhölls av ministern, om bekämpning av rasismen på global nivå, och naturligtvis har alla länder en skyldighet att anta nationella handlingsplaner, handlingsplaner som gäller lagstiftningen, villkoren för de politiska partierna, utbildningen, sysselsättningen, det sociala och kulturella livet.
Vi får emellertid inte slå oss till ro.
Den senaste tidens händelser efter den 11 september har visat hur lätt och många gånger urskillningslöst rasismen och främlingsfientligheten kan blossa upp igen.
Om vi har lärt oss någonting i Durban, så är det att vi måste undvika att stigmatisera kollektiv, etniska grupper, religiösa minoriteter.
Vi kan inte lägga en kollektiv skuld på kollektiv av människor, utan vi bör i stället fördöma konkreta politiska åtgärder eller andra politiska ledningar, som bär ansvaret för politiska misstag.
Kommissionen kommer även i fortsättningen att satsa sina krafter på att bekämpa rasismen i samarbete med medlemsstaterna, och den kommer att följa en mycket ambitiös dagordning, som går ut på att genomföra, att införliva det paket med lagstiftning mot diskriminering som beslutades i fjol senast år 2003 i alla medlemsstaterna, att genomföra det speciella program mot diskriminering som redan satts igång.
Kommissionen kommer även att stödja Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, med säte i Wien, så att det kan göra en aktiv och effektiv insats.
