# ID: svediakorp-gov417740
# author: Michel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,766
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Jag är glad att i dag få tillfälle att lämna en första sammanfattning av resultatet från den tredje världskonferensen mot rasism, rasdiskriminering, främlingshat och den intolerans som hör dit, en konferens som ägde rum i Durban den 31 augusti till den 8 september i år.
Konferensen i Durban kan betraktas som en framgång på flera sätt, trots den svåra politiska situation våra förhandlingar ägde rum i, och trots det faktum att denna konferens redan i förväg betraktades som ett misslyckande.
Låt oss börja med de konkreta resultaten: detta var den första FN-konferensen som ägnas åt kampen mot rasismen, och som ledde till att en politisk förklaring och ett handlingsprogram kunde antas enhälligt.
Konferensen i Durban var framför allt ett tillfälle att förstärka denna grundläggande kamp mot rasistiska avarter, tendenser till diskriminering och intolerans, som dagligen är verklighet för miljoner människor, som alltför ofta är tysta offer när deras värdighet angrips.
Även om inga större framsteg har gjorts i de antagna texterna vad frågans kärnpunkt beträffar, så kommer en stark politisk vilja till att utrota rasismen till tydligt uttryck i det teoretiska övervägandet om bekämpning av rasism.
Samtidigt uppmanar man till att genomföra ett imponerande antal konkreta åtgärder som syftar till en världsomfattande kamp mot detta gissel.
Majoriteten av de 220 artiklarna i åtgärdsprogrammet består således av förebyggande åtgärder, utbildnings- och skyddsåtgärder som syftar till att utrota rasismen på alla nivåer, liksom av strategier som innebär en strävan efter fullständig och total jämlikhet för alla människor i världen.
Som exempel skall jag nämna ett par åtgärder som skall förstärka de nationella och regionala institutionerna för bekämpning av rasism och som skall uppmuntra dem att intensifiera sitt inbördes samarbete.
Andra åtgärder skall främja uppfostran till respekt för de mänskliga rättigheterna, mentalitetsförändringar och icke-diskriminerande tillgång till undervisning.
Ytterligare andra åtgärder ställer de politiska partiernas roll i förgrunden för att de skall utveckla interna uppförandekoder som förbjuder deras medlemmar att framföra offentliga förklaringar som hetsar till rasism.
Dessutom finns det också åtgärder som skall främja kampen mot rasism på arbetsplatserna.
Åtgärdsprogrammet omfattar samtidigt ett antal lagstadgade, rättsliga, lagstiftningsmässiga och administrativa åtgärder som skall förebygga rasism och erbjuda skydd mot denna farsot.
Tiden var för kort för att föra alla förhandlingar i hamn.
Det gick således inte att avsluta diskussionerna om vissa viktiga punkter, som kastsystemet eller rasdiskriminering vid tillämpning av dödsstraffet.
Europeiska unionen lyckades dock att få med sådana viktiga ämnen som " the gender issue ", ett bättre skydd för barn och kampen mot människohandeln, framför allt med kvinnor och barn, i alla definitiva texter.
Jag skulle här också vilja betona de svårigheter som bottnar i användningen av begreppet " ras ".
I dag står det fast att varje teori som håller fast vid existensen av olika mänskliga raser är vetenskapligt felaktig.
Europeiska unionen önskar att man inom språkbruket följer denna utveckling.
Unionen anser att användandet av begrepp som innesluter existensen av olika raser skall förebyggas.
Vi vill här inte förneka den mänskliga rasens mångfald, utan betona dess enhetlighet och på så sätt bekämpa de nuvarande formerna av rasism som regelbundet stöder sig på påståenden av den typen.
Men på grund av det starka motståndet från vissa stater kunde vi inte göra några påtagliga framsteg på det området.
Europeiska unionen redogjorde för sin principiella ståndpunkt i det ämnet i ett sista uttalande, och det kommer också att tas med i rapporten från konferensen.
Vad strategierna beträffar kommer staterna att uppmanas att utarbeta en politik och en handlingsplan för att bekämpa rasismen och att genomföra åtgärdsprogrammet från Durban.
De uppmanas också att fortsätta att samarbeta inom rättsliga internationella sammanhang, framför allt med kommittén om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och FN: s kommissariat för mänskliga rättigheter som ansvarar för att följa upp genomförandet av de texter som antogs i Durban.
Den politiska omfattningen av kompromissen om orsakerna och ursprunget till rasismen är, det tror jag att jag kan påstå, en annan grundläggande framgång från konferensen i Durban.
Jag har precis som ni läst vissa uttalanden.
Jag vill inte inleda någon polemik i frågan, men jag skulle ändå vilja säga följande när det gäller förlåt och ursäkter, som man förefaller förebrå dem som förhandlade i Durban - jag hörde till dem och jag erkänner att jag fick kämpa hårt för att få igenom denna text - jag skulle vilja säga att självfallet var inte vi i vår generation eller ens den föregående generationen aktörer vare sig i den alltför ofta urspårade koloniseringen, eller i slavväsendet, men till dem säger jag ändå detta: hur kan man nöja sig med att notera fakta, så banala som dessa, och vägra att i deras frånvaro ge rättvisa åt dem som fortfarande i dag bär på dåligt läkta ärr?
Jag skulle vilja bemöta det som stått i pressen, för det handlar inte här om att inställsamt och naivt odla en känsla av orättvisa, nej det handlar om att i våra fäders namn erkänna att det onda som skedde var moraliskt diskutabelt, eller till och med klandervärt.
Det handlar också om att säga till tidigare eller nuvarande offer att vi vet att vår historia inte alltid varit strålande och att vi med detta erkännande, i andras ställe självfallet, avser att erkänna att det fanns förmildrande omständigheter och att det därmed handlar om att föreslå ett verkligt partnerskap som bygger på ömsesidig respekt, långt ifrån förödmjukande förmyndarmentalitet och eländiga gester från en tillräcklig och övermätt beskyddarinna.
Jag ville därför återkomma en liten stund till detta resultat.
Jag tror att resultatet från Durban innebär positiva framtidsutsikter för den fortsatta dialogen mellan nord och syd.
Europeiska unionen har erkänt och fördömt det enorma lidande som orsakats av tidigare och nuvarande former av slaveri och människohandel, överallt där det har ägt rum, liksom kolonialismens mest förkastliga aspekter.
Unionen har erkänt att slaveri och människohandel är ett brott mot mänskligheten och att de alltid borde ha varit det.
Durban var därför ett tillfälle att möta vårt gemensamma förflutna: vissa såg det som en handling av beklagande, andra som en handling av ånger, och andra slutligen som en handling av ursäkt.
Det som framför allt är viktigt, tror jag, är viljan att avsluta de mörkaste kapitlen i vår gemensamma historia för att kunna bygga en ny relation grundad på ömsesidig respekt, solidaritet och partnerskap.
En uppmaning har lämnats att mer medel skall beviljas utvecklingsländernas initiativ, bl. a. det nya afrikanska initiativet.
Det finns en annan punkt som jag inte vill förbigå i tysthet.
Durban var avslutningsvis en framgång i och med att medlemsstaterna i Europeiska unionen under hela förhandlingsprocessen förblev enade.
En intensiv samordning genomfördes med stöd från rådets sekretariat, och de associerade länderna hölls hela tiden informerade.
Det är detta nära samarbete som gjort det möjligt för ordförandeskapet att, med behörigt mandat från sina europeiska samarbetspartner, förhandla om känsliga kompromisser med företrädare för berörda geografiska grupper, liksom med ordföranden och generalsekreteraren för konferensen, fru Zouma respektive fru Robinson.
En regelbunden samordning med gruppen från väst gav också resultat.
Europeiska unionen och dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har gått stärkt ur Durbankonferensen.
Durban bevisade att Europeiska unionen kan tala med en röst om den svåra men grundläggande frågan för mänsklighetens framtid: kampen mot rasismen och kampen för att den mänskliga värdigheten skall respekteras.
Europeiska unionen har gjort sig gällande som en ofrånkomlig samtalspart och medlare.
Unionen har lagt fram en bild av enhet och enhetlighet, förenat öppning med beslutsamhet, utifrån förhållandena.
Det har stärkt dess trovärdighet, liksom dess ställning på det internationella planet.
Den mycket stora flexibilitet och det öppna sinne som Europeiska unionen visade prov på i diskussionerna om Mellanöstern är ett bevis för detta.
Förhandlingens tyngd vilade verkligen på Europeiska unionen huvudsakligen, efter att Förenta staterna och Israel gav sig av.
Fredsprocessens nystart i regionen är en av Europeiska unionens prioriteringar.
Unionen ansåg emellertid att konferensen i Durban, som gällde kampen mot rasismen, inte var rätt forum för att behandla denna fråga.
Eftersom de arabiska och islamiska länderna verkligen insisterade på att denna fråga skulle behandlas i Durban accepterade Europeiska unionen att aktivt delta i utarbetandet av en konsensustext, som lades fram av det sydafrikanska ordförandeskapet.
Europeiska unionen kunde i denna text bibehålla de principer den anser som grundläggande, nämligen en balanserad text med en stark uppmaning till att återuppta förhandlingarna och upphöra med våldet, och uttryckte samtidigt sin oro inför den ökande antisemitismen och islamfobin i världen.
Ett omnämnande av förintelsen behölls medan ekvationen " sionism är lika med rasism " försvann, vilket var ett villkor och en förutsättning.
Detta var vad vi uppnådde i Durban.
Det handlar nu om att se framåt och genomföra de åtaganden vi universellt undertecknade i Sydafrika.
Jag vill betona att alla måste få kännedom om den positiva omfattningen av denna konferens.
Var och en av oss, särskilt staterna, måste nu ta itu med att lyfta fram den exemplariska framgången som Durbankonferensen innebar för Europeiska unionen.
Jag tror därför att vi kan vara relativt nöjda.
Jag skulle bara vilja säga att man ännu bättre kan bedöma framgången med denna konferens om man för ett ögonblick tänker sig vad det skulle ha inneburit som budskap eller som negativt tecken om Durban inte lyckats.
Jag tror att det i dagens situation säkerligen inte hade hjälpt.
Jag tror därför att vi gjort vad vi skulle, vi gjorde exakt det som vi skulle, förefaller det mig, under extremt svåra förhållanden.
Jag är mycket glad över att vi lyckades, för Europeiska unionens räkning och med kommissionens stöd, med stöd från rådet och med stöd från de femton medlemsstaterna, men också, och det är mycket viktigt, med stöd från de tretton kandidatländerna, att vi alltså lyckades rädda denna konferens.
Om vi inte hade lyckats rädda konferensen tror jag att det skulle ha fått relativt negativa konsekvenser under lång tid.
