# ID: svediakorp-gov417656
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,347
# sentences: 106
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Fru talman!
Situationen var redan dålig och nu har den förvärrats.
Jag håller fullständigt med det som har sagts här i eftermiddag om situationen för folket i Afghanistan.
Vi satte upp Afghanistan på förteckningen över så kallade bortglömda kriser när vi fastställde 2001 års program och prioriteringar för ECHO.
Vi hade en utgiftsnivå på ungefär 23 miljoner euro, vilket skulle ha täckt fortskridandet fram till nyår av den allra sista verksamheten som vi finansierade där.
Vi hade faktiskt 29 europeiska icke-statliga organisationer som utförde humanitärt bistånd inom Afghanistan.
De var alla där den 11 september.
Den 11 september var jag på väg till ett uppdrag i Afghanistan och Pakistan.
Jag skulle ha mött doktor Masood, det talibanska ledarskapet och ha rest runt hela landet och sett det arbete som de icke-statliga organisationer som vi finansierar utfört.
Jag blev tvungen att ställa in resan.
Morgonen därpå tog vi tåget tillbaka till Bryssel från London, men vårt bagage fanns redan på planet till Islamabad.
Nu har situationen, som jag sade, förvärrats.
Vintern närmar sig.
Vintern är en så dominerande del av verkligheten där att de militära striderna till och med under normala år mer eller mindre upphör, enbart för att det är så svårt att ta sig fram.
Så det humanitära biståndet står nu inför en verkligt otäck utmaning.
Den internationella personalen vid alla de olika biståndskontoren och de icke-statliga organisationerna har alla dragits tillbaka från landet.
Det är dock mycket uppmuntrande att se att den lokala personalen fortsätter att dela ut livsmedel - om livsmedlen inte har tagits över av talibanerna - och fortfarande driver hälsoinrättningar och tillhandahåller utbildning där det är möjligt.
Att uppnå korrekt och sann information är oerhört svårt, men vi kan se att de försöker att hålla dessa verksamheter igång till och med i denna situation.
Hotet med en attack utifrån har förstås lett till stora befolkningsförflyttningar.
Detta får också till följd att vi inte kan lita på att människor får tillgång till de olika livsmedelslagren som de brukade, eftersom de har flytt ut på landsbygden i miljontals och förlorat tillgången till de livsmedel som de hade tillgång till i städerna.
Så den interna situationen är oerhört dålig och de människor som lyckas ta sig till gränsen ser ännu svagare ut än de gjorde förut.
Ungefär sex miljoner afghaner beräknas vara helt beroende av livsmedelsförsörjning utifrån.
Om det inte går att lämna förnödenheter där innan vintern kommer - och det är mest troligt - kommer vi att stå inför ett mycket allvarligt hot inom mindre än ett halvår, även om saker och ting utvecklas väl när det gäller stabilitet.
Själva logistiken med vad som kommer att behövas längre fram, till och med baserat på vad som i bästa fall kan hända, utgör en oerhörd utmaning.
Vi har gett vårt mycket aktiva stöd till de olika FN-organisationerna, och deltog vid den afghanska stödgruppens möte i Berlin den 27 september.
FN har lanserat en FN-givaruppmaning till stöd för nödbistånd.
I uppmaningen efterlyser man ungefär 580 miljoner amerikanska dollar från i dag och fram till mars nästa år för att garantera att detta humanitära bistånd kommer att förverkligas, och för att skydda vad som beräknas till ungefär 7,5 miljoner afghaner.
120 miljoner amerikanska dollar krävs omedelbart.
Finansiering för denna vädjan verkar faktiskt vara mindre av ett problem än den allmänna frågan om åtkomsten till internt förflyttade människor och flyktingar.
Det finns motsatta åsikter i diskussionen när det gäller huruvida betoningen skall placeras på att hålla de ytterligare migrationsflödena inom Afghanistan eller på att uppmuntra Pakistan och Iran att öppna sina gränser, vilket UNHCR har för avsikt att göra.
Min personliga analys av detta är att vi endast i mycket liten utsträckning kan påverka dessa människors val.
Saker kan ske och vi måste vara mycket anpassningsbara för att kunna göra vad vi behöver göra beroende av hur saker och ting utvecklas.
Vi har aldrig varit tvungna att utarbeta en beredskapsplan med så få givna faktorer och så många okända faktorer.
Behovet av att hålla livsmedelsbiståndet igång var centralt i diskussionen vid afghangruppens möte.
Alla var eniga om det överhängande behovet, men instämde i att utsikterna för att faktiskt genomföra sådant bistånd var ganska dåliga.
De flesta mötesdeltagare hävdade att distribution av livsmedelsbistånd utan närvaron av utländska personer som är stationerade i landet kunde utsätta de afghanska parterna för onödiga risker.
Min tidigare hänvisning till afghansk lokal personal som fortsätter med det de gjorde innan dessa utländska personer var tvungna att lämna landet hänger samman med leveranserna av befintliga livsmedel och andra lager.
Det är en mycket svårare och mer krävande uppgift att hantera sändningarna med nya förnödenheter som kommer in, med tanke på den interna situation som råder i dag.
Läget är annorlunda i den nordöstra delen, som kontrolleras av norra alliansen, och i resten av landet.
Men ur humanitär synvinkel är det ganska uppenbart att vår verksamhet måste inriktas på hela landet.
Det är så det måste gå till.
Vi använder tre finansiella verktyg för att finansiera biståndet till den afghanska befolkningen.
Först och främst - och detta är för att få klarhet i det hela - har vi under de tio senaste åren försett internt förflyttade personer i Afghanistan och flyktingar i grannländer med humanitärt bistånd på mer än 400 miljoner euro: ECHO-fonder, lindring när det gäller torka och svarsverksamhet som livsmedelsbistånd, återuppbyggnad av jordbruket, återuppbyggnad av vatten- och sanitära anläggningar, stöd för internt förflyttade personer och flyktingar i Pakistan, såväl som förhindrande av förflyttningar och stöd för återvändande personer.
Så detta är mer än bara livsmedelsbistånd.
ECHO och de organisationer som arbetar med våra pengar har lyckats bygga upp en portfölj med meningsfull verksamhet som de har kunnat fortsätta med.
Jag vill lägga till att ett olyckligt internationellt fall inte är representativt för situationen med de 29 organisationer som kommissionen finansierar.
Det är en svår situation, men det är viktigt att notera att de organisationer som vi finansierar inte kan anklagas för samma typ av verksamhet.
De kunde arbeta med utländska personer som var stationerade i landet fram till den 11 september och bygga upp en verksamhetsportfölj, som jag verkligen såg fram emot att få komma och se.
Jag hyllar också min föregångare på denna tjänst för att han sått fröna till denna typ av goda samarbete med de humanitära icke-statliga organisationerna i Europa.
Vi har i år avsatt 23 miljoner euro för ECHO, som slussats genom icke-statliga organisationer och olika FN-organ.
Som jag sade skulle detta ha täckt fortskridandet av denna verksamhetsnivå till slutet av året.
Sedan inträffade detta förfärliga terroristdåd.
Vi reagerade omedelbart med ytterligare 4 miljoner euro.
Detta belopp har avsatts för verksamhet genom Världslivsmedelsprogrammet, UNHCR, och Internationella röda korset.
Nu måste vårt svar sträcka sig bortom detta.
Vi kommer att kontakta budgetmyndigheten för att få grönt ljus för tillträde till och användning av medel från nödbudgetreserven, liksom under tidigare år när ECHO: s normala budget inte täckte de behov som uppstod på grund av förförliga händelser.
Vi annonserade 25 miljoner euro för en vecka sedan i kommissionen.
Detta belopp kommer att utgöra en del av detta ingrepp och inriktas på flyktingarnas överhängande situation.
Vi kommer att begära mer pengar.
Men detta omfattas av det normala förfarandet för tillgång till ytterligare pengar.
Den andra stödposten är EG-bistånd för människor som gjorts rotlösa.
Här finansierar vi verksamhet som skapar miljöer som bidrar till en hållbar omlokalisering av återvändande människor, och verksamhet som är inriktad på att övertyga människor om att stanna kvar i sina byar.
Ur denna budgetpost kommer medel att avsättas från och med oktober för en budget på 19 miljoner euro i Afghanistan, 3 miljoner euro i Pakistan och 2 miljoner euro i Iran.
Medel slussas genom afghanska icke-statliga organisationer och FN-organ.
Den tredje posten är gemenskapens livsmedelsbistånd och livsmedelssäkerhet.
Sedan början av detta år har det inom denna post avsatts 30 000 ton livsmedelsbistånd till Världslivsmedelsprogrammet och 7 000 ton till icke-statliga organisationer.
Kommissionen begär nu ytterligare 7 miljoner euro för Världslivsmedelsprogrammets afghanska program.
Låt mig ta upp några av de frågor som har ställts.
Nicholson nämnde att vi borde göra mer med hjälp av UNHCR och WHO för att utvidga den breda basen och förbättra organisationen av detta bistånd.
Också i förhållande till Van den Bergs kommentarer, med utgångspunkt från en affärsmässig förvaltning, om ni så vill, är verksamheten i Afghanistan ett gott exempel på samarbete mellan FN-organisationerna och de mycket professionella och relativt stora och specialiserade icke-statliga organisationer som nu i några år har utgjort en del av verksamheten.
Vad vi nu behöver är operativa planer för konkreta åtgärder.
Vi hör nu i media talas om en sändning som tagit sig igenom Khyberpasset och som är på väg norrut.
Detta är ett " pilotprojekt ", så att säga, som också kan fortsätta mot Kabul och så vidare, för att försöka se vad som är möjligt.
Men ingen allmän plan har införts; detta var ett gensvar på UNHCR: s förslag i diskussionen med givare för bättre planering, så att man skall veta vad man skall göra och för att vi inte skall bli nedtyngda av byråkrati, som Knolle kallade det.
Det är inte det som är problemet.
Jag skulle sträcka mig så långt som att säga att det i allmänhet inte är detta som är problemet med vårt arbete inom området för humanitärt bistånd.
Var snälla och kom ihåg att hela ECHO: s budget används varje år, och i år kommer vi till er för att be om mer på grund av denna situation.
Byråkratin här är minimal.
Skydd nämndes.
Här befinner vi oss i ett förfärligt dilemma.
Vi kan inte tvinga de frivilligorganisationer som arbetar med våra pengar att göra något som sträcker sig bortom vad de vill göra.
Å andra sidan har vi ett problem som finansiär, till exempel om de vill göra något mycket vågat som kan göra att de hamnar i svårigheter, och vi bara gör vad vi kan när det gäller säkerhet, utan att ställa några frågor.
Tjetjenien är ett typexempel; ryssarna nekar fortfarande våra icke-statliga organisationer tillträde till radioapparater, och detta är ett verkligt problem för människornas säkerhet där.
Detta är en balansgång och det ansvar som vi har som finansiär av verksamheten sträcker sig långt i frågan om säkerhet.
Återigen är vårt arbete tillsammans med FN delvis ett svar på detta, men att arbeta med att genomföra humanitärt bistånd nu till den talibankontrollerade delen av Afghanistan med något slags beväpnat skydd är inte ett alternativ.
Det måste finnas ett mycket öppet humanitärt förfaringssätt där misstänksamhet när det gäller hur man tar sig omkring i landet inte är en faktor.
Men detta är mycket svårt.
Jag håller med om vad Frahm och Bonino sade om kvinnors situation.
Detta är den mest extrema version av förnekande och kränkning av mänskliga rättigheter som vi ser.
Det är en del av den konflikt som de befinner sig i mitt i, och man skulle vilja hoppas att sunt förnuft framträder efter vad vi nu kommer att gå igenom.
Belder nämnde export av droger.
Det borde i all objektivitet noteras att talibanerna har gjort en otrolig ansträngning för att minska tillverkningen av opium, och detta kan vara ett av de bästa exempel i världen som vi har sett, där de har gjort vad världssamfundet vill skall göras.
Det återspeglar en helt annorlunda agenda, men det har faktiskt skett, så jag tyckte att jag borde nämna det.
Vad gäller Morillons hänvisning till norra alliansens avlidne ledare, Ahmed Shah Masood, har vi inget bättre svar än det som mycket väl lades fram av kommissionär Patten, som vår syn på behovet av ett omfattande slags grund för utformningen av framtiden i Afghanistan.
Detta är den linje vi borde inta.
Morillon frågade mig också om jag hade beslutsamheten och verktygen att göra vad som måste göras.
Vi förlitar oss på de internationella biståndsorganisationerna för att de skall göra vad som behöver göras på plats.
Vi har inte tvekat att frigöra medel och deltar aktivt i regionen med de personer som företräder ECHO som är permanent stationerade där.
Vi deltar i diskussionen om hur man skall organisera saker och ting, och om hur man kan förstå situationen så bra som möjligt.
Som svar till Staes, kommer länderna i den Centralasiatiska regionen som gränsar till norra Afghanistan att beaktas som en del av det paket som jag nämnde, och vi diskuterar resurser utöver de 25 miljoner euro som vi offentligt har nämnt.
Med hänsyn till dialogen med budgetmyndigheten ger vi inte ut andra siffror än dessa 25 miljoner euro, men detta kommer att ingå i det paket som vi ganska snart kommer att återkomma till.
Tack för ert tålamod.
Detta är en extremt krävande situation.
Jag ser detta som något som visar oss att vi, när vi tittar tillbaka på historien med vårt eget experiment i Europa, organiserade oss för att göra vad som behövde göras i Europa efter andra världskriget, och det gjorde vi.
Det problem som vi diskuterar här i dag och de utmaningar som det innebär, säger oss att Europa nu måste organisera sig och finna ett sätt att uppnå det som världen måste uppnå.
