# ID: svediakorp-gov417646
# author: Bonino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 668
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, ärade kolleger!
Det råder ingen tvekan om att svaret på det som har skett måste bestå av flera olika element, och jag tänker inte uppehålla mig vid de svar som gäller den interna säkerheten eller militära insatser, eftersom jag naturligtvis inte har den information som krävs och inte heller vid de humanitära insatserna, för jag är övertygad om att hela den internationella humanitära gemenskapen skall reagera generöst, effektivt och kompetent, som den alltid har gjort.
Problemet handlar inte om de humanitära insatsernas effektivitet eller mening, som ju har bevisats sedan flera år, utan snarare om vad som blir det politiska svaret på det problem vi står inför.
Det gläder mig att kunna säga detta just här i denna kammare, för detta parlament, tillsammans med Europeiska kommissionen, har varit det enda, sällsynta institutionella undantag som under dessa år konsekvent har riktat uppmärksamheten på problemet Afghanistan, som under dessa år har riktat en serie förslag, även på det politiska planet, till huvudstäderna och till ministerrådet.
Vi kan bara beklaga att man aldrig har lyssnat på oss, aldrig har följt våra förslag eller ens tagit upp dem till behandling.
Under flera år har vi upprepat att problemet naturligtvis är den dramatiska kränkningen av de mänskliga rättigheterna, men sedan 1997 har kommissionen och Europaparlamentet hävdat att det finns ett problem med terrorister och narkotika i Afghanistan, dvs. ett geopolitiskt problem av stor betydelse.
Vi kan bara beklaga likgiltigheten från de stora internationella institutionernas sida.
Men i den punkt där vi befinner oss just nu tror jag emellertid att det är nödvändigt att välja.
Det finns historiska ögonblick när man måste ta ställning utan " om " och " men ".
Och om man skall välja sida, så skall det inte vara den sida som präglas av religiös fanatism, diktatur eller nationalism, utan vi måste ställa upp på de liberala demokratiernas sida, med alla deras fel och brister - men även med all deras kraft och deras förmåga att skapa system som är bättre lämpade att försvara de mänskliga rättigheterna i världen.
Det som oroar mig är det politiska svaret.
Jag tror att vi är på väg att begå ett misstag om vi tror att vår motståndare är bara terrorismen, och framför allt Usama bin Ladin.
Jag tror att problemet är betydligt mer komplicerat.
Jag tror att vår motståndare utgörs av en explosiv blandning av religiös fanatism som bas för auktoritära och diktatoriska regimer.
Vi måste anstränga oss och försöka nå djupare, och inte tro att vi bara genom att fånga in Usama bin Ladin - vilket är vår plikt, så legitimt, så nödvändigt - skulle ha löst problemet.
Man håller på att förbereda en " helig allians " mot terrorn med en serie osannolika, för att inte säga tveksamma, allierade: en serie regimer som riskerar att ingå i denna allians, var och en med sitt eget mål, var och en med sin egen lista över terrorister, verkliga eller påstådda, för att bättre kunna förtrycka sina dissidenter, kanske sekulariserade och demokratiska.
Vi måsta vara försiktiga så att vi inte buntar ihop alla utan åtskillnad!
Jag undrar om det inte skulle vara klokare och mer användbart att fundera på en global demokratirörelse, en rörelse som består av de liberala demokratier som vi känner till - jag upprepar - med alla deras defekter.
Men jag hävdar att detta är den institution som vi borde överväga på medellång sikt.
När vi i dag talar om kvinnorna, vare sig det gäller våldtäkter eller könsstympningar, så finns det ingen organisation att vända sig till.
Men det är detta som är den stora utmaning som vi står inför: att skapa, exportera, övertyga om demokrati och frihet.
