# ID: svediakorp-gov417640
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,809
# sentences: 64
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Jag skulle själv vilja inleda kommissionens bidrag, och sedan i slutet av diskussionen be kommissionär Nielson att säga något om den humanitära situationen, som han har varit aktivt delaktig i, i och med sitt ansvar för ECHO.
Om jag måste gå före slutet av debatten beror det inte på att jag inte inser vikten av det vi diskuterar - jag tror att denna fråga kommer att dominera den internationella agendan under de kommande månaderna - utan för att jag måste delta vid ett viktigt möte inför toppmötet mellan EU och Ryssland med den ryska federationens vice president, för att diskutera villkoren för att inleda diskussioner om ett gemensamt europeiskt ekonomiskt område.
Vi skall försöka enas om de givna ramarna för vårt arbete i kväll före vårt toppmöte med president Putin i morgon.
Det kommer att läggas fram fler rapporter om det trojkabesök som jag deltog vid förra veckan tillsammans med Belgiens utrikesminister, det land som innehar ordförandeskapet, och tillsammans med Spaniens utrikesminister - det land som kommer att inneha ordförandeskapet efter Belgien - vilket visade på vårt engagemang i de frågor som vi diskuterade.
Tillsammans med min vän och kollega Solana, besökte vi Pakistan, Iran, Saudiarabien, Egypten och Syrien, allt inom loppet av fyra och en halv aktivitetsfyllda, sömnfria dagar och nätter.
Jag skulle bara vilja säga två eller tre ord om detta besök och lägga fram två eller tre punkter om den politiska situationen i Afghanistan, och lämna de humanitära frågorna, som är av sådan oerhört stor vikt, till kommissionär Nielson.
Sedan skulle jag vilja säga något om ett förslag till förordning som kommissionen i dag har antagit.
Trojkabesöket hade tre huvudsyften.
För det första ville vi tydligt betona inför de islamiska länder som vi besökte, att kampanjen mot terrorismen inte är västvärldens kampanj mot islam.
Det är inte en kampanj med Europa och Nordamerika mot de fattigare länderna i världen.
Det är en kampanj med ärbara regeringar överallt mot dem som skulle vilja försöka få fram politiska budskap genom mord och förödelse.
Det är enligt min åsikt en kamp mellan de som ställer sig bakom civilisationen, från ett antal olika religiösa bakgrunder, och de som företräder de krafter som alltid har motsatt sig civiliserade värderingar.
Vi betonade detta starkt i varje land som vi besökte.
För mig är det mycket viktigt att inse att om vi skall betona världen över att mänskliga rättigheter är universellt giltiga, inklusive rättigheten att inte mördas av terrorister - om vi skall betona detta med framgång över världen - är det mycket viktigt att vi inte ger intrycket av att vi har monopol på dygder, att vi i Europa är perfekta när det gäller att diskutera dessa frågor.
Det är också utomordentligt viktigt för oss att medge att mänskliga rättigheter har olika stor vikt beroende på vilken kontinent man befinner sig på.
Det känns exakt likadant att bli torterad, oavsett vilken typ av land man befinner sig i.
Det är exakt samma sak att vara inlåst som journalist eller redaktör för att man inte håller med regeringen, oavsett vilket land man befinner sig i.
Dessa typer av rättigheter är universellt giltiga.
Jag tycker att det verkar som om vi späder ut integriteten i vårt argument om vi ger intrycket av att olika civilisationer på något sätt har grundläggande olika inställningar till mänskliga rättigheter.
Den andra punkt som vi ville betona är att vi måste hoppas att det är möjligt att något gott kan komma av de förfärliga händelser, av de illdåd som ägde rum den 11 september.
Motgångar ger ibland ett tillfälle att vara konstruktiv, positiv och att bygga något bättre inför framtiden.
En sak som vi sade i Pakistan, Iran och på andra platser, är att vi nu har en chans - med tanke på de förfärliga händelser som har ägt rum - att öppna dörrar och fönster som har varit stängda alltför länge.
För det tredje säger vi att det är en kliché, en truism, när människor talar om den 11 september att säga - ungefär som med Berlinmurens fall - att ingenting någonsin kommer att bli sig likt.
Men det är faktiskt sant.
Ingenting kommer någonsin att bli sig riktigt likt igen.
Ett sätt på vilket vi måste se till att inget någonsin blir sig likt igen är att denna gång försäkra oss om att multilateralismen, att det internationella samarbetet, fungerar mycket mer effektivt i dessa förfärliga händelsers spår, än vad de kanske har gjort sedan 1940-talet.
Detta är vår utmaning: att när vi diskuterar konventioner mot terrorism i FN, se till att alla undertecknar dem och att alla genomför dem.
Detta är den typ av praktiska utmaningar som vi kommer att ställas inför under de kommande veckorna, månaderna och åren framöver, när dessa händelser inte längre figurerar på tidningarnas framsidor.
Detta var de tre punkter som vi - den enda trojkan bestående av fyra personer i branschen - enträget betonade på alla platser som vi besökte.
Angående den politiska situationen i Afghanistan, som vi hade möjlighet att diskutera både i Pakistan och i Iran, fanns det förstås olika synpunkter på situationen.
I Iran finns det till exempel starka åsikter om talibanerna.
Det är inte överraskande, med tanke på det antal iranska diplomater som dödades för ungefär tre år sedan av talibanerna i Afghanistan.
Det finns en allmän enighet om att den politiska situationen i Afghanistan fortfarande är extremt instabil.
Det finns rapporter från grannländer om att talibanerna befinner sig i ett slutligt förfall.
Det finns också rapporter som talar om vissa militära framgångar för talibanerna och en tillbakagång till vad som ter sig som ett slags dyster normalitet i Kabul.
Talibanerna fortsätter att inte visa något verkligt tecken på att vara redo att lämna ut Usama bin Ladin eller att med tvång uppmuntra honom att frivilligt lämna landet.
Oppositionen norra alliansen har förklarat att den är redo och villig att hjälpa USA och den internationella koalitionen i deras ansträngningar.
Till följd av general Masoods död den 8 september - och jag vet att han gjorde ett mycket viktigt besök i parlamentet för inte länge sedan - finns det en större ovisshet när det gäller denna allians sammanhållning.
Vad som är säkert är att ingen utpräglat militär lösning är möjlig i Afghanistan.
I både Pakistan och Iran, där det, som jag sade, finns mycket skilda åsikter om situationen i Afghanistan, fanns det en enighet om att endast en regering på bred basis som utgörs av företrädare för alla fraktioner och etniska grupper i landet, och som tar hänsyn till grannländernas oro angående säkerheten, kan påbörja processen med att återföra Afghanistan till ett normalt tillstånd och bana väg för en återuppbyggnad.
Verktygen för att göra detta kan vara genom Loya Jirga eller systemet med rådsmöten.
Det skulle vara upp till det afghanska folket att bestämma vilken typ av Loya Jirga-process de vill ha, och vilken roll olika politiska personer skulle kunna spela i en sådan utveckling.
Jag upprepar att det finns en delad uppfattning om vilket resultatet borde vara: en regering på bred basis.
Hur man når fram till denna regering på bred basis är utomordentligt mycket svårare att lösa, men det finns också en delad uppfattning om att världen utanför - till och med i form av FN - inte kan införa en politisk lösning för Afghanistan.
Vi kan och vi borde ha som mål att underlätta för en politisk lösning, och när vi sedan har underlättat för den, inte dra oss ur.
Vi måste se till att en bättre regering, som kommer att träda fram ur detta dystra och förbittrade land, kan räkna med världssamfundets långsiktiga stöd för att bygga upp landet från ruinen av den medeltida grymhet som har släppts fri i Afghanistan under de senaste åren.
Jag skulle vilja betona ytterligare en punkt.
Vi har i kommissionen i dag antagit ett förslag till förordning om särskilda åtgärder som avser vissa personer eller organ i syfte att bekämpa den internationella terrorismen.
Utkastet till förslag innefattar alla de individer och organisationer som möjligtvis är sammankopplade med attentatet den 11 september, vilket täcks av den amerikanska presidentorder som president Bush utfärdade förra veckan.
Men förordningen utformas som en ramförordning som skulle kunna tjäna som ett medel för mer omfattande kampanjer mot terroristfinansiering.
Denna förordning är mycket viktig, och läggs fram på grundval av artikel 308, av skäl som jag är säker på att jag inte behöver redogöra för i parlamentet.
Under dessa omständigheter vore vi oerhört tacksamma om parlamentet kunde överväga ett brådskande förfarande, och om möjligt avsluta samrådsförfarandet under sammanträdesperioden denna vecka.
Vi skulle då kunna lägga fram förslaget till förordning vid rådets möte (allmänna frågor) nästa måndag.
Jag vet att kommissionens ordförande kommer att skriva till er angående dessa punkter, fru talman.
Vi förstår svårigheterna.
Vi vill inte på något sätt inskränka bedömningen av denna viktiga åtgärd; men om det kunde göras mycket omgående skulle det sända rätt signaler.
Det vore ett tillfälle att under exceptionella omständigheter visa att gemenskapens institutioner kan agera med verklig skyndsamhet.
Inte bara skulle vi därigenom signalera styrkan hos vår beslutsamhet att ta itu med de utmaningar som attentatet den 11 september innebär, utan vi skulle också visa att EU: s institutioner kan bemöta krissituationer.
Med denna punkt avslutar jag mina kommentarer.
Än så länge har vi, i de förslag som lades fram av min vän och kollega Vitorino för ett par veckor sedan, visat att vi kan handla mycket snabbt och omfattande när det verkligen gäller, och att vi kan visa i praktiken vad multilateralism borde innebära, även om vi ibland utgör föremål för människors skämt om oss när det gäller bristen på snabbhet i våra reaktioner.
Om det finns någon institution i världen, om det finns någon grupp av länder i världen, som kan visa på fördelarna av multilateralism, av att diskutera fiskekvoter och budgetar, snarare än att mörda varandra, då är det Europeiska unionen.
Detta ger oss, enligt min åsikt, ett särskilt ansvar att visa ledarskap under de kommande veckorna och månaderna, och jag hoppas att vi kommer att kunna göra det med denna förordning denna vecka.
(Applåder)
