# ID: svediakorp-gov417565
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,868
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter, herr minister!
Dagens debatt äger rum vid ett avgörande tillfälle.
Det är två veckor kvar till den europeiska konferensen om migration, som arrangeras av det belgiska ordförandeskapet, och det är två månader kvar till Europeiska rådet i Laeken, då det är meningen att översynen efter halva tiden av dagordningen från Tammerfors skall äga rum.
Båda händelserna borde vara avgörande steg på vägen mot att fastställa en gemensam politik för invandring och asyl.
Genom att anta de två resolutioner som i dag granskas, och vars kvalitet och balans måste betonas - jag tar tillfället i akt att gratulera föredragandena Pirker och Evans - kommer Europaparlamentet att i tid göra tydliga och starka prioriteringar, det är jag övertygad om.
Sedan tragedin den 11 september har Europeiska unionen ställts inför en ny politisk dagordning när det gäller rättsliga och inrikes frågor.
Tack vare bl. a. det belgiska ordförandeskapets beslutsamhet har unionen hittills bemött detta på ett utomordentligt sätt.
Europeiska rådet den 21 september gav oss ett mycket tydligt budskap.
Vi måste omedelbart satsa på åtgärder som krävs för att öka den inhemska säkerheten i våra medlemsstater och för våra medborgare, parallellt med att vi prioriterar kampen mot terrorismen.
Samtidigt betonade Europeiska rådet den 21 september att genomförandet av övriga beståndsdelar i målsättningen med att bibehålla och utveckla ett område för frihet, säkerhet och rättvisa, såsom de fastställts i Amsterdamfördraget, också skulle fortsättas utan försening.
Jag gläds åt det faktum att Europeiska rådet betonat behovet av att uppnå en politisk balans mellan å ena sidan att förstärka åtgärderna för polisiärt och rättsligt samarbete, med tanke på kampen mot brottslighet och terrorism, och å andra sidan inrätta ett område för frihet, säkerhet och rättvisa, dvs. att skydda medborgarnas grundläggande rättigheter.
Jag har alltid här i debatterna i Europaparlamentet, men även i rådet, betonat att vi mer än någonsin behöver en gemensam invandrings- och asylpolitik.
Att bestämmelserna i såväl Amsterdamfördraget som slutsatserna från Tammerfors är relevanta bekräftas hela tiden på nytt.
Jag är övertygad om att medborgarna verkligen är förväntansfulla, att de kanske till och med kräver att vi tillför den nationella politiken ett europeiskt värde, eftersom dess begränsningar hela tiden förefaller tydligare, vare sig det gäller säkerhetspolitik, eller politiken för att skydda friheterna.
För att uppnå en sådan målsättning och fastställa vilket europeiskt mervärde som kan tillföras den nationella politiken, tror jag att vi måste beakta såväl säkerhetskraven som respekten för gemensamma identitetsvärderingar i vår europeiska union, inbegripet den fria rörligheten såsom den garanteras i Schengenavtalen.
Rådet har bett kommissionen att göra en bedömning av sina förslag när det gäller asyl och invandring, med tanke på terroristattackerna mot Förenta staterna.
Vi har redan tagit itu med den uppgiften.
Den politiska vilja som på nytt bekräftades av såväl Europeiska rådet som rådet (rättsliga och inrikes frågor) inom detta område måste ge oss nytt hopp.
Såsom ministern nyss sade skulle den långsamma behandling och de svårigheter man stött på när det gäller vissa ärenden allvarligt kunna få en att tvivla på vår förmåga att fatta väsentliga beslut inom de mycket exakta tidsfristerna i kommissionens tidsplan.
Denna nya dynamik bör komma alla områden inom rättsliga och inrikes frågor till del, under förutsättning att medlemsstaterna erkänner att det är omöjligt att ha en europeisk lagstiftning som är en trogen kopia av femton nationella lagstiftningar, och att alla måste ta ett steg i riktning mot en gemensam lösning som alla har nytta av.
Mot bakgrund av dagens debatt konstaterar jag stora likheter mellan kommissionens och parlamentets synsätt, vilka framgår av de två utmärkta betänkandena från Pirker och Evans.
Vare sig det handlar om principer som skall ligga till grund för ett gemensamt europeiskt asylsystem eller beståndsdelar i ett enhetligt synsätt på invandringen, kan vi utan svårighet instämma i det viktigaste i era rekommendationer.
I vissa fall har vi till och med föregripit dem och olika krav har redan uppfyllts i våra förslag om den rättsliga statusen för personer som är bosatta i ett land under lång tid och om tillstånd att komma in i landet för anställning, eller i vårt meddelande från juli, som var en förlängning av det från november 2000, och genom att konkretisera vissa riktlinjer.
I andra fall förbereder vi oss för en uppföljning, exempelvis i meddelanden som jag avser att föreslå kommissionen att anta under de kommande månaderna, där det ena gäller kampen mot illegal invandring och det andra politiken för återsändning till hemlandet och kontrollen av de yttre gränserna.
Jag instämmer också i er oro när det gäller behovet av att utarbeta konkreta förslag till ett verkligt partnerskap mellan unionen och ursprungs- och transitländerna.
Detta arbete har inletts genom att en högnivågrupp inrättats, vars verksamhet kommer att förlängas genom att ett nytt budgetinstrument införs, som har starkt stöd i Europaparlamentet.
Faktum kvarstår att man kan ha en känsla av att detta arbete och genomförandet av handlingsplanerna som antogs av rådet inte bär frukt i tillräcklig utsträckning.
Jag håller därför med om att vi, när vi utformar Europeiska unionens utrikespolitik, rent allmänt bättre borde beakta betydelsen av denna migration.
I viss mån måste man erkänna att vi lite grann är gisslan för delningen mellan den andra och tredje pelaren, vilket det inte finns någon motivering till, eftersom en fördjupad diskussion betonar de mycket nära förbindelserna mellan Europeiska unionens utvecklingspolitik och migrationspolitik.
Jag borde också betona det faktum att en verklig europeisk invandrings- och asylpolitik inte kommer att finnas om den nationella politiken i praktiken arbetar mot gemensamma mål, bortom en lagstiftningsram.
Det är alltså detta mål som kommissionen avser att uppnå, genom att inrätta en samordningspolitik som är öppen för bilden av den metod som redan använts, för övrigt framgångsrikt, när det exempelvis gäller sysselsättning.
En sådan metod för öppen samordning förefaller ha fördelen att den är flexibel och öppen, respekterar subsidiariteten och samtidigt utgör ett kraftfullt incitament för en tillnärmning, som jag till och med skulle kalla spontan, av nationell lagstiftning och praxis, liksom en bra indikation på inom vilka områden gemenskapen verkligen behöver ingripa.
Detta förutsätter att medlemsstaterna inom rådet kommer överens om gemensamma riktlinjer, som kommissionen föreslår dem efter ett omfattande samråd.
Det blir sedan deras uppgift att omsätta dem nationellt, och då utnyttja nationella lagliga och administrativa medel som de förfogar över.
Medlemsstaterna kommer att uppmanas att förbereda nationella rapporter där de varje år skall göra en sammanfattning över framstegen med att genomföra dessa gemensamma riktlinjer.
Kommissionens sammanfattning av dessa rapporter borde göra det möjligt att från fall till fall identifiera svaga punkter i denna nödvändiga konvergens, liksom i förekommande fall att förfina och komplettera de gemensamma riktlinjerna.
Vi föreslog i juli en första serie av riktlinjer för hantering av migrationsströmmarna, tillåtelse att flytta av ekonomiska skäl, partnerskap med tredje land och införlivande av medborgare från tredje land i våra samhällen.
Detta synsätt kommer att kompletteras på asylområdet, i samband med den första rapporten om uppföljningen av vårt meddelande från november 2000, en rapport som kommer att överlämnas till er under de kommande månaderna.
Kommissionen hoppas att dessa nya riktlinjer kommer att bekräftas av rådet och Europeiska rådet, så att de snarast kan börja tillämpas, och att ett första fullständigt verksamhetsår kan genomföras under loppet av nästa år.
Jag skulle avslutningsvis vilja återkomma till några grundläggande frågor som mer än någonsin behöver tas upp i detta sammanhang.
Till att börja med är asyl en garanterad rättighet som regleras i internationella instrument, och bekräftas i den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Alla vet att den kan missbrukas.
Och det är vår uppgift som politiskt ansvariga att finna en lösning, inte genom att göra personer som verkligen behöver internationellt stöd ännu mer sårbara, utan snarare genom att se till att de förfaranden och kriterier som tillämpas på nationell nivå förs närmare varandra och blir mer effektiva.
Införandet på medellång sikt av systemet med ett samordnat förfarande, som ni stöder i er resolution, skulle enligt min uppfattning definitivt innebära ett framsteg.
Under tiden förefaller en ansträngning nödvändig för att förbättra kvaliteten i besluten i den första instansen, såsom förespråkas i vårt förslag om asylförfaranden.
Vidare är invandringen en företeelse som inte kan förnekas.
Det skulle vara utomordentligt beklagligt om vissa utnyttjar den nuvarande starka sinnesrörelsen för att påstå sig återknyta bekantskapen med en sloganpolitik.
Man kan inte lösa problemet med invandringen med slogans.
Man måste framför allt undvika missbrukande identifiering som blir de rasistiska och människofientliga känslornas jakthund.
Vad vi har är en verklig politik för att hantera migrationsströmmarna såväl på nationell som europeisk nivå.
Och referensvillkoren förefaller mig uppenbara.
Kanalerna för den legala invandringen måste tydligt stakas ut och möjligheterna bedömas, bortom olyckor och konjunkturmässig osäkerhet, utifrån en realistisk bedömning av våra samhällens strukturella behov och möjlighet till mottagande.
Vi måste föra en dialog med ursprungsländerna och det är viktigt att ta hänsyn till de olika typer av invandring vi ställs inför.
Vi har dels invandrare som har för avsikt att stanna för alltid i mottagarlandet, medan andra, och de blir bara fler och fler, ingår i återkommande invandringsflöden som förutsätter att starkare förbindelser med ursprungsregionen bibehålls - något som måste uppmuntras -.
Trovärdigheten för en aktiv invandringspolitik måste slutligen förstärkas genom en effektiv kamp mot illegal invandring och den människohandel som förekommer i anslutning till den.
Ett komplement till de stora gemenskapsinstrument som kan tillämpas när det gäller kampen mot utslagning, exempelvis det specifika problemet med integration av invandrare, bör ses över på djupet.
Den kulturella mångfalden är i dag ett kännetecken för våra samhällen, särskilt i stadsområdena, vilket innebär mycket stora utmaningar.
Den kan resultera i en äkta dynamik om den bygger på en verklig ömsesidig tolerans.
Men den kan också leda till konfrontationer och social uppdelning.
Denna ömsesidiga tolerans och respekt blir en av nycklarna till social balans och till kulturella framsteg för våra europeiska samhällen.
Jag vill därför tacka Europaparlamentet för att ha bidragit till att berika denna debatt och jag hoppas verkligen att den skall sluta positivt.
Under inverkan av det belgiska ordförandeskapet, och med minister Antoine Duquesnes personliga engagemang, som jag vill tacka honom för, har jag noterat hans ansträngningar när det gäller att uppnå kompromisslösningar i en verklig europeisk anda, och jag hoppas att Laeken blir en stor framgång när det gäller att inrätta ett område för frihet, säkerhet och rättvisa.
Det är ingen dröm, det är en verklighet som våra medborgare för varje gång kräver allt mer.
(Applåder)
