# ID: svediakorp-gov417564
# author: Duquesne (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,114
# sentences: 75
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Det är för mig ett mycket stort nöje och en mycket stor ära att som ordförande i rådet (rättsliga och inrikes frågor) redogöra för läget i arbetet på området asyl och invandring, men även att berätta om ordförandeskapets initiativ för de kommande veckorna.
Det finns desto större anledning för mig att yttra mig i dag som ert parlament skall uttala sig om två stora betänkanden av mycket hög kvalitet, vilka är särskilt viktiga för det fortsatta arbetet inom rådet (rättsliga och inrikes frågor), nämligen Pirkers betänkande om kommissionens meddelande om en invandringspolitik för gemenskapen och Evans betänkande om kommissionens meddelande om ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig ställning i hela unionen för dem som beviljas asyl.
Vid presentationen av ordförandeskapets program inför utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor påpekade jag hur viktiga dessa två frågor är för vårt ordförandeskap, asylen å ena sidan, invandringen å den andra, och det finns flera anledningar till detta.
Till att börja med konstaterar jag i likhet med mina europeiska kolleger att medborgarna verkligen är förväntansfulla, och denna berättigade förväntan är det naturligtvis vår skyldighet att som politiskt ansvariga snarast bemöta, men vi måste också lugna dem.
Det innebär en kontrollerad hantering av migrationsströmmarna och förutsätter också att missbruket av asylförfarandet bekämpas.
Vi måste erkänna att det är mycket oroande när man ser utvecklingen av siffrorna snart sagt överallt i Europa.
Utvärderingen från Tammerfors, som vi kommer att genomföra under vårt ordförandeskap, måste också göra det möjligt att konstatera de olika framsteg som gjorts på området rättsliga och inrikes frågor, men även att föreslå åtgärder i syfte att så snabbt som möjligt åtgärda eventuella förseningar, och vi erkänner att sådana finns.
För att undvika beklagansvärda effekter av dessa förseningar tror vi att en nysatsning på den politiska dynamiken behövs, i samband med toppmötet i Laeken.
Vi måste därför lösa ett antal frågor som, med tekniska svårigheter som täckmantel, i verkligheten är föremål för tvister av politisk karaktär.
Jag vill också tacka kommissionär Vitorino som alltid lämnar mycket intelligenta förslag, men som också vittnar om ett mycket öppet sinne i strävan efter att få processen att gå framåt och som accepterar ifrågasättande för att det främjar idéernas framsteg på europeisk nivå.
Av dessa två anledningar har det belgiska ordförandeskapet redan nu velat ge den politisk impuls som krävs för att inleda en innehållsrik debatt inom områdena gemensam och rättvis invandringspolitik och ett europeiskt asylsystem.
Med andra ord verkar vi tillsammans med våra kolleger, inom detta ordförandeskap, för att ministerrådet på nytt skall kunna spela rollen som arkitekt för den europeiska konstruktionen och på så sätt fokusera på ett antal politiska frågor.
Lagstiftningsåtgärderna måste ta sig uttryck i en synlig operativ verksamhet och ett praktiskt samarbete mellan enheterna som ansvarar för tillämpning av lagen och invandringsenheterna.
Jag är för min del övertygad om att ett gemensamt och solidariskt europeiskt synsätt i dessa frågor är det enda relevanta.
Vi måste erkänna att många medlemsstater under lång tid trott att de ensamma kunde gripa sig an denna problematik, och vi måste också erkänna att resultaten inte motsvarat förväntningarna.
Asylfrågan till att börja med.
Asylrätten är självfallet en prioritet för alla våra länder.
Det handlar om Europas värdighet, tror jag.
Genèvekonventionen måste tillämpas fullt ut och respekten för den på nytt bekräftas.
Och i det hänseendet tror jag inte att våra länder behöver skämmas.
Våra ansträngningar för att respektera våra internationella antaganden behöver inte ifrågasättas eller omprövas.
Men vi konstaterar också att ett stort antal personer utnyttjar detta förfarande som förevändning för att ta sig in på våra staters territorium av andra skäl än de som anges i Genèvekonventionen.
Jag tror därför att vi måste ha detta i åtanke när vi planerar det fortsatta arbetet.
Kommissionens enheter har på några månader utfört ett avsevärt arbete genom de förslag till direktiv vi nu skall granska: harmonisering av villkoren för att ta emot asylsökande, harmonisering av förfarandena för att bevilja och dra in flyktingstatus, översyn av Dublinkonventionen, harmonisering av flyktingstatus och, avslutningsvis, extra former av skydd.
Även om alla dessa texter bör betraktas som en odelbar helhet krävs det disciplin när det gäller i vilken ordning de skall granskas.
Ordförandeskapet har, med respekt för den tidsplan som fastställts i kommissionens scoreboard och kommissionens meddelande om asyl, vilken innebär ett synsätt i två steg, valt att i första hand inrikta arbetet på följande tre direktiv: harmonisering av de gemensamma minimivillkoren för mottagning av asylsökande, överföring av Dublinkonventionen till gemenskapsnivå och harmonisering av förfarandena för beviljande och indragning av flyktingstatus.
De två första texterna har behandlats en första gång och jag tror att det får betecknas som uppmuntrande och att det leder till att medlemsstaterna strävar efter att gå framåt så snabbt som möjligt på detta område.
När det gäller harmonisering av förfaranden arrangerade jag under rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 27 september en politisk debatt med utgångspunkt från exakta frågor som krävde exakta svar.
Det gällde bl. a. för medlemsstaterna att uttala sig om vilken struktur direktivet skulle ha, bl. a. kriterierna för att urskilja förfarandena för tillåtlighet och uppenbar avsaknad av grund, antalet instanser som är inblandade i bedömningen av dessa kriterier, deras art och effekten av överklaganden som gör det möjligt att behandla dem, graden av precision när det gäller kvalitetsnormer för beslut och för myndigheterna som lämnar dessa beslut.
En liknande arbetsmetod har föreslagits ministrarna när det gäller granskningen av direktivet om familjeåterförening.
Även om det är svårt, har vissa framsteg noterats, bl. a. när det gäller definition av begreppet kärnfamilj.
Mångfalden i de nationella systemen i våra medlemsstater innebär att varje tillnärmning på detta område oavvisligt kommer att kräva stora ansträngningar på alla håll.
Ingen av medlemsstaterna kan hoppas på att i det enhetliga förslaget hitta det som han känner igen hemifrån.
Men bortom de nationella skillnaderna har jag med tillfredsställelse kunnat konstatera att vi har en gemensam målsättning: att inrätta snabba, effektiva - det är mycket viktigt -, förfaranden, som samtidigt självfallet respekterar flyktingkandidaternas rättigheter.
För att uppnå denna målsättning så snabbt som möjligt kommer ordförandeskapet att, i samarbete med kommissionen, fortsätta att arbeta.
Jag gläds också åt rekommendationerna i betänkandet från Evans, som går i riktning mot denna konkretisering av bestämmelserna i Amsterdamfördraget och slutsatserna från Tammerfors, för att genomföra detta gemensamma europeiska asylsystem.
Vi måste få en gemensam och solidarisk lösning på problemet.
Europa måste följa samma riktlinje när det gäller att ta emot flyktingar på sitt territorium och måste agera enhetligt mot de underjordiska företeelser det medför.
Om vi konstaterar att förfarandet missbrukas måste vi självfallet hitta lösningar på situationer som innebär mänsklig misär.
Europa måste agera i den riktningen för att förbättra konfliktförebyggandet och samtidigt, genom samarbete, se till att skapa villkor för ett bättre liv i världen.
Genom informationskampanjer i ursprungsländerna måste det bli möjligt att bekämpa den illegala invandringen, men även att omintetgöra de kriminella organisationernas planer, som ligger till grund för denna moderna form av slaveri och som inte tvekar att använda alla medel, bl. a. våld och terror, för att nå sina mål.
Utnyttjandet av dessa strömmar av flyktingkandidater är för hela Europeiska unionen ytterligare ett orosmoment, som snarast måste bemötas med avvärjande åtgärder.
I det sammanhanget tog vi, vid den debatt som inleddes med kandidatländerna under rådet den 28 september, upp problematiken med människohandeln och beslutade, utifrån operativa slutsatser, om vilka åtgärder som skulle vidtas på området.
Dessa åtgärder bör och skall gälla skydd av offren, polisiära åtgärder, såsom utökade kontroller vid Europas yttre, nuvarande och kommande gränser, och samtidigt skall vi behålla möjligheten för dem som flyr från förföljelser att få asyl i våra länder.
Jag instämmer slutligen i idén att vi, via de åtgärder som skall inrättas, måste göra en tydlig distinktion mellan dem som söker asyl på jakt efter internationellt skydd och dem som styrs av andra motiv, som för övrigt kan vara berättigade, för att komma in i Europeiska unionen.
I en tid av öppenhet och rörlighet handlar det inte om att göra Europa till ett " fort ", utan snarare att finna en möjlighet att på ett öppet, realistiskt och rättvist sätt organisera denna invandring.
Jag har inga färdiga svar på dessa frågor och vi har föredragit att tillsammans med Europaparlamentet och kommissionen arrangera en europeisk konferens om migration, som skall äga rum den 16 och 17 oktober i Bryssel, och jag tar tillfället i akt, herr talman, eftersom arrangemanget är så nära förestående, för att tacka er för det viktiga stöd som parlamentet lämnat för att genomföra detta möte, som jag tror är det första i sitt slag, med särskilda vittnen till dessa företeelser, som verkligen är ett samhällsproblem.
Europaparlamentets kammare i Bryssel är maktens högborg och en symbol för ett framgångsrikt samarbete mellan de europeiska institutionerna som, när det gäller en sådan fråga som invandringen, självklart krävdes.
Till detta hoppas jag ett stort antal ledamöter från denna kammare kommer för att bidra till en rik och fruktbar debatt.
Detta evenemang, dit vi har äran att välkomna ministrar, höga tjänstemän från internationella institutioner och politiskt ansvariga, ger tillfälle till en fördjupad politisk debatt om migrationen och dess utmaningar och effekter.
Den kommer att göra det möjligt att urskilja allmänna riktlinjer för hur frågan om migrationen skall angripas, inom ramen för en gemensam europeisk politik.
Konferensen arrangeras enligt metoden med öppna bidrag, som skall hjälpa oss, och det är vårt politiska mål att göra de viktiga valen vid toppmötet i Laeken.
Det är fråga om att skapa ny dynamik inom ramen för ett globalt synsätt på migrationsfrågan.
Alla är för övrigt medvetna om att bakom principfrågorna döljer sig visst ekonomiskt utnyttjande eller till och med politiskt utnyttjande av företeelsen, som man inte kan bortse från.
Europa är föremål för stora migrationsströmmar, där man missbrukar förfaranden som har helt andra syften, eller som äger rum fullständigt illegalt, vilket självfallet är lika förkastligt.
Inom en stor del av detta flöde utnyttjas också medbrottslingar, såväl utomlands som i våra egna stater.
Det ger självfallet näring åt dem som försöker utnyttja migrationen för ekonomiska eller politiska syften, och vi kan inte bortse från det.
Jag kunde med tillfredsställelse konstatera att de frågor som skall diskuteras under konferensen är desamma som tagits upp i Pirkers betänkande om invandringen.
Hur skall man kunna kontrollera migrationsströmmarna?
Hur påverkar uppmjukade villkor för invandrarnas tillträde den illegala invandringen?
Är den nya ekonomiska migrationen en nödvändighet för våra medlemsstater?
Uppfattas detta behov på samma sätt inom unionen?
Vilka konsekvenser får kampen mot svartarbete för den illegala invandringen?
Vilka blir de avvikande effekterna av den kvalificerade arbetskraftens migration och hur kan man bekämpa den?
På vilka områden kan man samarbeta med ursprungsländerna?
Vilka instrument måste inrättas för en verklig integrationspolitik?
Ordförandeskapet anser att det inte bara handlar om att lösa tekniska frågor: alla vet att dessa frågor är laddade, såväl ekonomiskt som politiskt, men även på det mänskliga planet.
Vi måste ta hänsyn till en rad företeelser, inbegripet underjordiska, som gör inrättandet av en gemensam invandringspolitik, bl. a. på det ekonomiska området, särskilt komplext.
Herr talman, mina damer och herrar!
Innan jag avslutar presentationen vill jag erinra om vår strävan efter ett fullständigt institutionellt samarbete med er i parlamentet, inom ramen för de regler som fastställs i fördragen, och med förhoppningen att vi tillsammans kan ta nya steg på vägen mot att bygga upp ett område för frihet, säkerhet och rättvisa som kan komma Europa och dess medborgare till del.
Det är redan tredje gången som jag har nöjet att infinna mig hos er.
Det är ingen belastning, det är en ära, och jag gläds åt detta samarbete.
(Applåder)
