# ID: svediakorp-gov417558
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,636
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, ärade ledamöter!
Jag är mycket nöjd med dagens debatt, en debatt som har uppvisat en tillnärmning av ståndpunkterna, en majoritet av gemensamma synpunkter och, framför allt, en gemensam arbetsmetod.
Jag vill påstå att vi har lagt grunden för att gemensamt kunna avsluta den fas av reformarbetet som vi kan genomföra med ett oförändrat regelverk.
Det har också framkommit en gemensam oro som, även om den inte är en del av dagens debatt, är nära knuten till den: en gemensam oro för ett Europa som måste tala med gemensam röst och som måste kunna tolka det växande missnöjet med institutionerna, ett missnöje som inte bara gäller våra medlemsstater utan också kandidatländerna, där problemet med misstron mot de europeiska institutionerna blir allt tydligare.
I det sammanhanget vill jag säga att mycken kritik har riktats mot den pluralism i de europeiska rösterna som Europa skulle ha uppvisat i Washington efter tragedin.
Låt oss inte blanda ihop den kritiken med det faktum att det var många som deltog.
Innehållet var gemensamt: i Washington talade vi med en enda röst och efter debatten kunde vi förmedla den europeiska ståndpunkten till president Bush, en ståndpunkt som var starkt operativ med förslag om ett specifikt samarbete vad gällde rättsskipning och inre angelägenheter samt vad gällde det finansiella problemet med penningtvätt, områden där vi har föreslagit handlingslinjer som Europa bör enas om.
När det gäller medborgarnas tveksamhet, så tror jag att den till viss del beror på att våra arbetsrutiner är så komplicerade och svårbegripliga.
Och det är problem som vitboken försöker - även om det bara sker i begränsad omfattning - ta tag i genom att fördjupa det demokratiska systemet och öppenheten och öka effektiviteten och snabbheten när det gäller besluten, i absolut respekt för, och faktiskt med en utökning av, parlamentets befogenheter.
Jag vill därför efter denna korta debatt understryka att vi har för avsikt att nå fram till ett klarläggande av våra respektive funktioner, varigenom emellertid ingen ifrågasätter Europaparlamentets och rådets roll som politiska kontrollorgan när det gäller kommissionens verkställande funktion.
Vi inte bara erkänner denna kontroll, utan det är en kontroll - och jag vill peka på det som Corbett sade i sitt senaste inlägg - som vi har ett absolut behov av.
Jag vill också understryka - och här måste jag erkänna att missförståndet berodde på en brist hos kommissionen, en olycklig formulering från kommissionens sida - att kommissionen inte har för avsikt att fatta några beslut före Laeken eller vid något annat tillfälle utan att först höra parlamentet.
Vi har understrukit behovet av att fatta snabba beslut men i samtliga fall måste vi först grundligt diskutera med parlamentet.
Men i dag har vi också gjort vissa framsteg.
Kauffmann och andra har lagt fram förslag som är mycket konstruktiva.
Idén att organisera en gemensam arbetsgrupp för parlamentet, rådet och kommissionen för att utarbeta en uppförandekod för institutionerna inom ramen för de befintliga reglerna är en lösning som vi, enligt min mening, måste undersöka.
Vi måste vara tydliga när det gäller målet att definiera rutiner som underlättar beslutsprocessen, för - jag upprepar - den är långsam och otydlig; en rutin som gör det systematiska utnyttjandet av kommittéväsendet överflödigt utan att för den skuld ta bort något från parlamentets eller rådets befogenheter, utan tvärt om för att förstärka deras politiska ansvar.
Kommissionen är beredd att undersöka denna väg.
Jag frågar mig uppriktigt, utan några baktankar, om rådet är berett till detta: vi är i alla fall beredda.
För att detta skall ske ber jag parlamentet att visa stor politisk beslutsamhet när det gäller att driva denna linje.
Diskussionen förbereder å andra sidan debatten om Europas framtid, som bör organiseras genom konventet.
Om vi börjar nu i den riktning som vi här har angett så kommer det enligt min mening att bli till hjälp när det gäller att i framtiden hitta de institutionella lösningar som är de lämpligaste.
Det har i dag förekommit en formell punkt där vi har haft skilda uppfattningar och som vi måste diskutera inom den ram som vi har angett, och det gäller det som brukar kallas call-back.
Jag anser att det nuvarande kommittésystemet är en förvanskning av demokratin, och det är därför vi har kritiserat det.
Systemet blandar lagstiftande och verkställande funktioner, men utan att det finns någon verklig politisk kontroll.
Förslaget om återkallande, dvs. call-back, verkar råda bot på problemet, men i själva verket gör det att systemet blir än mer förvirrat, för det gör skillnaderna mellan våra olika funktioner ännu svårare att urskilja.
Jag tror att det är hit vi måste koncentrera våra ansträngningar i framtiden, till de organ vi har föreslagit, så att vi kan klarlägga denna punkt: vi måste arbeta tillsammans för ett system där kommissionen genomför och Europaparlamentet och rådet utför den politiska kontrollen innan åtgärderna genomförs.
Om det hela tiden finns en möjlighet att ta ett steg tillbaka, så slutar det med att parlamentet får en rent verkställande funktion.
Jag upprepar: låt oss arbeta vidare med detta, för jag är inte bara fylld av tillförsikt, utan helt på det klara med det faktum att detta är en punkt som är extremt känslig när det gäller den demokratiska kontrollen.
Samma metod bör vi tillämpa när det gäller problemet med byråerna.
Kommissionen anser att de är nödvändiga i vissa fall, men vi får inte mångfaldiga dem i det oändliga, utan bara utnyttja dem när det gäller mycket komplexa tekniska frågor där de har kompetens.
Men vi håller med er om att det behövs en demokratisk kontroll av dessa byråer, en kontroll som utövas på tre olika sätt: när byrån tillsätts, och det är Europaparlamentet som tillsammans med rådet spelar en avgörande roll för ett sådant beslut; när deras budget kontrolleras, och det gör Europaparlamentet; när kommissionens arbete kontrolleras, eftersom kommissionen är det organ som har ansvaret för dessa byråer.
Detta är kommissionens inriktning.
Två punkter till har kommit fram här, punkter som ingår i vitboken eller som är knutna till den även om de inte ingår i den: det civila samhällets deltagande och problemet med regionernas deltagande och den lokala självbestämmanderätten.
Jag anser att det är absolut nödvändigt, även i den framtida konventionen, att regionerna och den lokala administrationen tillåts spela en aktiv roll.
Om vi verkligen beskriver Europa som subsidiaritetens Europa, så måste vi vara något så när konsekventa, och i det här fallet har jag överhuvudtaget inga invändningar
När det gäller rådfrågning av det civila samhället så förekommer det ingen expropriering av de parlamentariska organen, av de organ som är demokratiskt valda, om vi läser vitboken noggrant.
Problemet är ett annat: där det civila samhället i dag rådfrågas på ett dolt och indirekt vis, så vill vi föreslå att denna rådfrågning blir öppen och dras fram i dagsljuset, så att man vet var vissa idéer och vissa åsikter föds, varifrån vissa förslag kommer.
Och detta är enligt min mening ett framsteg.
Jag förstår att jag kan ha skapat en viss osäkerhet för när man ställs inför en så tydligt beskriven process så kan parlamentet också säga: " Men detta kommer att ersätta den roll vi skall spela! "
Jag kan garantera er att detta är gjort i det motsatta syftet: vi måste med andra ord rådfråga det civila samhället för det är bra för er och det är bra för oss, men att rådfråga betyder just att rådfråga.
Vi kan absolut inte tillåta att detta skulle kunna få betydelse för beslutsfattandet inom ramen för en behörighet som skulle kunna blandas ihop med eller jämföras med Europaparlamentets.
Jag säger detta klart och tydligt för ni har aldrig hört ett förslag från kommissionen om att det civila samhället skulle få en roll som kan uppfattas som beslutande i konventet.
Jag tror emellertid att rådfrågningen, med öppenhet och klarhet, utgör ett framsteg som vi absolut inte kan undvara.
Jag upprepar: det har aldrig varit vår avsikt att ge rådfrågningen av det civila samhället en institutionell eller konstitutionell roll, även om vi är intresserade av att försöka förstå vad som händer i detta samhälle, och att därför hålla ögon och öron öppna och vara uppmärksamma på vad som sker.
Detta är också i viss utsträckning det förslag som framfördes av Perry om att delta i utskottet för framställningar, för att bland annat hålla ögonen öppna.
Kom med andra ord ihåg att vi har två mål med kommissionens förslag: för det första en mer parlamentarisk demokrati; för det andra en effektivare demokrati.
I diskussionen om relationerna med parlamentet skall med andra ord diskussionen om call-back sättas in i det sammanhanget.
Vi vill ha en mer parlamentarisk demokrati, där parlamentets roll är klar och tydlig, men även en effektivare demokrati, där den verkställande rollen inte hela tiden ifrågasätts genom olika förfaranden.
Detta tror jag vi kan lösa genom förslaget att under de kommande månaderna arbeta gemensamt med dessa frågor och därigenom skapa en fördel, en framtida utveckling av vårt sätt att arbeta, för tillfället utan att ändra regelsystemet, med andra ord i avvaktan på den stora institutionella reformprocess som borde inledas i och med toppmötet i Laeken.
(Applåder)
