# ID: svediakorp-gov417535
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,798
# sentences: 72
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, ärade ledamöter!
Den 4 september redogjorde jag för vitboken om styrelseformerna i EU i denna kammare.
Redan vid det tillfället beskrev ett antal ledamöter sina reaktioner.
Utskottet för konstitutionella frågor och utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har dessutom börjat analysera våra förslag.
Dagens diskussion äger följaktligen rum mot bakgrund av en bred debatt som redan har inletts.
Låt mig därför göra ett par inledande påpekanden för att klara ut ett par missförstånd som har framkommit i diskussionen, samtidigt som jag naturligtvis är beredd att besvara alla eventuella frågor som kan dyka upp under diskussionens gång i dag.
Som bekant är det grundläggande syftet med vitboken om styrelseformerna i EU att förnya och vitalisera den institutionella triangel som för närvarande fungerar enligt gemenskapsmetoden inom ramen för det fördrag som för närvarande gäller.
Vitboken integrerar och förstärker den långsiktiga politik som bedrivs av kommissionen och dess ordförandeskap till fromma för institutionella reformer som syftar till att befästa Europaparlamentets roll.
Kommissionen har faktiskt alltid hävdat nödvändigheten av att det organ som är ett uttryck för folkviljan får spela en central roll inom den institutionella triangeln i balans med det organ som företräder medlemsstaterna, dvs. rådet, och med det organ som företräder europeiska offentliga intressen, dvs. kommissionen.
Kommissionen agerar dessutom till stöd för domstolen, för en europeisk union som baseras på lagen och på de mänskliga rättigheterna.
Det handlar om ett konsekvent och långsiktigt engagemang från vår sida.
Vårt mål är faktiskt fortfarande att befästa denna församlings legitimitet och därmed också den representativa demokratin.
Vitboken har inspirerats av detta val att förstärka den representativa demokratin och att garantera dess korrekta och effektiva funktion.
De kritiska röster som höjdes under förra veckan mot den del av förslaget som syftade till att klarlägga skillnaden mellan den lagstiftande och den exekutiva makten bygger, enligt min bedömning, på ett missförstånd.
Jag hörde till exempel ledamöter som hävdade att kommissionen ville ha en in blankofullmakt vad gäller den verkställande funktionen, utanför parlamentets legitima kontroll.
Det är inte sant och om man läser vitboken framgår detta klart.
Kommissionen föreslår i själva verket att parlamentet, rådet och kommissionen samtliga skall ta ett steg tillbaka och återgå till att koncentrera sig på sina konstitutionella åligganden.
Kommissionen bör därför lägga fram färre och bättre riktade förslag och koncentrera sig på den verkställande funktionen.
Rådet bör spela sin lagstiftande roll och inte förvandla sig till verkställande organ.
Parlamentet slutligen har i första hand en kontrollfunktion när det gäller att verkställa de olika politiska programmen och när det gäller budgetpolitiken.
Detta sträcker sig betydligt längre än dess roll som blott och bart medlagstiftare.
Förslagen i vitboken är med andra ord ambitiösa: de syftar till att vi äntligen skall nå fram till att de befintliga reglerna tillämpas fullt ut och dessutom att parlamentet jämställs med rådet och får en roll som sträcker sig långt utöver det återkallande av verkställande beslut, den call-back, som vissa ledamöter i denna församling ägnade särskilt intresse.
Alternativet call-back - har i själva verket det felet att det inskränker sig till att bara delvis modifiera det system som för närvarande gäller, som vi all vet har allvarliga brister, utan att råda bot på de grundläggande problemen.
Som vitboken visar krävs det i stället en strukturell förändring som klargör vem som är ansvarig för att politiken genomförs.
Detta är av avgörande betydelse om man skall veta vem som skall ställas till svars i enlighet med principen om ansvarighet, vilket är en grundläggande del av de demokratiska institutionernas funktion.
Enligt vitboken tilldelar kommissionen rollen som politikens exekutör och ifrågasätter behovet av det nuvarande systemet med reglerings- och förvaltningskommittéer.
Den nära förestående utvidgningen gör dessutom en granskning av kommittésystemet absolut nödvändig.
I vitboken sägs emellertid också klart ifrån att den nya lagstiftningen, som ni kommer att diskutera på grundval av kommissionens slutliga förslag, borde beskriva villkoren och begränsningarna när det gäller denna verkställande roll.
I vitboken läggs dessutom till att det behövs ett rättsligt organ som tillåter rådet och parlamentet - som jämställda parter - att övervaka och kontrollera den verkställande grenens handlingar.
Vi håller redan på att granska diverse olika hypoteser när det gäller hur denna mekanism kan fungera, men i denna fas verkar det lämpligare att låta det förslaget föregås av en fas av lyssnande.
Vi väntar oss med andra ord viktiga bidrag från medlemsstaternas olika rådgivande kommittéer, liksom från det arbete som bedrivs i denna församling.
I vitboken har kommissionen också försökt förbättra sin metod för rådfrågning i samband med att den utarbetar sina politiska förslag.
Från vissa håll har hypotesen framförts att dessa förslag skulle äventyra parlamentets roll.
Jag tycker uppriktigt sagt inte att detta överensstämmer med verkligheten och under alla omständigheter stämmer det inte överens med våra avsikter.
Det står klart att vi aldrig har föreslagit och aldrig kommer att föreslå att man skulle ersätta parlamentets eller andra demokratiskt valda institutioners roll med olika former av spontana grupperingar i det civila samhället, de organisationer som vi kallar " icke-statliga organisationer ".
Dessa organisationer spelar en viktig roll som opinionsbildare och sammanhållande faktor i vårt samhälle och vi vill därför ha goda relationer med dem.
Den relationen - jag upprepar - har inte något gemensamt med den roll som de demokratiskt valda institutionerna spelat, och den är för tillfället dunkel och förvirrad.
Vi måste därför bringa ordning i de nuvarande rutinerna.
Det krävs framför allt riktlinjer som gör dessa rutiner möjliga att kontrollera och mer strukturerade än vad de är för närvarande.
Och det krävs riktlinjer när det gäller hur vi utnyttjar experter för att utforma vår politik.
Alla dessa inslag förbättrar det sätt på vilket kommissionen utövar sin initiativrätt.
Det faktum att vi förfogar över ett färdigutvecklat och begripligt system för att samverka såväl med de strukturer som är demokratiskt valda som, även om det sker på ett helt annat sätt, med det civila samhället, kommer att garantera en bättre öppenhet och en bättre effektivitet när det gäller de rådfrågningsförfaranden som för närvarande gäller.
Men under alla omständigheter kommer fördraget inte att förändras, och alla beslut kommer att tas av rätt institutioner i enlighet med de demokratiska regler som gäller.
Vitboken öppnar med andra ord vägen för en interinstitutionell debatt om hur vi kan förbättra rådfrågningen för samtliga institutioner.
Vi anser emellertid inte att dessa förslag är slutgiltiga och vi är med andra ord öppna för alternativa förslag och idéer, under förutsättning att de syftar till att uppnå samma resultat.
Jag har också insett att det finns en viss oro över de nya styrelseformer som föreslås i vitboken.
En del är oroliga för att de skulle kunna försvaga parlamentets roll.
Men en noggrannare analys av vitbokens innehåll borde kunna övertyga er om att kommissionen, precis som ni, strävar efter att förstärka parlamentets roll, och inte att försvaga den.
Det är just av den anledningen som man i vitboken föreslår att vi skall inrätta nya regelsystem, till exempel olika former av självreglering, inom ramen för principer och praxis som garanterar den demokratiska kontrollen.
När det gäller att skapa reglerande organ - som enbart skulle kunna fatta tekniska beslut fall till fall - så kommer ett sådant beslut uppenbarligen att kräva lagstiftning.
Parlamentet kommer med andra ord att engageras fullt ut i utarbetandet av de regler och nödvändiga garantier som krävs när vi har antagit ett sådant dokument.
Vi måste med andra ord hitta rätt balans mellan å ena sidan behovet av att bestämma våra mål och grunden för den europeiska lagstiftningen och, å den andra, att bevara vår flexibilitet och förmågan att reagera på snabba sociala och ekonomiska förändringar.
Det är i den andan som vitboken därför för första gången innehåller förslag om att knyta parlamentet till den komplexa process som det innebär att genomföra en öppen samordning.
Dessa former av mellanstatligt samarbete när det gäller frågor som ligger längst fram i gemenskapens rättssystem måste med nödvändighet vila på resonemang som stämmer överens med den institutionella triangelns funktion.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
Den största utmaning som Europa står inför i dag är en politisk utmaning.
Det återstår inte mycket tid före toppmötet i Laeken, det toppmöte som borde kunna lägga fast kursen mot nästa regeringskonferens.
Styrelseformerna är redan en del av den diskussionen.
Att ändra institutionernas sätt att arbeta - vilket är syftet med vitboken - och att reformera institutionerna själva - syftet med de framtida ändringsförslagen till fördragen - är naturligtvis två olika frågor, men med nära anknytning till varandra.
Det är av den anledningen jag säger att diskussionen om de alternativ som redovisas i vitboken om styrelseformerna utgör en första fas i diskussionen om unionens framtid.
Denna fas, även om den utspelas inom ramen för det gällande rättssystemet - och därmed med de begränsningar som detta medför - får inte reduceras till en rent akademisk debatt utan den måste leda fram till konkreta och precisa operativa förslag.
På så vis kommer de europeiska medborgarna att få större förtroende för unionens sätt att arbeta.
Detta är av avgörande betydelse.
Vi måste omedelbart återvinna våra medborgares förtroende genom att korrekt och effektiv utnyttja de befintliga reglerna.
När det är gjort kommer vi med större rätt att kunna kräva de ändringar av fördragen som krävs.
Men att agera snabbt får inte betyda att vi handlar utan att ge tid för alternativ och synpunkter att mogna, framför allt de förslag som läggs fram i denna församling.
Det betyder med andra ord att jag inte har för avsikt att lägga fram några förslag innan ni har utarbetat era yttranden i de olika frågor det gäller.
Kommissionen är väl medveten om att den öppna förnyelseprocess som föreslås i vitboken endast kan föras till ett lyckligt slut om Europaparlamentet och rådet har den politiska vilja som krävs för att göra en gemensam ansträngning och att därvid börja med att ändra vårt sätt att arbeta inom ramen för det gällande fördraget.
Jag är med andra ord positiv till sådana former för dialog mellan unionens olika institutioner - vid behov också i en för kommissionen, parlamentet och rådet gemensam arbetsgrupp - som syftar till att grundligt analysera våra förslag vad gäller styrelseformerna.
Tills vidare tackar jag uppriktigt för ert engagemang och för ert stöd.
(Applåder)
