# ID: svediakorp-gov417527
# author: Mombaur (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 533
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar, kära kolleger!
Ett avtal löper ut, men grunden blir kvar, ty grunden, Montanunionsfördraget, är sedan länge en del i Europeiska unionens byggnad.
Vi har också kvar minnet av den 9 maj 1950, den dag då Robert Schuman föredrog sydfransosen Jean Monnets geniala plan och därmed lade grunden till det som vi i dag kallar det europeiska fredsprojektet.
Montanunionsfördraget har två efterföljare: först det som vi talar om i dag, och något som rör främjande åtgärder på kolområdet i framtiden, bidragsfrågor som vi kommer att ägna oss åt senare.
I anslutning till de båda betänkanden som vi har här skulle jag kort vilja göra fyra påpekanden.
Mitt första påpekande: Det förfarande som föreslås har typiskt fördemokratisk prägel.
1952 var det ju försvarbart, men det är naturligtvis inte längre försvarbart att låta rådet ensamt besluta, när unionens medborgare för femte gången har valt ett demokratiskt parlament, nämligen oss här.
Det måste stå klart.
Mitt andra påpekande: Det är rätt att stödja forskningen om kol och stål med en årlig summa på 45 miljoner euro.
Ur rättslig synpunkt skulle man kunna säga: Det är en tidigt planerad form av förstärkt samarbete mellan några parter.
Men lika rätt är naturligtvis det som utskottet rekommenderar då det följer vår kollega Linkohrs förslag, nämligen att överväga att så småningom göra en stiftelse av denna fond, eftersom då också problemet med nya medlemsstater vore lättare att lösa än om de måste bli delaktiga i de gamla inbetalarnas pengar.
Mitt tredje påpekande: Kommissionen har med rätta ställt forskningsfonden under de grundläggande rättigheterna, ty stadgan om de grundläggande rättigheterna sammanfattar ju gällande rättsordning.
Det vill säga, allt som skall anordnas på europeisk nivå måste bedömas i enlighet med de grundläggande rättigheterna och är bundet av dessa.
Jag tycker att det är väl starkt, att rådet i sin överläggning har strukit dessa tre kommissionsförslag och att det vill lyfta ut hänvisningen till stadgan om de grundläggande rättigheterna ur texten.
Detta är en otrolig rättsskandal som måste fördömas, och därför nämner jag den.
Så har jag kommit fram till min fjärde punkt, och där är jag särskilt spänd på att få höra ert svar, fru kommissionär: Ni hade ju som kommission ursprungligen en annan rättslig grund.
Nu stöder ni er på protokollet till Nicefördraget, och detta är ganska spännande, ty detta Nicefördrag kommer förmodligen inte att ha trätt i kraft till den 23 juli 2002.
Den dagen slutar emellertid EKSG-fördraget att gälla, och vi kan väl ändå inte tillåta, att vi hamnar i ett rättslöst tillstånd.
Alltså skulle jag gärna vilja ha ert svar på frågan om hur ni tänker gå till väga, vad ni tänker föreslå så att inte ett rättslöst tillstånd inträder vid midnatt, klockan 24.00 den 23 juli 2002, vilket ju i så fall kommer att väcka den spännande frågan, vem de pengar egentligen tillhör som inte längre har någon laglig ägare.
