# ID: svediakorp-gov417486
# author: Isler Béguin (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 542
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Erika, stormar, Toulouse, jag hoppas att jag inte skall behöva lägga till Carling, en kemisk plattform som fågelvägen ligger fem mil härifrån, nära mitt hem i Lorraine.
Fru kommissionär!
Krävs det ännu fler dödsbringande signaler, innan man går med på att ställa sig frågan om vårt samhälles framtid, ett samhälle på drift, likt ett krängande fartyg som styrs av en trasig autopilot?
Kommer vi länge till att som om det var ödesbestämt acceptera att människor får fortsätta leva under risker som i Toulouse, och på andra platser?
Informerades befolkningen om de risker den utsattes för?
Svaret förefaller vara nej.
Däremot hade de grupper som kände till risken, med miljöaktivister i främsta ledet, i många år krävt drastiska åtgärder, att fabrikerna skulle göras säkrare och givetvis att de mest utsatta av dem skulle stängas.
Tyvärr inträffade det värsta i Toulouse.
Självklart kommer ingen kemisk fabrik och inget kärnkraftverk i fortsättningen att vara trygg - framför allt efter den 11 september och den avskyvärda terrorattacken i Förenta staterna - eftersom det fruktansvärda är möjligt.
Detta får inte under några omständigheter hindra våra länder, med Europeiska unionen i täten, från att gå i bräschen för åtgärder som måste vidtas för att tillförsäkra människor största möjliga säkerhet på arbetsplatsen liksom i vardagslivet.
Seveso I-direktivet utgjorde ett stort steg framåt.
Seveso II innebär en förbättring, men måste fortfarande visa vad det går för, eftersom det inte har tillämpats på allvar.
Utredningen kommer att visa oss om bestämmelserna tillämpades i Toulouse, men det finns skäl att tvivla.
De ansvariga menar ju att en sådan katastrof är osannolik.
Vad Europa i dag behöver är något mer än ett Seveso III-direktiv.
Men först av allt hoppas jag att vi inte faller till föga för den retorik som försöker intala oss att det är möjligt att i ett trollslag flytta dessa riskfabriker någon annanstans, till en säker och mer avlägsen plats.
Ingen utlokalisering av högriskfabriker får ske till utvecklingsländer, och det vore lika illusoriskt att tänka sig att dessa fabriker flyttas ut på landsbygden.
För det andra måste särskilda industriområden avgränsas, samtidigt som stora summor och gemenskapsanslag har pumpats in för att återställa nedlagda industritomter - låt oss komma ihåg det, fru kommissionär - och i vissa fall omvandla dem till rekreationsområden.
Det hade varit lämpligt att använda dessa platser för att anlägga fabriker med striktare normer.
För det tredje är det mer än brådskande att kommissionen så snart som möjligt lägger fram sitt förslag till direktiv om miljöansvar.
Det är den enda lösningen för att tvinga försumliga eller rentav motsträviga industriidkare att tillämpa bindande normer.
Till sist måste vi ställa frågan om vilket samhälle vi vill bygga.
Vi kommer sålunda att tillåta produktion av kemiska molekyler när vi inte säkert vet vilken effekt de får på hälsan eller vilka risker de kan medföra, vid transport och tillverkning.
Det är vår samhällsmodell som måste lägga om kursen för att garantera kommande generationer en framtid som inte går i ödestänkandets och farornas tecken.
