# ID: svediakorp-gov417480
# author: Ainardi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 705
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
I likhet med andra kolleger från regionen var jag i Toulouse när explosionen inträffade.
Jag har sedan dess träffat ett stort antal arbetstagare, invånare och vänner som drabbats av denna katastrof.
Jag vill här säga att vi när vi talar om traumatisering och chock, talar om män och kvinnor vars liv har fått ett dödligt hugg och vreden står i proportion till denna chock.
Jag vill gärna hedra offrens minne.
Jag vill också hylla stadsförvaltningens personal.
Alla räddningsstyrkor, läkarlag, personalen på det franska elbolaget EDF och alla som med sin kompetens och goda vilja satsade sin energi för att främja gemensamma intressen.
Det är också i dessa stunder som man på nytt upptäcker hur viktig den offentliga förvaltningen och dess personal är som verktyg för att främja gemensamma intressen.
Många ansvariga politiker har uttalat sig om det absurda i att placera denna typ av kemiska fabriker i närheten av stora tätbebyggda områden.
Kanske är det nödvändigt att här erinra om att kvinnor och män arbetar i dessa fabriker, oavsett var denna typ av industrier placeras.
Vare sig det är i en avlägsen öken eller mitt i centrala Bryssel, kommer tiotals anställda att förlora livet om fabriken exploderar.
Den första fråga vi måste ta i tu med är att göra dessa industrier så säkra som möjligt.
Det är sant att utlokaliseringsdebatten har inletts.
Men den debatten är inte möjlig om inte kontroll- och säkerhetsförhållandena förbättras så långt som möjligt.
Inget kan bli som förut.
Jag är för en översyn av Sevesodirektiven.
Låt oss dra lärdomar av denna katastrof för att förbättra säkerhets- och miljöskyddsnormerna.
Vi måste inrätta fler och långt mer bindande bestämmelser om konsekvenserna av dessa anläggningar och framför allt om de medel kontrollorganen förfogar över.
Som kuriosa, skrämmande sådan, kan jag berätta att det kontrollorgan som ansvarar för regionen Midi-Pyrénées förfogar över 17 tjänster för de över 2 000 företag som skall kontrolleras.
Utredningen är visserligen inte avslutad, men många av de första uppgifter som kommit fram tyder ändå på att företagsledningen även i detta fall agerat närmast oansvarigt när det gäller riskhanteringen.
Och av detta måste vi dra vissa slutsatser.
Efter katastrofen upptäcker vi i många departement stora säkerhetsbrister i den kemiska industrin.
Denna översynsprocess måste kompletteras med en delegation för europeisk öppenhet, med uppgift att genomföra en europeisk säkerhetsutvärdering.
Kontrollorganen måste ställas till svars.
I Toulouse måste utredningen vara öppen och anställda och befolkning måste medverka.
Jag uppmanar därför parlamentet att rösta ja till en extra riskbedömningsprocess i Europa och en översyn av direktiven.
Toulouse är i dag en uppochnedvänd stad, såväl boendemässigt och psykologiskt som när det gäller direkta och indirekta konsekvenser för sysselsättningen och för företag i närheten av olycksplatsen.
Toulouse behöver finansiellt och logistiskt stöd.
Unionen måste ge prov på sin förmåga till solidaritet i krissituationer.
Skall det ske genom särskilt katastrofstöd?
Jag vet inte.
Men Europeiska kommissionen skulle exempelvis kunna kontakta staden, departementet och regionen för att inventera logistikbehoven.
I denna situation skulle en mobilisering av ingenjörer och biståndsstyrkor från unionen demonstrera Europeiska unionens engagemang på ett både symboliskt och effektivt sätt.
" Plus jamais ça! " - aldrig mer detta! - är det rop, det krav som hörs skalla från tiotusentals Toulousebor.
" Aldrig mer detta! " - så löd också ropen från de befolkningsgrupper som drabbades av oljeutsläppen i samband med Erikas förlisning.
Än en gång är det det ekonomiska vinsttänkandet med nedskärningar i sysselsättning och investeringar som skapar osäkerhet och orsakar ekologiska och mänskliga katastrofer.
För att bemöta detta behöver vi mer offentlig lagstiftning, fler kontrollbestämmelser, mer finansiering.
Vi vet att människor i ett första skede rasar mot de ansvariga företagsledarna, men sedan även vänder sig till oss, det är mot oss ansvariga politiker som vreden riktas.
De har rätt, för vår uppgift är att skapa regler som tjänar gemensamma intressen och inte underordna oss mäktiga särintressen.
