# ID: svediakorp-gov417479
# author: Onesta (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-10-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 673
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
Jag vill tacka alla som yttrat sig i denna debatt, eftersom jag har intrycket att vi tvärsöver partigränserna är medvetna om att vi måste skapa en enad front inför denna tragedi.
Fru kommissionär!
Namnet på den deklaration som man i dag bad er om handlade givetvis om olyckan i denna fabrik, men även om en översyn av unionens miljöskyddspolitik, eftersom jag tror att det är på den nivån utmaningen ligger.
Först kom olyckan i Seveso och därefter Seveso I-direktivet.
Det var inte tillräckligt.
Efter Bopal kom Seveso II-direktivet.
Jag vill inte att man nöjer sig med ett Seveso III-direktiv, som min kollega Ries så riktigt påpekade.
Jag tror att vi måste tänka om.
Det stegvisa lappandet efter varje ny tragedi har visat sin begränsning.
Jag instämmer förstås i behovet av att alltid förbättra det som redan finns, men det gäller också att kunna markera en kursändring.
Eftersom vi i dag vet att " nollrisk " är omöjligt - dagens händelser illustrerar detta på ett dramatiskt sätt - så är också fredlig samvaro mellan en kemisk bomb och befolkningen omöjlig.
Vi måste därför gå från riskhantering till riskavlägsnande.
Låt oss inte hänfalla till retorik och hävda att detta riskavlägsnande blir en lätt sak.
Allt kommer inte att kunna göras i ett slag.
Flera saker måste till.
För det första, resurser.
Europeiska resurser, resurser från medlemsstaterna, betydande sådana och som givetvis måste utgöra komplement till de resurser som industriidkarna själva måste frigöra, eftersom dessa stora internationella bolag gör vinster, eftersom den mark de äger har ett reellt markvärde på grund av närheten till tätorternas centrum och på grund av att de kommer att omorganisera sig i samband med flytten och göra stora besparingar på driftssidan.
Resurser alltså, men det gäller också att undvika social utslagning.
Sedan några dagar begraver de anställda vid AZF-fabriken sina arbetskamrater.
Jag vill inte att vi späder på deras olycka med arbetslöshet.
Låt oss inte förvärra den miljömässiga och mänskliga tragedin med en social kris och social utslagning.
Vi måste därför mobilisera alla resurser för att hjälpa dessa människor att resa några mil, om anläggningen placeras på ett skyddat område, eller hjälpa dem till omskolning om arbetstillfällena blir kvar på ort och ställe.
När det gäller utlokalisering, måste man också vara mycket försiktig.
Europeiska unionen har alltid satt solidaritetsfrågan i fokus och jag tror att storkoncernerna är fullt beredda att utlokalisera, men de tänker sig gärna utlokaliseringar till tredje världen där det saknas miljöskydd och all form av socialförsäkringsskydd.
Även där krävs det alltså att Europeiska unionen använder allt sitt inflytande för att undvika denna typ av utlokaliseringar.
Vi skall inte skicka våra bomber och faror till andra.
Slutligen, kanske det vore bra att i samband med dessa företagsflyttar ställa sig frågan om syftet med de produkter som tillverkas i de berörda fabrikerna.
Den fabrik som exploderade tillverkade gödningsmedel.
Behöver vi i dag ännu mer nitrater i grundvattnet på europeisk mark?
Kanske är det även dags att ställa sig dessa frågor när det gäller vissa produktionsmetoder som kan ha blivit föråldrade.
Fru kommissionär!
Jag vädjar till er, och genom er till hela kommissionen, eftersom Europa nu har ordet.
Att fastställa detta allmänna regelverk faller helt klart under unionens behörighetsområde.
På grund av att dessa olyckor varit så omfattande, att de har upprepat sig och haft ett närmast oundvikligt förlopp, tror jag att ett band av förtroende har brutits mellan de europeiska folken och det regelverk vi har till uppgift att inrätta.
Jag tror att det brådskar att återupprätta förtroendet.
Jag tror att vi nu väntar på konkreta och kraftfulla förslag från kommissionen.
Låt oss inte nöja oss med kosmetiska åtgärder.
Vi behöver politiska åtgärder.
