# ID: svediakorp-gov417313
# author:  Oomen-Ruijten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 998
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Herr talman!
Det är nu nästan tre år sedan kommissionen lade fram ett direktiv i vilket reglerna om utsläpp av föroreningar från stora förbränningsanläggningar anpassades.
Efter tre år kan vi den här veckan då äntligen avsluta det här, tycker jag, mycket viktiga ärende.
Ingen får ta illa upp om jag säger att vi bevandrat en svår stig, en vandring som på sina håll gjort väldigt ont.
Det fanns mycket motstånd, inte bara från ett antal medlemsstaters sida utan även från vissa kolleger.
Intressenter har kommit med mycket intensiva varningar och protester, även inom elektricitetssektorn i vissa medlemsstater.
Ändå kunde vi utan problem anpassa den ursprungliga förordningen så som den hade lagts fram, och som jag och flera kolleger ansåg vara alldeles för svag.
De tekniska möjligheterna finns ju verkligen och i ett stort antal av Europeiska unionens medlemsstater är de regler som vi lade till vid förstabehandlingen föreskrivna sedan länge och alltså normal politik.
Kommissionens ursprungliga förslag om ändring av direktivet från 1998 tyckte en majoritet av kammaren inte var någon stor framgång.
Normställningen var för svag och dessutom hölls de befintliga anläggningarna utom räckhåll för direktivet.
Vi har nu gemensamt i Europaparlamentet givit verkligt innehåll åt vad den miljöpolitiken egentligen betyder och jag vill här och nu ytterligare en gång tacka alla kolleger som medverkat.
Vi har visat vad det betyder när vi verkligen vill göra något åt den äckliga luftföroreningen, som också är dålig för människor.
Vi har som parlament skärpt till utsläppsnormerna ordentligt i förstabehandlingen, och vi har också innefattat befintliga förbränningsanläggningar i direktivets räckvidd.
Då kom rådets gemensamma ståndpunkt.
Den åstadkoms för övrigt med största svårighet.
Reglerna skärptes något men rådet lyssnade dock till Europaparlamentets önskan att även låta de befintliga anläggningarna omfattas av direktivet.
Tyvärr förhandlade varje medlemsstat om egna undantag och om det legat på ministerrådet hade man i evighet - till det blir sju torsdagar i en vecka, skulle vi säga - fortsatt använda gamla, tekniskt ej anpassade, förorenande anläggningar.
Den gemensamma ståndpunkten tyckte vi saknade varje spår av vision.
Det hade blivit ett hopplock med litet åt var och en.
Om jag jämför det med de föreskrifter som just nu gäller i Japan och Förenta staterna så skulle vi, som vill göra allt så noga och fint, med rådets utsläppskrav ha gjort ett mycket dåligt intryck vid samtalen om Kyoto.
Det höjs dock rop om att det inte behövs ställas några krav på förbränningsanläggningarna, eftersom vi ändå skulle få Myllers fina betänkande om utsläppstak och att man som europeisk myndighet inte behöver blanda sig i förrän utsläppstaken finns.
Det är nämligen därmed som allt regleras, därmed inför varje medlemsstat tvingande åtgärder.
Det blev dock inte så heller.
Om vi skulle kunna tillmötesgå de förväntningar som de som förespråkar en avreglering av energimarknaden, om vi med andra ord inte skulle ställa några krav eller tillåta undantag för att alstra elektricitet med gamla, förorenande anläggningar, då tror vi att marknadsmekanismen skulle störas och då skulle de som struntar i miljön belönas med ett försprång eftersom de med sina gamla anläggningar skulle kunna hålla lägre energipriser.
Då rådet inte ville anta parlamentets ändringsförslag inleddes ett förlikningsförfarande, varvid en gemensam behandling skedde med betänkandet av Riitta Myller.
Jag tackar henne också.
Hon var en utmärkt kollega i de förhandlingarna.
Under trepartsmötet med det svenska ordförandeskapet och kommissionen i maj och juni i år gjordes för övrigt stora framsteg med avseende på utsläppsminskningen av SO2, svaveldioxid, och även med avseende på flera viktiga tekniska frågor.
För NOx, kväveoxid, var skärpningarna svårare att införa.
Vid trepartsmötet uppnåddes tillsvidare enighet när det gäller kommissionens förpliktelse att utvidga de kontinuerliga mätningarna - tack Hans Blokland! - till utsläpp av tungmetaller.
Rådet tillmötesgick även parlamentet för att stryka vissa undantag, nämligen för vissa anläggningar som eldas med fast bränsle och brunkol från egen utvinning.
Tyvärr lyckades vi vid det första sammanträdet inte riktigt enas om den punkt som jag tycker är viktigast, NOx ..
Efter första behandlingen hade vi tagit ett stort steg framåt när rådet gick med på att låta direktivet även omfatta gamla anläggningar.
Det var viktigt eftersom de gamla anläggningarna ofta är minst effektiva när det gäller energi och även ofta släpper ut oproportionerligt många växthusgaser.
Med den kompromiss som uppnåddes i förlikningen lyckades Europaparlamentet särskilt skärpa de föreslagna gränsvärdena för SO2 och NOx.
Rådet gick egentligen omedelbart med på en avsevärd minskning av SO2, speciellt för medelstora och stora förbränningsanläggningar, där ger det nämligen också mest resultat.
När det gäller NOx-utsläppen har vi som parlament hållit fast vid minskningen av NOx-gränsvärdet för stora förbränningsanläggningar mellan 650 mg per kubikmeter och 200 mg för de anläggningar som eldas med fast bränsle.
De här gränsvärdena gäller dock först från och med 2016 på nya och befintliga anläggningar.
Det är egentligen för sent.
Som jag redan sagt så införde flera medlemsstater de här normerna redan för tre år sedan.
Vi har inte sagt nej, eftersom det var ett viktigt steg framåt och eftersom det är ett viktigt villkor som inom kort även kan gälla för kandidatländerna.
Vi har dessutom kunnat sänka det undantag som rådet ville ha för anläggningar med toppbelastning, så att de förorenande utsläppen kan hållas nere även i det avseendet.
Allt sammantaget anser jag alltså att ett tillfredsställande avtal uppnåtts i förlikningen, att vi gått mycket längre än vad som ansågs möjligt i andrabehandlingen.
Jag tackar det svenska ordförandeskapet.
Jag tackar alla mina kolleger, speciellt Myller.
Jag tackar kommissionen för det konstruktiva stödet.
Jag rekommenderar därför också å delegationens vägnar att förslaget antas.
