# ID: svediakorp-gov417235
# author: Mastorakis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 385
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Vi vet alla att Europeiska unionen har sett social och ekonomisk sammanhållning mellan sina regioner som själva kärnan i sin existens och kvantifierat ett mål som innebär att 75 procent av genomsnittsinkomsten per person i de femton medlemsstaterna fastställs som undre gräns för den eftersträvade sammanhållningen.
På samma gång - och helt riktigt - har vår europeiska union bestämt att nya medlemsstater, med bevisligen låg inkomst per person, skall anslutas.
Är det logiskt, är det moraliskt och är det därför i slutändan godtagbart att låta detta andra mål inverka negativt på det första, eftersom genomsnittsinkomsten per person kommer att sjunka väsentligt i och med utvidgningen?
Lyckligtvis har åtminstone alla insett att sammanhållningspolitiken inte kan fortsätta i sin nuvarande form när det gäller de 75 procenten, och därför föreslås och diskuteras olika scenarier, som kanske erbjuder vissa utvägar, men som dock inte erbjuder någon rättvis lösning.
Det är följaktligen lämpligt - jag hävdar att det är självklart - att det första målet måste förbli oförändrat även i den utvidgade Europeiska unionen, det vill säga att alla medlemmar - gamla som nya - skall ligga över 75 procent av genomsnittsinkomsten per person i dagens femton medlemsstater.
Det skulle vara följden.
Naturligtvis behövs det mer pengar för denna utvidgning än vad som verkar finnas till förfogande.
De som det åligger måste därför se alla nya fakta i deras riktiga proportioner, de måste betrakta dem med öppet sinne, de måste se långsiktigt på förhållandet mellan kostnad och nytta i en modig regionalpolitik som anpassas efter de nya omständigheterna, och de får inte svika regioner som även fortsättningsvis behöver stöd av Europa, av det Europa som regionerna har visionerat om, av det Europa som de tror på.
Vi måste inse, som en av de stora i antikens Grekland, Demosthenes, sade, att " ... äåé äç ÷ ñçìÜôùí êáé Üíåõ ôïýôùí ïõäÝí Ýóôéí ãåíÝóèáé ôùí äåüíôùí ... " (" ... det behövs pengar, för utan dem kan inget av det nödvändiga bli av ... ").
Och om de relevanta besluten redan har fattats, ja, så kan fattade beslut omprövas, om det behövs.
