# ID: svediakorp-gov417220
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,698
# sentences: 63
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, fru talman, mina damer och herrar ledamöter!
Det gläder mig mycket att jag i min tur får sammanfatta läget, något ni önskade er, i denna viktiga debatt som vi inledde just här den 31 januari i år, då jag kom för att redogöra för den andra rapporten om ekonomisk och social sammanhållning, som kommissionen just hade antagit.
Förutom att vi då lade fram denna rapport inledde vi som sagt en debatt, och jag vill än en gång säga att det kommer att bli en uppriktig och objektiv debatt - där inga frågor kommer att tabubeläggas - om ett av gemenskapens viktigaste politikområden som står i centrum för den bild och uppfattning vi har om Europeiska unionen, eftersom det handlar om en politik för solidaritet.
Sedan dess har nya bidrag gett näring åt debatten.
Jag tänker särskilt på forumet om sammanhållningen den 21-22 maj, vilket kunde organiseras här tack vare Europaparlamentet, i samförstånd med er talman och med hjälp av mina kolleger Anna Diamantopoulou och Franz Fischler.
Samtidigt framskrider utvidgningsförhandlingarna med samtliga kandidatländer.
Utvidgningen är som ni vet ett av huvudskälen till denna debatt.
Jag skulle inledningsvis vilja påpeka att vi är angelägna om att göra en klar åtskillnad mellan medlemskapsförhandlingarna, som grundas på de nya medlemsstaternas tillämpning av gemenskapens regelverk, och reformen av strukturpolitiken för perioden efter 2006.
Den debatt jag inbjuder er att delta i handlar således om tiden efter 2006.
Självklart är det inte fråga om att ifrågasätta det strukturstöd som de nuvarande medlemsstaterna tar emot fram till 2006.
Genom att be kommissionen att uttala sig önskade kammaren en sammanfattning av läget i debatten.
Jag skulle vilja tacka er för detta tillfälle och snabbt framhålla ett antal punkter.
Först och främst det forum som vi inledde den 21-22 maj, som var ett tillfälle för riktig debatt och som förebådade ytterligare sådana tillfällen.
Sedan den 31 januari har jag själv och mina medarbetare i generaldirektoratet för regionalpolitik prioriterat att redogöra för lärdomarna i sammanhållningsrapporten.
Ni kan vara förvissade om att jag deltar i debatten ute i samhället, vecka efter vecka.
Till exempel i Helsingfors förra fredagen, där jag mötte 20 finländska regionala ordförande, och de två kommande dagarna, då jag kommer att delta i en konferens för avlägset belägna kustområden, där vi kommer att tala om sammanhållningspolitikens framtid.
På det här sättet kommer debatten att spridas och decentraliseras så att Bryssel - i första hand medlemsstaterna - får idéer, förfrågningar, belägg eller riktlinjer.
För mig var forumet den 21 maj ett mycket viktigt tillfälle som gav många lärdomar.
Där samlades flera ministrar, flera f.d. och nuvarande premiärministrar tillsammans med företrädare för regioner och städer, inte endast från de 15 medlemsstaterna, utan även från kandidatländerna, och många av bidragen låg på en mycket hög nivå.
Jag skall ta upp tre aspekter på alla dessa bidrag samt min dialog, som minister Neyts-Uyttebroeck talade om för en stund sedan, med de 15 ministrar som ansvarar för regionalpolitik, en dialog som det belgiska ordförandeskapet hade bjudit in till.
För det första: det intresse som framtiden för detta politikområde efter 2006 väcker i alla medlemsstater och kandidatländer, och det faktum att många insisterar på den verkligt politiska dimensionen av den europeiska solidariteten.
Detta är inte bara en fråga om pengar.
Det är också, vilket ni fru minister Neyts-Uyttebroeck uttryckte mycket bra å ordförandeskapets vägnar, det kanske mest konkreta, tydliga och synliga uttrycket för de värderingar som unionen grundas på.
Detta är ett bevis för att unionen inte bara är en stor frihandelszon och stor marknad, utan också en solidarisk gemenskap, och att den en dag kommer att bli en politisk makt.
För det andra har jag inte fått något negativt gensvar i fråga om utvidgningsprocessen.
Självklart finns det en oro, men också en känsla av det historiska ansvar som ligger på unionen och intresset hos nya såväl som gamla medlemsstater för att bidra till en hållbar och balanserad utveckling av hela den europeiska kontinenten.
För att denna debatt skall bli en framgång har jag för det tredje också insett att man inte får glömma behoven i regioner inom de stater som nu är medlemmar av unionen.
Och jag vill här upprepa min övertygelse: de fattiga regionerna eller regionerna i svårigheter i norra, centrala och östra Europa, för att inte tala om de yttersta randområdena, kommer inte att bli rika som genom ett trollslag på grund av att man tar in mycket fattiga regioner från öst - Estland, Slovenien, Polen och Bulgarien och andra.
Den nuvarande unionen kommer att ha problem och behov även efter utvidgningen.
Detta, mina damer och herrar, utgör när allt kommer omkring en mycket stark uppmuntran till att behålla sammanhållningspolitiken, anpassad efter nya viktiga ekonomiska frågor och Europas framtida geografi.
Min andra fråga rör framtidens metoder.
Som ni vet har kommissionen på rådets begäran från juni månad åtagit sig att regelbundet rapportera om utvecklingen av vårt arbete om den framtida sammanhållningspolitiken.
Den information som jag skall överlämna till rådet kommer jag givetvis också att ge Europaparlamentet.
Jag kommer att föreslå kommissionen att den första av dessa etapprapporter skall antas i början av nästa år, i januari, så snart vi har fått ny statistik som klargör, uppdaterar och preciserar den information som redan finns i sammanhållningsrapporten.
Jag vill förtydliga att denna nya statistik, som vi får från Eurostat, exempelvis rör BNI per invånare under 1999 och arbetslöshetsstatistik för år 2000.
Ju färskare siffror desto mer seriös och objektiv blir debatten.
Etapprapporten i januari kommer således att innefatta uppdaterade siffror och analyser av sammanhållningsrapportens första del, som ägnas åt regionernas situation.
Där kommer vi också att redogöra för resultaten av olika studier som vi har beställt samt lärdomar från stora debatter och seminarier som anordnats.
Jag vill klargöra följande i fråga om de kompletterande studier som vi har beställt: vi har beställt en studie om öarnas situation och en studie om strukturfondernas makroekonomiska inverkan.
Med denna makroekonomiska studie skulle jag mycket gärna vilja ge er information om vilka direkta återverkningar användningen av strukturfonder får i länder som är nettobetalare.
Jag har också planer på att begära en kompletterande studie om situationen i bergsområden och regioner med naturliga permanenta handikapp.
För att berika debatten kommer seminarier att anordnas under första halvåret 2002 om var och en av gemenskapens tio prioriteringar, som identifierades i sammanhållningsrapporten.
Vid dessa seminarier kommer experter från medlemsstaterna och regionerna att delta, olika experter som vi bjuder in i förhållande till vilken fråga som behandlas.
Min tredje fråga rör debattens sakinnehåll, och det handlar fortfarande om framtiden.
På denna punkt skulle jag vilja framföra, eller upprepa, tre övertygelser.
Min första övertygelse är att utsikterna till en kommande utvidgning av unionen får medlemsstaterna och regionerna att känna ett större behov av gemenskapens sammanhållningspolitik, snarare än mindre av sammanhållning.
Jag tror inte att ett slags upprivning eller åternationalisering av regionalpolitiken är det rätta sättet att bemöta detta behov, dvs. behovet av sammanhållning i en utvidgad union, där det kommer att finnas fler skillnader än i dag - på den punkten talar siffrorna sitt tydliga språk.
Men samtidigt som vi kan bekräfta detta behov av sammanhållning och samtidigt som vi kommer att utforma en ny sammanhållningspolitik och en ny regionalpolitik, är jag också bestämt positiv till att tillsammans med er söka efter ett sätt att röra oss mot ett större mått av decentralisering, förenkling och mindre byråkrati.
Inom ramen för de europeiska förfarandena kommer jag att vara angelägen om att söka efter och föreslå medel att skapa ett större mått av förenkling och decentralisering, så mycket vi har möjlighet till.
Min andra övertygelse är av finansiell art.
Även om det i dag är för tidigt att föra en egentlig finansiell debatt anser jag, vilket jag har påpekat här personligen, och jag är inte ensam om det, att finansiella utgifter som totalt sett motsvarar 0,45 procent av unionens BNI är en miniminivå.
Under denna nivå skulle den framtida sammanhållningspolitikens trovärdighet ifrågasättas.
Jag anser mig således kunna upprepa att man i mina ögon inte kommer att kunna - om inte sammanhållningspolitikens trovärdighet skall bli ifrågasatt - gå under tröskelvärdet på 0,45 procent.
Detta tröskelvärde fick ett allmänt godkännande av stats- och regeringscheferna i Berlin.
Min tredje övertygelse är att den framtida sammanhållningspolitiken måste vara opartisk och inte diskriminerande.
Den bör således inriktas på regioner med vitt skilda strukturella svårigheter och den bör bemöta frågor av heterogen karaktär.
Det handlar om regioner som släpar långt efter i utvecklingen och som till den största delen ligger i kandidatländerna samt regioner inom dagens 15 medlemsländer som inte har fullbordat konvergeringsprocessen och som i sinom tid behöver en rättvis behandling, så att de inte blir straffade genom en statistisk eller mekanisk effekt som beror på ett nytt tröskelvärde eller nya genomsnitt i den utvidgade unionen, och slutligen handlar det om svårigheter i vissa områden med särskilda handikapp eller vissa sociala frågor som väcker oro, såsom lika möjligheter eller situationen i tätortsområden.
Herr talman, fru ordförande, mina damer och herrar ledamöter!
Sammanfattningsvis skulle jag vilja framhålla att nästa års rapport kommer att inspireras av resultaten från de stora debatterna under det här årets andra hälft.
Detta är bara det allra första datumet jag har föreslagit för er.
Tillfällena kommer att bli fler innan jag lägger fram den tredje sammanhållningsrapporten 2004.
I den andan står jag helt och fullt till ert förfogande i dag och under de kommande veckorna, för att lyssna till era förslag, era rekommendationer och er kritik.
