# ID: svediakorp-gov417219
# author: Neyts-Uyttebroeck (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,157
# sentences: 51
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Regionalpolitiken har sedan 1988 varit en odiskutabel framgång.
Denna framgång har inte kommit av en slump.
Den är en frukt av ett viktigt politiskt val till förmån för solidaritet, ett val som på ett finansiellt plan innebär att mer än en tredjedel av gemenskapens utgifter har anslagits till ekonomisk och social sammanhållning.
Samtidigt som programplaneringsperioden 2000-2006 pågår antog kommissionen, den 31 januari i år, en andra rapport om den ekonomiska och sociala sammanhållningen, i enlighet med artikel 159 andra stycket i fördraget.
Förutom en relevant inventering av statistiska studier och indikationer i fråga om utvidgningen innehåller rapporten slutsatser och rekommendationer som inbjuder till debatt om regionalpolitikens framtid.
Den ekonomiska och sociala sammanhållningen är en realitet som man måste intressera sig för redan nu, eftersom vi måste förbereda nästa programplaneringsperiod, dvs. den som inleds den 1 januari 2007, en epok då utvidgningen till nya medlemmar kommer att ha blivit verklighet.
Bland de statistiska uppgifterna i den andra sammanhållningsrapporten finns det ett faktum som är en utmaning för fantasin.
Med utvidgningen kan vi nämligen förvänta oss en dubbelt så stor utmaning i förhållande till den nuvarande, eftersom siffrorna tyder på att de regionala skillnaderna kommer att fördubblas.
I relativa termer kommer problem som eftersläpning i utveckling och omställning att beröra ett större antal regioner och ha större intensitet när vi blir 27 medlemsstater.
Genom en enkel mekanisk effekt kommer dessutom ett antal regioner i dagens EU inte längre att vara med på listan över regioner i svårigheter, dock utan att deras faktiska ekonomiska situation verkligen har förändrats i positiv riktning.
Herr talman, herr kommissionär, damer och herrar!
Vi måste rikta vår uppmärksamhet mot två avgörande frågor i det här sammanhanget.
Den första frågan är om utvidgningen är tänkbar utan en kraftig struktur- och sammanhållningspolitik.
Den andra frågan gäller hur politiken avseende ekonomisk och social sammanhållning även i framtiden skall inriktas på de områden i de nuvarande medlemsstaterna som har ett utvecklingsunderläge och med sikte på vilka mål.
Båda dessa frågor har ingående tagits upp vid det informella rådet (regionalpolitik) som hölls den 13 juli i år i Namur.
När det gäller den första frågan har var och en erkänt att utvidgningen kommer att medföra en stor ökning av behoven av social och ekonomisk sammanhållning.
Det underströks också med tydlighet i kommissionens andra rapport om den ekonomiska och sociala sammanhållningen.
Siffrorna i rapporten säger mycket.
Genom utvidgningen kommer skillnaderna att öka på två sätt.
I första hand fördubblas befolkningsdelen i områden med en bruttonationalinkomst på mindre än 75 procent av det nuvarande EU-genomsnittet och det betyder alltså att antalet invånare som omfattas av nuvarande mål 1 i strukturfonderna kommer att öka från 19 procent i de femton EU-medlemsstaterna till 36 procent i ett EU med tjugosju medlemsstater.
För det andra kommer skillnaderna i omfattning att öka.
I dag ligger den genomsnittliga bruttonationalprodukten per capita i de sämre områdena på 66 procent av EU-genomsnittet.
Om man lägger till de områden i kandidatländerna som har ett utvecklingsunderläge så sjunker den genomsnittliga bruttonationalinkomsten per capita till mindre än hälften av EU-genomsnittet, till 77 procent för att vara exakt.
På grund av de uppgifterna kan man fastställa att sammanhållningsproblemet genom utvidgningen blir dubbelt så omfattande och dubbelt så stort som nu.
Fattigdom och orättvisor är ett ihärdigt problem som vi inser skall behöva bekämpas länge än.
Till och med om kandidatländerna skulle växa snabbare än sammanhållningsländerna under de senaste tio åren så innebär den nuvarande nivån på bruttonationalprodukten en konvergeringsprocess på minst två generationer.
Till och med den irländska tillväxttakten de senaste tio åren, skulle det ta tjugo år att hamna på 90 procent av bruttonationalprodukten per capita i de nuvarande femton EU-medlemsstaterna.
Det är ur den synvinkeln som prioriteringarna och målen i vår nuvarande regionalpolitik måste betraktas.
Förvaltningen tout court av det angivna åtgärdspaketet är också en viktig komponent i det avseendet att det inte får glömmas bort att de flesta kandidatländer i dag inte har sådana egna strukturer för regionalpolitik som vi vanligen föreställer oss dessa.
I det här sammanhanget gavs vid det informella rådet i Namur en tydlig signal att det är nödvändigt att fortsätta stödja de nuvarande områden i Europeiska unionen som ligger efter.
Det stöd som kommer att ges inom ramen för de nuvarande målen till de eftersatta områdena måste ske på ett rimligt sätt både i medlemsstaterna och i kandidatländerna.
Det är nödvändigt att det sammanfaller med en effektivare användning av de gemensamma medlen.
Det råder alltså enighet om att fortsätta den nuvarande regionalpolitiken när det gäller de områden som fortsätter kämpa med strukturella svårigheter.
Herr talman, mina damer och herrar!
När det gäller samstämmighet mellan de insatser som skall sättas in är de 15 medlemsstaterna positiva till att man förstärker samstämmigheten på alla nivåer, särskilt mellan strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, genom att i högre grad koncentrera interventionerna.
För övrigt har ett antal medlemsstater begärt att få kompletterande utvärderingar, framför allt i fråga om det nuvarande systemets effektivitet, innan de går vidare för att fastställa närmare bestämmelser och mekanismer som i framtiden skall styra politiken för ekonomisk och social sammanhållning.
Kommissionen kommer att behandla dessa bestämmelser och mekanismer i ett övergripande förslag 2004, i den tredje rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen.
Under alla förhållanden är det uppenbart att projekt och åtgärder som får stöd genom politiken för ekonomisk och social sammanhållning har en särskild betydelse för de europeiska medborgarna.
De medverkar till att medborgarna kommer närmare EU: s institutioner och politik.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar ledamöter!
Genom att offentliggöra den andra rapporten om ekonomisk och social sammanhållning har kommissionen lagt den första grunden till en viktig debatt om framtiden för Europeiska unionens strukturpolitik.
Vid det informella mötet om regionalpolitiken, vilket hölls i Namur, lyssnade rådet mycket uppmärksamt till kommissionär Barniers redogörelse.
Inom rådet diskuterade man sedan denna redogörelse, då man lyssnade till varandras ståndpunkter i lugn och ro.
Diskussionerna koncentrerades på sakfrågor och skapade en allmän positiv stämning.
Samtidigt har man ännu inte fattat beslut om något definitivt alternativ.
För att kunna göra det måste de frågor som ställs i den andra rapporten fördjupas.
Kommissionen kommer att fortsätta sitt analysarbete och berika debatten genom att organisera arbetsgrupper om varje enskild fråga.
Resultaten av dessa arbeten kommer att vara värdefulla när den tredje rapporten skall utarbetas, vilken planeras till 2004.
För närvarande är det rådets och parlamentets sak att med utgångspunkt i kommissionens förslag gå vidare i utformningen av sammanhållningspolitikens framtida struktur.
